Favorit i repris: Om konsten att bygga en bil.

Det var en gång några män i ett stort land, ganska långt till vänster om vårt land, som tyckte om att sälja bilar. Dom tyckte dessutom att det var roligt att hitta på nya motorer, och dom gillade hjulupphängningar och spindelleder. Och krom. I det här landet fanns det redan på den tiden många människor, väldigt många människor, och en hel del av dem hade råd att köpa bilarna som bilmakarna byggde och sålde. De som inte hade råd, drömde om att få råd en dag. Man byggde så fina bilar, att man började lasta dem på båtar och sälja dem i andra länder, på andra sidan haven! Många människor drömde om en blank bil från det stora landet. I det stora landet blev bilarna så viktiga för människors drömmar, att de som hade bil helst inte alls klev ur dem. Därför byggde man restauranger och biografer som man kunde besöka utan att alls behöva lämna sin bil. Många nya medborgare i det stora landet blev till i de stora och bekväma bilarna. Bilmakarna var glada över att så många tyckte om deras bilar, och fortsatte glatt att göra flera bilar, nya bilar. Med mer krom på, för människorna verkade tycka om krom. Och breda baksäten. Bilmakarnas fruar var lyckliga, för bilmakarna tjänade mycket pengar på bilarna de sålde, och fruarna kunde ta sina egna bilar och åka ut och handla fina klänningar och dyra möbler. Fruarna, och deras duktiga män blev bjudna på fester och skrev böcker om hur man bygger fina och bra bilar, och människor läste böckerna och tänkte: Tänk, vilka fina människor våra bilmakare är, att de inte bara kan bygga bilar, utan så kloka de är dessutom! Bilmakarna blev beundrade, för att de var så duktiga. För att de var så framgångsrika och för att de tjänade så mycket pengar.
Bilmakare tycker om att vara duktiga, så de byggde ännu fler bilar. Ännu lite bredare baksäten och ännu lite mer krom.

Men nu hände något väldigt väldigt konstigt.
Helt plötsligt var det flera bilar som blev stående hos bilhandlarna, som inte blev köpta på en gång.

Men det märkte inte bilmakarna, för de höll på att fundera ihop en ny kylarprydnad. De hade kommit på att man kunde lägga på krom i flera lager, då blev det ännu blankare och ännu finare.

Men så hände ännu en konstig sak.
Det ringde en man från en tidning, och han ville inte höra om hur duktiga bilmakarna var på att bygga bilar eller tjäna pengar.
Han ville höra vad bilmakarna tyckte om det lilla lilla landet långt borta på andra sidan havet, som också byggde och sålde så många bilar.
“Men de där små riskokarna är det ju ingen som vill ha! De rostar ju ihop på tre år! Såna där små gulingar kan inte bygga lika fina bilar som vi! Vi kommer ju från Det gyllene landet!”
Sen hade inte bilmakaren tid att prata med journalisten längre, för han skulle träffa en annan bilmakare för att prata om en motor med 4½ liters slagvolym.

Så gick det en tid. Bilmakarnas hustrur han köpa några nya klänningar, och tillsammans med sina män åka till sommar”stugan” nere på solkusten. Men där, där blev bilmakaren uppringda av en av sina räknenissar.
Räknenissen sa:”Vi tjänar inte lika mycket pengar längre. Något är fel. Människorna köper inte våra bilar längre”.
Bilmakaren blev arg över att han blev störd på sin semester, och gav räknenissen sparken.
Sen gick han ut till barbequen och vände revbensspjällen.

Ungefär så gick det till, när den amerikanska bilindustrin höll på att gå under. Detroit höll på att försvinna som bilstad.
Man hade helt missat att man i Japan inte bara byggde bilar, utan att man byggde bra bilar. Billiga bilar. Bilar som drog lite bensin.
Japanerna hade lite flyt också.
Oljekrisen kom. Bensin blev dyrt. Amerikanerna fick köa vid sina bensinstationer.

Det är fler människor än Lee Iacocca och hans kollegor som byggt upp en omgivning av ja-sägare. Gustav II Adolf gjorde det, därför sjönk Wasa. Hitler gjorde det – därför körde östfronten fast. Antagligen var det det som hände i Skandia – och nu sitter herrarna med sina miljarder, och festen är över. Det flagande anseendet svider nog minst lika mycket som åtalen som är att vänta.

