Min värld är liten, den cirkulerar kring Lilla Essingen, små nära vardagsting, hans upptäckter och äventyr, vänner och familj.

Det stora sker utanför, bortanför. En ny president svärs in. Politiker uttalar sig hit och dit, varsel läggs, börsen krisar och rasar hit och dit.

Jag lyssnar på P1, försöker hänga med i svängarna.
Ibland är det inte lätt.
Att förstå.

För först, under P1’s morgonsändning får jag höra om Nils Lassas Pettersson, som nyligen fått en ny höftled. Det är ett ganska omfattande ingrepp, det tar flera månader för kroppen att läka, innan man är återställd.
Åtta veckor, säger Försäkringskassan, det får räcka. Kan du inte gå tillbaks till ditt snickarjobb sen, så får du söka något annat.
Vad då för ett jobb undrar Nils, som inte kan köra bil än, med sin onda och stela höft, än mindre nå att knyta sina egna skor. Vad för jobb kan jag söka och få?
För frisk enligt försäkringskassan.
Men.
Så Nils skriver in sig på arbetsförmedlingen. Blir anmäld till A-kassan.
För att man ska ha rätt till a-kassa ska man vara fullt arbetsför.
Är Nils det…?

Ja, nog känns det som om det är fler än Nils som riskerar att ramla mellan “trygghets”-systemen. Som inte känns speciellt trygga längre.

Sedan läser jag i DN och … förvånas knappt. “Sjukhus stoppar nya remisser”
Alltså: vi Stockholmare har turen att slippa Nils dilemma.
Vi får inte ens någon ny höft- eller knäled, vi får några veckors sjukskrivning i väntan på operation, sen får vi anmäla oss till arbetsförmedlingen direkt, utan att passera “Gå”.
Få se nu, var kan man köpa Rollatorer, kryckor? Överskottsbolaget, någon?
Annars: Var vänlig ÅLA! ÅLA till anställningsintervjun!