Habemus Papam!

Nej.
Det blev inte en kvinna.
Det blev inte en svart påve.
Det blev inte ens en progressiv abortvän, förespråkande preventivmedel.

Nej.
Självklart inte.

Katolska påvar är konservativa.
SJÄLVKLART är de det eftersom de verkar i en konservativ organisation och uppenbarligen avancerat i samma organisation.

Alla katoliker är inte abortmotståndare homofober, men ska man göra karriär inom kurian underlättar det antagligen avsevärt.

Get over it.
Allt det här visste vi redan.

————————————————

Update.
Det hade kunnat vara värre.

Att tvätta en kultur.

Jag läser Patrik Lindenfors artikel om Julen på Newsmill.
Att vi inte delar världsbild behöver jag nog inte utveckla så mycket – jag var i kyrkan senast i söndags.

Jag nöjer mig med att delge er några rader ur artikeln (Läs den för all del, den är både kort och underhållande, fast kanske inte som Lindenfors tänkt sig)

“Men hur kärleksfullt är egentligen det kristna budskapet? Det visar sig i en jämförelse med en annan av julens berättelser – den om tomten.

Enligt kristendomen är vi så grova syndare att Gud tog livet av sig. Nu när det är gjort kan vi komma till himmelriket genom att tro att detta verkligen hänt och älska Honom för det. Annars hamnar vi på en speciell plats med eld och svavel för att plågas i evighet”

Jo. Precis alla kristna – särskilt här i Sverige – tror precis så. Jepp. Joserruatt.

(Nu hör jag inom mig Lennart Koskinens sjungande finlandssvenska i GudGubbar, Emanuels Karlstens och Andreas Ekströms nya podcast. Missa inte, mycket bra!)

Så, själva jämförelsen då:

“Kontrastera det här med berättelsen om tomten. Tomten bor i den kalla nord och håller precis som Gud reda på om vi varit snälla eller stygga. Utifrån detta bedömer han sedan om vi ska få en belöning vid jultid eller inte. Den enda risk vi löper om vi varit stygga är att bli utan julklappar – det finns inget latent hot om eviga straff, plågor och tandagnisslan.”

Att samhället utvecklat någon sorts beröringsskräck gällande kristendom är ingen nyhet, lika lite det faktum att många i sin avsky för religion i allmänhet och kristendom i synnerhet rätt ofta hamnar rätt snett – det är svårt att tvätta en kultur ren från något som funnits i den så länge som kristendomen.

Wanted: Sinterklaas. Alias Jultomten alias Santa Claus) (Bilden från wikipedia)

Jultomten, kan alla ateister tryggt fira.

Ehum.
Jo. Som man ser på bilden så var han en biskop, om än för ohyggligt länge sedan.
Biskop. Kristen präst med andra ord.

Jag föreslår att Patrik Lindenfors firar Kalle Anka istället.
(Enligt obekräftade rykten fyller han år 13 mars)

————————–

Uppdatering.

Två minuter efter att jag trycker på [Publish] dyker den här bilden upp i mitt facebookflöde.

Tack, Maria för lånet!

Om makt – eller om det är ansvar?

“Varför glädjas åt att spädbarn tvingas på medlemskap i religiösa församlingar?”

Åsikten rullade förbi i mitt twitterflöde och jag provoceras som vanligt av det, av fördömmandet  i den.

Varför inte låta föräldrar göra som de vill?

För mig var det en målbild när jag väntade Lilla Essingen (och kräktes och kräktes och kräktes…) Jag skulle få stå med honom i famnen i Flens fina lilla kyrka, med min familj och mina vänner och tillsammans skulle vi välkomna honom, rituellt, till vår familj. All tacksamhet för det att han alls finns. Tacksam för att han är frisk och att allt gick bra.

Jo. Jag är helt övertygad. Vi hade mer hjälp än den som läkare och sköterskor bidrog med. Så tänker jag.

I att vara förälder ingår att vara förmyndare. Att ta ansvar för sitt barn, det ansvar som barnet själv inte är moget att ta själv. Alla föräldrar vet att man i vissa situationer till och med måste tvinga sitt barn till somligt, till att sova eller inte sova, till att ta medicin som är äcklig eller sprutor som gör ont, till att åka bort eller hem fast man inte vill.

Det innebär också att man står för en etisk grund, som genomsyrar ens tillvaro.  För mig innebär det till exempel att mitt barn ska få tälta för första gången nu i sommar – det vet han inte än så säg inget! – därför att det är viktigt att få lära sig att tycka om att vara i skog och mark, annars är natur inget att vara rädd om och skydda, utan bara en snygg kuliss till speciella händelser. Mitt barn ska få lära sig vad en tordyvel är och kunna se skillnad på baldersbrå och kamomill och också förstå att det finns ett samband mellan abborrarna vi metar upp och fisken vi sedan äter till middag.