Och det här skrämmer mig.
Jag, med mitt högmod. Jag har lätt att tänka:”Men de förstår inte…”
Det är min stora skräck, att jag ska känna mig påhoppad och kritiserad, när jag blir ifrågasatt. Jag har så lätt att dra iväg i mina tankefällor. Att känna mig jagad och utsatt. Förföljd.
Tänk om det är jag som inte förstår?
Och ve och fasa, tänk om jag inte lyssnar när mina vänner säger till mig?
Tänk om jag skulle klappa till dom istället:”Vad är du för vän, som inte håller med mig? Är du med mig eller mot mig?”
Behandlar jag mina vänner så, då hoppas jag de slår tillbaka. En rak höger.
Fattar jag ändå inte, då förtjänar jag inte att ha dem som vänner.

Läs gärna Åke Ortmarks bok “Ja-Sägarna”

.

Favorit i repris – Världens vackraste ben

Det här är en text som är ungefär sex år gammal.
Jag tänker på den dagligen, när jag konfronteras med vedermödorna med att vara rullstolsburen. Gudskelov är inte jag det, men i mitt arbete möter jag gång på gång konsekvenserna av hur illa vår värld fungerar om man inte, som jag, har väl fungerande ben…

—————

¤ Världens Vackraste Ben ¤

Världens Vackraste Ben…
…har jag.
Dom är verkligen sagolikt tjusiga.
Långa, muskulösa, lagom stora fötter med röda tånaglar. Välsvarvade vader. Absolut STUNNING i kort tjol och snygga skor, med eller utan strumpor, dom klarar allt.
Framförallt Fungerar de…

Del 1 i min upptäckt av värdet av begreppet ben:

Jag var på spinning för en tid sedan. Jag är sjukskriven sedan en längre tid, och bestämde mig för att nyttja tiden till att sköta om mig lite. Någon sa: ”Pröva spinning”. Jag kom, såg och segrade. Var fast. Fruktansvärt jobbigt, men adrenalinproducerande. Precis det jag behöver. I slutet av ett av de första passen, stod vi efteråt och stretchade. På ett ben, med andra benet på styret, töjer försiktigt ut muskeln på lårets baksida. Är ganska mjuk i kroppen så jag lägger kinden mot låret och blundar. Trött och svettig.
”Hmmm. DU är ett duktigt ben, faktiskt… !” slår det mig. Jag har lixom aldrig tänkt på min kropp förut, men se vad fysisk aktivitet kan ställa till med. Jag kom på att … Min kropp är nog rätt ok… Kanske inte behöver vara så nojjig ändå…

Del 2 i min upptäckt av värdet av begreppet ben:

Fredag kväll, är på besök hos min kalaspingla Hotwheel och hennes sambo.
Lagar mat, dricker vin (Lalonde, franskt rödtjut, rasande gott!)
Eftersom både Hotwheel och hennes sambo är rullstolsburna, så passar jag på att hjälpa dem med sådant som är hyfsat omöjligt om man inte är gående – som att byta taklampor och bära upp prylar på vinden. Och i det där projektet, möjligtvis kombinerat med gott humör efter en bra dag och ett par glas vin, bestämmer vi att reservstolen ska riggas och testköras följande dag. Riggningen och rengöringen tar vi omedelbums. Med vinglas i högsta hugg.

Följande dag, utan vin, känns projektet mer … farligt, men fortfarande rasande festligt och spännande. Både Hotwheel och hennes sambo ler och skrattar åt en gåendes märkliga fascination, men kräver övningskörning och instruktion inne i lägenheten, innan stollet släpps ut på stan. Hotwheel säger…: Tja, vi vill ju inte att du ska slå ihjäl dig när du vurpar…”
När jag vurpar?
Jag tänker inte vurpa…

Stolen rengjord, justerad och hjulen pumpade.
[Undertecknad] sätter sig i stolen. Händerna på drivringarna (Eller vad de nu heter) och ska ge sig själv en liten knuff.
KADUFF så jag tippade, baklänges, rätt in i ytterdörren! Hann ta emot mig med ena handen, slapp slå i skallen, vad hände??
Mina tålmodiga lärare skrattade 🙂
För att göra en lång historia kort: Jag släpptes inte ut ur lägenheten förrän jag lärt mig balansera på bakhjulen och förrän jag lärt mig lyfta på framhjulen när jag kör över trösklarna i lägenheten :”kantstenar och skit är högre än våra trösklar, har du fart rasar du framlänges…”

