Adhan

Allahu Akbar
Ashhadu an la ilaha illa Allah
Ashadu anna Muhammadan Rasool Allah
Hayya ‘ala-s-Salah
Hayya ‘ala-l-Falah
(As-salatu Khayrun Minan-nawm)
Allahu Akbar
La ilaha illa Allah

Gud är störst
Det finns ingen gud utom Gud
Jag vittnar om att Muhammed är Guds profet
Kom till bön!
Kom till frälsning!
(Bön är viktigare än sömn)
Gud är störst
Det finns ingen gud utom Gud

Jag hör inget som provocerar mig i den här texten.
Jag är bekännande kristen, och jag och världens muslimer tror på samma gud.
Jesus kunde inte säga något om Muhammed, eftersom Muhammed levde flera hundra år efter Jesus.
Däremot betraktar muslimer Jesus som en viktig profet (Īsā).

Jag hör inget farligt i de här stroferna.
Var är extremismen?
Var är kvinnoförtrycket?
Var är homofobin?

Nej.
Jag gratulerar muslimerna i Fittja, och jag hoppas att fler moskéer får tillstånd till Adhan, minaretutrop.
Tänk, att få sitta och äta en glass på Medborgarplatsen, och först höra kyrkklockorna i Katarina och sedan de melodiska ljudslingorna sjungas mellan husväggarna!
Jag är helt övertygad om att Gud fröjdas över att demokratin fungerar.

 


Men magkänslan då?
Känns det konstigt i magen?
Mmm.
Det låter ovant att höra det här. Framförallt att höra det här och inte på charterresan i Turkiet eller Thailand.
Jag tror bara att vi behöver öva lite.
Vänja oss.
Märkligare saker har vi ju vant oss vid: Varm skummad mjölk i kaffe, att grilla ost och att ha en telefon i handen all vaken tid.
Det här är inte farligare än så.
Vi behöver bara vänja oss lite, och lära oss lite.

Typisk kristen högmässa?

Kunskap. Vi behöver kunskap. Om all religion – oavsett om vi tror på en gud, eller inte.

Frasen inom parantes i böneutropet används till den bön som sker innan gryningen (och hörs inte över parkeringen vid Albysjöns strand, eftersom det utropet sker klockan 13 varje fredag.)

Att tvätta en kultur.

Jag läser Patrik Lindenfors artikel om Julen på Newsmill.
Att vi inte delar världsbild behöver jag nog inte utveckla så mycket – jag var i kyrkan senast i söndags.

Jag nöjer mig med att delge er några rader ur artikeln (Läs den för all del, den är både kort och underhållande, fast kanske inte som Lindenfors tänkt sig)

“Men hur kärleksfullt är egentligen det kristna budskapet? Det visar sig i en jämförelse med en annan av julens berättelser – den om tomten.

Enligt kristendomen är vi så grova syndare att Gud tog livet av sig. Nu när det är gjort kan vi komma till himmelriket genom att tro att detta verkligen hänt och älska Honom för det. Annars hamnar vi på en speciell plats med eld och svavel för att plågas i evighet”

Jo. Precis alla kristna – särskilt här i Sverige – tror precis så. Jepp. Joserruatt.

(Nu hör jag inom mig Lennart Koskinens sjungande finlandssvenska i GudGubbar, Emanuels Karlstens och Andreas Ekströms nya podcast. Missa inte, mycket bra!)

Så, själva jämförelsen då:

“Kontrastera det här med berättelsen om tomten. Tomten bor i den kalla nord och håller precis som Gud reda på om vi varit snälla eller stygga. Utifrån detta bedömer han sedan om vi ska få en belöning vid jultid eller inte. Den enda risk vi löper om vi varit stygga är att bli utan julklappar – det finns inget latent hot om eviga straff, plågor och tandagnisslan.”

Att samhället utvecklat någon sorts beröringsskräck gällande kristendom är ingen nyhet, lika lite det faktum att många i sin avsky för religion i allmänhet och kristendom i synnerhet rätt ofta hamnar rätt snett – det är svårt att tvätta en kultur ren från något som funnits i den så länge som kristendomen.

Wanted: Sinterklaas. Alias Jultomten alias Santa Claus) (Bilden från wikipedia)

Jultomten, kan alla ateister tryggt fira.

Ehum.
Jo. Som man ser på bilden så var han en biskop, om än för ohyggligt länge sedan.
Biskop. Kristen präst med andra ord.

Jag föreslår att Patrik Lindenfors firar Kalle Anka istället.
(Enligt obekräftade rykten fyller han år 13 mars)

————————–

Uppdatering.

Två minuter efter att jag trycker på [Publish] dyker den här bilden upp i mitt facebookflöde.

Tack, Maria för lånet!

Om makt – eller om det är ansvar?

“Varför glädjas åt att spädbarn tvingas på medlemskap i religiösa församlingar?”

Åsikten rullade förbi i mitt twitterflöde och jag provoceras som vanligt av det, av fördömmandet  i den.

Varför inte låta föräldrar göra som de vill?

För mig var det en målbild när jag väntade Lilla Essingen (och kräktes och kräktes och kräktes…) Jag skulle få stå med honom i famnen i Flens fina lilla kyrka, med min familj och mina vänner och tillsammans skulle vi välkomna honom, rituellt, till vår familj. All tacksamhet för det att han alls finns. Tacksam för att han är frisk och att allt gick bra.

Jo. Jag är helt övertygad. Vi hade mer hjälp än den som läkare och sköterskor bidrog med. Så tänker jag.

I att vara förälder ingår att vara förmyndare. Att ta ansvar för sitt barn, det ansvar som barnet själv inte är moget att ta själv. Alla föräldrar vet att man i vissa situationer till och med måste tvinga sitt barn till somligt, till att sova eller inte sova, till att ta medicin som är äcklig eller sprutor som gör ont, till att åka bort eller hem fast man inte vill.