Jag har också valt att vaccinera mitt barn. Både inför utlandsresor, och vi har följt det vanliga vaccinationsprogrammet. Nej. Barn riskerar inte att bli autistiska av mässlingsvaccin. Det är ljug från början till slut.

Det viktigaste jag kan ge till mitt barn är trygghet och en god självbild. Att han får växa upp i ett sammanhang som är tillåtande och öppet, där vi kan prata med varandra om högt och om lågt. Där det finns ramar och gränser men också en öppenhet i varför de gränserna finns och tydliga konsekvenser kring vad som händer när gränserna  överträds.

För mig var det självklart att låta döpa mitt barn, och vi går tillsammans till kyrkan lite då  och då och tänder ljus och tänker på de vi tycker om, och jag är glad över att andra gör på andra sätt, och det står dem fritt att välja att inte döpa sina barn om de inte vill det.

Jag respekterar det beslutet men begär också att bli respekterad för mitt, och är väldigt väldigt trött på att bli utpekad som någon som “tvingar på mitt barn en religion”

—-

Förtydligande.

Föräldrar låter döpa sina barn, i roll av att vara barnets förmyndare. Sedan, när barnet är “tillräckligt stort” kan barnet själv välja att bekräfta dopet, eller välja att INTE göra det. Det kallas konfirmation. Ett dop är inte ett beslut ristat i sten. Svenska Kyrkan är inte en organisation man inte kan gå ut ur.

 

 

Om hopp, hopplöshet och likdelar i mossan.

Veckans Fotosöndag-tema var “Hopp”.
Kul! Åh, så roligt, jag visste precis vilken tolkning av ordet jag ville spegla.
Hopp.
Faith.
Vårt behov av att få tro på något, att slippa vara ensamma i världen. Jag tänkte skriva något klokt om det, något lika bra som min vän Jenny predikar, eller Jonas Gardell eller så.

Man kan kalla det religion. Man kan kalla det för vad man vill. Man kan ha sin egen kyrka i skogen om man vill, men alla människor har ett behov av någon sorts andlighet och vilan i att inte i varje läge vara ensamma i en ganska stor och kall värld.

Och jag tänkte en predikan AnnaStina höll i Björkskatakyrkan i Luleå för tre evigheter sedan och som berörde mig, och som var skriven kring orden i Jesaja:

Jes 49:14

Sion sade: ”Herren har övergett mig, Gud har glömt mig.”

Jes 49:15

Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma,     glömmer jag aldrig dig.

Jes 49:16

Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar.

 

För precis så tänker jag. Mitt namn står skrivet i Guds händer, jag är inte ensam. Jag möter världen så gott jag kan och jag lyckas med somt och annat blir inte som jag tänkt men kanske ganska ok så småningom ändå eller lyckligtvis mycket bättre fast inte alls enligt planen. Men jag är inte ensam. Jag bär mina bördor, jag fattar mina beslut, ingen kommer komma nerdansande på en himlastege i änglaskrud och rädda mig när det kör ihop sig, men likväl, jag är inte ensam och jag är inte ansvarig för precis allt i min värld. En del ligger faktiskt utanför min kontroll. Jag måste inte försöka fixa allt. Själv.

För mig var det en livsavgörande insikt.

Att kunna delegera en del av allt jag bar – för jag upplevde verkligen att jag var ansvarig för allt. För allt jag borde ha ordnat, löst, förstått, klarat och kunnat. Den tankemodellen fungerar självklart inte, men jag är inte det minsta ensam om den.

 

Ni hör.

Stora tankar i liten skalle. Pompöst och bombastiskt  och…

Så ska det kokas ner till en bild. En bild med en tom hand (som kan fyllas med innehåll), något med snyggt ljus och ont om tid hade jag också när jag vandrade iväg på söndagkvällen för att försöka få ihop något. Väl hemma igen trodde jag nog att det skulle fungera, men när jag ser eländet på stor skärm och inte bara i kamerans lilla display…

Ja, ljuset är snyggt och tanken är god men…

Avhuggen hand i motljus

Om vikten av lite uppfriskande inkvisition – rensning i leden

Jag försöker vara storsint.
Jag försöker tänka: Varje människa har rätt till sin åsikt, och också rätt att uttrycka den.

Men förlåt, jag måste bara få…

SNÄLLA!! Kan ingen anställa Marcus Birro, ge honom en trasa och en toaborste och tusen hotellrum så han inte har TID att skriva en massa skit i tidningen?!