Så. Mot Ofvandahls konditori.
Målet med övningen.
Min vän bor i centrala uppsala. Så pass nära Ofvandahls att jag betraktar det som NÄRA.
Färden dit går bra. Inte så lätt, på vägen ska vi bl.a. över en järnvägsövergång, men tröskelträningen där hemma räddade [er tappra hjältinna], hon klarade rälsen… Men strax innan målet, när det hägrade framför [den allt tapprare men tröttare] med stumnande armar, rinner Fyrisån. Med en bro över. Som lutar UPPÅT. Gående hade jag knappt noterat lutningen. Nu … blev jag efter min vän, och … jösses, still stod det!! Alltså, … ARMMUSKLER, kom HIT!!
Kom på att jag nog inga har…!
Min vän blev klart STÖRD när jag faktiskt fegade ut, och reste mig…
Jag förstår henne, jag nästan skäms….
Förresten.
Inte bara nästan.

Men över bron kom vi.
Bara några meter kvar.
Några meter plattlagd – väldigt SNED trottoar, runt hörnet och sedan … TVÄRNIT.
Kom inte in.

Min vän svänger in i dörren, tar tag med båda händerna i dörrposterna och häver sig in.
Jag får tvärnit. Får inte upp hjulen över tröskeln. På en gång folk bakom som också ska in. Hon skrattar, vänder sig om, lyfter upp mina framhjul och jag – pust – är inne.

FRAMME!! Jääääääääää! Och inte en enda vurpa!! (Men pinsamt det där med bron. Hem ska jag minsann inte baila över något så mesigt…)

Så har dom inga Brownies… Inse, jag har flugit från LULEÅ, slitit med mina tunna stackars MagerArmar i Rullstol, och så har dom inga Brownies…!! USLA MÄNNISKOR!!

Vi tar varsin kopp te, och varsitt wienerbröd. (76 spänn…!!)
”Ska jag bära ut brickan?” frågar biträdet bakom disken. Nej, det går bra, säger jag övermodigt… Ställer brickan i knät och rullar försiktigt iväg. Kommer ungefär en och en halv meter, innan jag skvimpat ut tillräckligt mycket te, för att det ska ha bränt till på benet… Ställer ifrån mig brickan, drar in och konfererar med Hotwheel, som ger dispans. Lämnar min trotjänare, och gläds åt mina ben. Det är trångt inne på Ofvandahls…Dessutom kommer man inte åt socker och mjölk etc utan ben…

Hemfärd.
Jorå. Klarade mig nästan. Förutom att jag faktiskt gjorde en riktig, klassisk vurpa. Fattade inte ens vad som hände, rätt som det var låg jag där på rygg och skrattade!
Och till slut såg vi hemmet! Jaaa! (Mina armar var ganska så möra vid det här laget)
(Snarare… Dom darrade… Säg inget till Hotwheel, då mobbar hon mig i en vecka. Och för guds skull, säg inget åt min man, då mobbar han mig i ett ÅR!)
Men så var det en sån där SATADÖRR med Tröskel igen… Fastnade IGEN…!! Åååååh så less, och stressad eftersom det var massa FOLK där som TITTADE …!!
Jag bailade. Vi var NÄSTAN HEMMA och jag bröt mitt löfte till mig själv, från Ofvandahls: ”Hemvägen, då ska jag inte baila….”
Reste mig upp, tog tag i hojen mellan benen, röck till och den rullade lydigt fram…

Jösses…

Vilka HJÄLTAR!!

Man inser ju … hur krångligt minsta lilla projekt blir…!
Det borde vara obligatoriskt för ALLA medborgare med en vecka i rullstol. Och våra politiker… Arkitekter… Alltså, inse att bussar, tunnelbanor etc är fullständigt omöjliga?! Att du inte tar dig många hundra meter hemifrån om du inte har tillgång till handikappanpassad bil…!

Och Hotwheel sa: ”[Vännen], nu är det idealiska förhållanden… Tänk dig på vintern…”

Jag tänker.
Jättemycket.
Och jag pussar mina knän, lår, tår och smalben.

Ytterst tacksam.

.