Det innebär också att man står för en etisk grund, som genomsyrar ens tillvaro.  För mig innebär det till exempel att mitt barn ska få tälta för första gången nu i sommar – det vet han inte än så säg inget! – därför att det är viktigt att få lära sig att tycka om att vara i skog och mark, annars är natur inget att vara rädd om och skydda, utan bara en snygg kuliss till speciella händelser. Mitt barn ska få lära sig vad en tordyvel är och kunna se skillnad på baldersbrå och kamomill och också förstå att det finns ett samband mellan abborrarna vi metar upp och fisken vi sedan äter till middag.

Jag har också valt att vaccinera mitt barn. Både inför utlandsresor, och vi har följt det vanliga vaccinationsprogrammet. Nej. Barn riskerar inte att bli autistiska av mässlingsvaccin. Det är ljug från början till slut.

Det viktigaste jag kan ge till mitt barn är trygghet och en god självbild. Att han får växa upp i ett sammanhang som är tillåtande och öppet, där vi kan prata med varandra om högt och om lågt. Där det finns ramar och gränser men också en öppenhet i varför de gränserna finns och tydliga konsekvenser kring vad som händer när gränserna  överträds.

För mig var det självklart att låta döpa mitt barn, och vi går tillsammans till kyrkan lite då  och då och tänder ljus och tänker på de vi tycker om, och jag är glad över att andra gör på andra sätt, och det står dem fritt att välja att inte döpa sina barn om de inte vill det.

Jag respekterar det beslutet men begär också att bli respekterad för mitt, och är väldigt väldigt trött på att bli utpekad som någon som “tvingar på mitt barn en religion”

—-

Förtydligande.

Föräldrar låter döpa sina barn, i roll av att vara barnets förmyndare. Sedan, när barnet är “tillräckligt stort” kan barnet själv välja att bekräfta dopet, eller välja att INTE göra det. Det kallas konfirmation. Ett dop är inte ett beslut ristat i sten. Svenska Kyrkan är inte en organisation man inte kan gå ut ur.

 

 

Vad har hon på sig?!

Det är sällan jag blir arg så där SNABBT som jag just blev. Ofta blir jag mer som en tryckkokare, bara så där lite , och sen lite mer, och sen, ju mer jag tänker på det desto argare blir jag. Men nu blev jag tvärarg. Rakt av.

Det började med att @cherin_awad började RT:a en massa rasistiskt skit i sitt flöde.

För er som inte använder twitter betyder det att hon började visa vad för påhopp hon fick, hon började skicka vidare, hålla upp skiten så vi andra såg.

@_Lemmin (tror jag att det var) undrade varför de hoppade på just henne och hon konstaterade att det kanske har med hennes avatar att göra, hennes presentationsbild. Hon bär nämligen slöja på den.

 

Och jag, som så sent som igår bloggade just om rätten att få bära slöja (eller keps, eller HelloKittyklänning för den delen) fick bara nog.

Slet tag i första bästa sjalliknande föremål jag kom på. Telefonen i andra handen och in under en lampa. Snabb (hiskelig!) bild och vips.

 

Tant har bytt avatar på twitter.

Tant bär hijab.

Sug på den, islamofober.

 

 

 

En modig Donna?

Jag saknar mitt konfirmationskors. Det är på långlån hos min bror, jag ska påminna honom om det, för jag saknar det. Jag fick det i present av min farmor, och det är ett speciellt silverkrucifix eftersom det också var hennes konfirmationskors. Exakt femtio år efter hennes konfirmation fick jag det. Nu har min bror det, eftersom jag lånade ut det till honom då han skulle till Afghanistan och vara soldat/minröjare, och om han har mitt kors kan han inte dö för han måste komma hem och lämna tillbaks det.

Besvärjelsen fungerade, han kom hem, hel och fin och nu kan jag gärna få tillbaks mitt kors, tack.

Jag saknar tyngden av det i halsgropen. Det är vackert, det har en historia och det står för något jag tror på.

En av mina twitterbekanta, Cherin, bär slöja. Hon är muslim och hon delade en länk häromdagen, en länk om Donna ElJammal, som är först ut på polishögskolan med att bära slöja. Återigen hamnar vi i den diskussionen. Har man rätt att bära slöja? Har man rätt att vara religiös på arbetstid? Får någon som representerar en sekulariserad stat (som Sverige är) samtidigt representera en religion?

Mitt svar är enkelt.

Just det här är inte det minsta komplicerat.

Ja. Man får vara religiös på jobbet. Man får vara religiös på fotbollsarenor, konsumbutiker, i joggingspår och inom polisen eller försvaret. Man har också rätt att inte vara religiös. Man måste inte bära ett guldkors i halsgropen, men jag är rätt säker på att åtskilliga poliser redan gör det, och det provocerar oss inte alls lika mycket som tanken på en polis i slöja.

Det är en del av vår yttrandefrihet.

Sen kan det finnas situationer där en slöja, en turban eller kippa inte är förenligt med vad som är praktiskt. I vissa situationer använder poliser hjälm. Man kan inte ha en turban och en hjälm på sig samtidigt.  Då har hjälmen företräde. Vårdpersonal måste byta slöja dagligen, av hygienskäl.

Vi är olika. Det är ok. Vi har olika kultur, olika bakgrund, olika historia och olika drömmar.

Det är OK.

Det FÅR vara så, vi MÅSTE inte sträva efter att bli likadana. Det räcker om vi lär oss acceptera varandras olikheter, och inte blir så rädda och kränkta så fort vi konfronteras med något vi inte förstår.

Integration” är INTE samma sak som “assimilation