Förlåt.

Jag ska försöka andas lite nu.

Vi tar det från början.

Eller snarare från slutet, för eländet blir bara värre och värre.

När jag läser Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om “jihad” och “heligt krig” om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.

Vänta. Förutom att KD är det pytteparti som lyckades trumfa igenom att den tvångssteriliseringslag som finns INTE skulle avskaffas, en lag som bryter mot en hel rad konventioner. Jag skäms över att min statsminister får brev från Human Right Watch i frågan. Ett land som Sverige borde inte få uppmärksamhet från dem. Partiet som alltså vill – på riktigt – sterilisera människor i Sverige mot deras vilja ska alltså INTE bli omskrivna i Aftonbladet?

…och värre blir det: Vi behöver radikaliseras, alltså lyssna mindra på varandra, bli mer dogmatiska, mer övertygade om att den egna vägen alltid är den enda rätta vägen och att alla andra har fel, är obildade, ocivliserade kättare. Det kanske är lite inkvisition vi behöver? Vi kristna har onekligen en gammal fin tradition av att jaga och dräpa varandra och alla andra vi kommer åt. Det gäller att tro rätt om vi ska få ha en fridfull värld.
Så fridfull som den nu blir. Är. Har varit.

Kanske skulle vi – efter några tusen års försök med just krig och dogmer – testa något nytt?

Att låta var människa tänka och tro som han eller hon vill. Att inte göra politik av religion, låta det vara var och ens ensak?

Men nej. Det tycker inte Birro.

Jag tror vi gör oss en stor otjänst när vi deseperat tråcklar och syr oss en Gud som just för ögonblicket passar våra villkor och lotsar våra drömmar ut på det stora, blinda havet. Jag ber om Guds vilja, inte min egen. Min egen vilja leder mig nästan alltid fel och vilse.

Vilken tur då att just Birro talar om för oss hur vi ska tro istället! Vem vet, han kanske är en reinkarnerad Jesus, den som vi väntat på så länge?

Det slår mig att Marcus Birro kanske helt enkelt missat det mest centrala i kristendomen: Kärleksbudskapet?!
Jesus predikar om kärlek. Han tjatar om kärlek, han pratar sönder öronen på oss om vikten av att älska sin nästa i allt han gör och säger under sin tid på jorden, och han pratar om förlåtelse.
Bara genom kärlek och förlåtelse kan vi få frid, fred och bröd på bordet. Han ligger till bords med horor, kättare och skatteindrivare. Han pratar, han lyssnar och han älskar och förlåter. Rubb och stubb.

Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.

Nej. Birro. Jag är inte med dig. Jag vill absolut inte ingå i ditt “vi kristna”.
Abort är en rättighet, inte för att ett sådant beslut är lättvindigt, utan för att alternativet är orimligt. Preventivmedel räddar liv, sexualitet är inte syndigt och min Gud behöver inte skrämma mig med ett “Helvete”.

Det räcker att h*n påminner mig om kärleken och förlåtelsen, så vet jag hur jag vill leva mitt liv.

En modig Donna?

Jag saknar mitt konfirmationskors. Det är på långlån hos min bror, jag ska påminna honom om det, för jag saknar det. Jag fick det i present av min farmor, och det är ett speciellt silverkrucifix eftersom det också var hennes konfirmationskors. Exakt femtio år efter hennes konfirmation fick jag det. Nu har min bror det, eftersom jag lånade ut det till honom då han skulle till Afghanistan och vara soldat/minröjare, och om han har mitt kors kan han inte dö för han måste komma hem och lämna tillbaks det.

Besvärjelsen fungerade, han kom hem, hel och fin och nu kan jag gärna få tillbaks mitt kors, tack.

Jag saknar tyngden av det i halsgropen. Det är vackert, det har en historia och det står för något jag tror på.

En av mina twitterbekanta, Cherin, bär slöja. Hon är muslim och hon delade en länk häromdagen, en länk om Donna ElJammal, som är först ut på polishögskolan med att bära slöja. Återigen hamnar vi i den diskussionen. Har man rätt att bära slöja? Har man rätt att vara religiös på arbetstid? Får någon som representerar en sekulariserad stat (som Sverige är) samtidigt representera en religion?

Mitt svar är enkelt.

Just det här är inte det minsta komplicerat.

Ja. Man får vara religiös på jobbet. Man får vara religiös på fotbollsarenor, konsumbutiker, i joggingspår och inom polisen eller försvaret. Man har också rätt att inte vara religiös. Man måste inte bära ett guldkors i halsgropen, men jag är rätt säker på att åtskilliga poliser redan gör det, och det provocerar oss inte alls lika mycket som tanken på en polis i slöja.

Det är en del av vår yttrandefrihet.

Sen kan det finnas situationer där en slöja, en turban eller kippa inte är förenligt med vad som är praktiskt. I vissa situationer använder poliser hjälm. Man kan inte ha en turban och en hjälm på sig samtidigt.  Då har hjälmen företräde. Vårdpersonal måste byta slöja dagligen, av hygienskäl.

Vi är olika. Det är ok. Vi har olika kultur, olika bakgrund, olika historia och olika drömmar.

Det är OK.

Det FÅR vara så, vi MÅSTE inte sträva efter att bli likadana. Det räcker om vi lär oss acceptera varandras olikheter, och inte blir så rädda och kränkta så fort vi konfronteras med något vi inte förstår.

Integration” är INTE samma sak som “assimilation

Om att stänga in eller öppna upp.

Jag har svårt att inte bli provocerad av det årliga tjafset om skolavslutningar och kyrkor.
Jag förstår verkligen inte vad det är för problem.

Förlåt mig, förklara gärna, för det här stör mig och det kommer åter varje år och vi verkar inte lösa det.

Så som JAG förstått det så är någon/några/alla lite/mycket upprörda över att man har skolavslutning för alla barn i kyrkan. Som är en KRISTEN kyrka. Där det finns präster som är manipulativa (ok, jag raljerar lite) nog att vilja prata om Gud.

Ja. Präster pratar om Gud. Det är deras jobb att göra det. Om man går till en kyrka så är det stor risk att man utsätts för prat om Gud.

Om man går till restaurangen Döden i Grytan är risken stor att man utsätts för dött kött, tillagat enligt konstens alla regler.

OM de som nu verkligen absolut inte vill utsättas för prat om Gud kan tala om det för sin lärare, sin rektor, är jag helt säker på att man kan hålla skolavslutning i skolans aula, i matsalen, i gymnastiksalen eller i klassrummet.
Där behöver man inte prata om Gud om man inte vill, och veganer går säkert hellre till Hermans där det är hyfsat fritt från kött.

Man kan göra på ett annat sätt också.

Man kan gå till en kyrka och se och lyssna och se hur andra människor tänker och vad de säger. Man kan också gå till en Moské, ett Buddhistiskt tempel och en Synagoga.
Man kan öppna upp och tillåta olika sorters tankar. Man kan prata om Gud och man kan prata om Allah och man kan prata om Vishnu och inte se allt som är religiöst som förstadiet till sekterism, extremism, terrorism och idioti.
Det är nämligen inte alls samma sak.

Det är skillnad på folk och folk.

Jag drabbades av en ganska besvärlig insikt här om dagen.
En diskussion i soffhörnet hemmavid, upprunnen ur nyheten om att världskulturmuseét i Göteborg väljer att inte visa Elisabeth Ohlson Wallins bilder från Jerusalem.

Diskussionen är balanserad och intressant men jag störs av trångsyntheten hos min kombatant – helt uppenbart är att han inte alls störs av att man väljer att inte visa bilderna av hänsyn till ditten och datten då de kan uppröra en och annan.
Jag förstår att det lika mycket handlar om hans o..obekväma känsla inför homosexualitet som något annat. Han använder ord som “respekt för andra” och jag argumenterar om yttrandefrihet och den absoluta rätten till det vi (gudskelov) har (?).

Och så hör jag mig själv.
I hans ord.
För jag har varit lika irriterad på den där idioten Vilks och hans respektlösa skändande av något som är heligt för en religiös grupp som mannen i soffan är irriterad på Ohlson-Wallins bilder av homosexuella.

Det är inte någon smickrande insikt, nej.
För jag tycker verkligen illa om Lars Vilks belåtna flin när han provocerat fram ännu några löpsedlar i Expressen.
Jag tycker att han är en smaklös idiot och att han gott kunde hålla truten.

Insikten är otrevlig men glasklar.
Yttrandefrihet
är ingen enkel sak att hantera.

Om två speciella onsdagar

Man kan tycka att det är en liten skitdetalj.
Man kan ha helt rätt i det.
För det är en liten skitdetalj.

Askonsdag.
Dymmelonsdag.

Inga viktiga helgdagar. Inget vi bryr oss om till vardags.
Inte i en tid när Långfredagen är som vilken annan dag som helst.
När jag var barn [insert knarrig röst] var allt stängt på långfredag.
Allt.
Det var dokumentärer om arkitekturen på skogskyrkogården på TV, och möjligtvis någon konsert från Berwaldhallen.
Biografer, teatrar, affärer.
Allt stängt.
Det här var före 7Eleven och dygnetruntöppna pressbyråer.

Men jag blir lite irriterad när jag läser i faktarutan i anslutning till DNs artikel om fasta.
Meningen med faktarutor är ju att de ska innehålla fakta.
Vara rätt

Askonsdag och långfredag är de strängaste fastedagarna, eftersom Jesus förråddes av Judas Iskariot på onsdagen och korsfästes på fredagen.

Askonsdagen är alltså den dagen som följer fettisdagen och alltså inleder fastan.
Onsdagen i stilla veckan kallas dymmelonsdagen.

Jag frågade runt lite bland människor omkring mig.
Många hade varken hört talas om den ena eller andra.
Det förstår jag, det här är verkligen ingen viktig fråga, inget att bli upprörd över.

Men det är ganska intressant ändå.

Särskilt med tanke på att det rör den religion och kultur som majoriteten av oss är sprungen ur.
Vi lever i en kristen kultur (oavsett om man är religiös eller inte!) och om vi inte har koll på vår egen historia, våra traditioner och vår kultur är det mycket begärt att vi ska ha koll på kulturer, religioner, traditioner som är mer främmande för oss.

Har du koll på skillnaden mellan Shia- och Sunnimuslimer eller känner du till historien omAbraham, Hagar och brödernaIsmael och Isak?
Oavsett om du, jag eller tjejen i kassan på Ica är utövande kristna, agnostiker, ateister, sekulariserade muslimer eller buddhister så är de här historierna, traditionerna en del av vårt kulturarv, något som färgar oss, våra traditioner och tankemönster och därför är det viktigt att ha kunskap om vad som är vad, och hur saker och ting hänger ihop.
Kunskap är en vaccination mot bigotteri och radikalism.
Sen måste kunskap inte självklart komma från skolor och kursplaner. Den kan likväl komma från en amerikansk tv-serie.
Antagligen var det rätt många amerikaner (och svenskar!) som förvånat lyfte på ögonbrynen när Josh och Dr Bartlet håller sin föreläsning för en grupp studenter.

Så tillbaks till askonsdagen och dymmelonsdagen.

Det pratas om att man ska förändra religionsundervisningen här hemma i Sverige.
Kristendomen ska bli mindre viktig. I nästa andetag hör jag ungefär samma visa om historieundervisningen: man ska
sluta undervisa om antiken och medeltiden i skolan.Sverige börjar med andra ord med Gustav Vasa. Inga romerska kejsare. Inga grekiska gudar. Ingen Birger Jarl, ingen Heliga Birgitta. Ingen Dackefejd, inget gästabud i Nyköping. Vi stryker alltihop.

Tillsammans är det här ett angrepp mot den svenska kulturhistorien, och våra barns möjlighet att få tillgång till den.

För hur ska man kunna känna igen det som är likt i det främmande om man inte har något att jämföra med?
Hur ska vi kunna se alla likheter mellan Islam och vår kristna kultur om vi inte ens känner igen vår egen?

Hur ska vi kunna förhindra svartvitt tänkande, kategoriska uttalanden där ordet “muslim” betyder “terrorist” om vi faktiskt inte kan något om varken islam, kristendom eller vilka strukturer i ett samhälle som gynnar respektive missgynnar terrorism och sekterism?

Så.
Lite viktigt är det ändå med en sån liten skitsak som skillnaden mellan Askonsdagen och Dymmelonsdagen.

Vokabulär


Idag har jag lärt mig ett nytt ord. Sånt tycker jag om, jag samlar på bra ord.

Synkretism

Det är en teologisk term som beskriver hur jag tänker och tror, den beskriver fenomenet att blanda religioner vilket jag glatt gör.

Jag har på min vägg tre vackra ikoner (grekisk-ortodoxa).
Jag har i min ficka ett radband av silver (katolskt)
Jag använder regelbundet uttrycket Inch’Allah, vilket är arabiska och generellt används inom Islam, med innebörden “I Guds hand” – alltså, att allt inte är möjligt för människor att styra i, att somligt ligger i Guds hand.
Jag skulle bli själaglad över att få tag på en buddhistisk böneskallra. (Eller heter de “snurra?”)
Jag är förtjust i ortodoxa ritualer. Fram för fler gula vaxljus, fler rökelsekar och rejält rågbröd i nattvarden.

Samtidigt tar jag stark ställning mot bokstavstroende, som också hör till ortodoxin.

Kort sagt, jag blandar och ger, tämligen fritt.

Om det är “rätt”?

Well, för mig fungerar det.

.