Sikta mot stjärnorna?

Vi har fått en ny lekplats på vår gård, barnen klättrar lyckligt i den stora klätterställningen, gungar i kompisgungorna och till och med de minsta har fått en alldeles nästan riktigt polisbil att köra. Lyckan är stor i kvarteret och det fullständigt kryllar av ungar där om eftermiddagen är varm och solig. Vi vuxna är glada för att arkitekten tänkt på att ställa dit lite bänkar och bord, vilket gör vårt häng betydligt trevligare och tålamodet längre.
Jag var med på en informationsträff redan i vintras om den här lekplatsen, och fick se bilder på det förslag som presenterades.
Klätterställningen är imponerande och jag tänkte iskallt: Det är lugnt, den där tar sig inte Lilla Essingen upp i i första taget.

Vi kan väl säga så här.

Jag hade fel.

Han klättrar som en liten apa, högt upp i den, uppskattningsvis tre meters fallhöjd om något skulle gå snett och jag sitter med hjärtat i halsgropen.
För hur ska jag göra, ska jag förbjuda honom från att leka i den, när den är så vansinnigt rolig och spännande?
Den är alltså i princip utanför vår port. Det är inte helt lätt att undvika att hamna där ideligen.

Och jag funderar lite, en smula, på hur man bygger lekparker.
För jag minns mötet, hur vi resonerade och hur klokt och bra det tänktes, och jag tittar på den lilla skylt som finns på denna klätterställning, och jag trampar prövande i den lite sviktande gummiasfalten. Man bör alltså vara sex år för att klättra här.

Nog hade det varit skönt om en så kort människa som min Lilla Essingen faktiskt inte KUNDE ta sig så högt upp.
Inte förrän om kanske en decimeter eller så. Nästa sommar.

20110908-155052.jpg

20110908-155205.jpg

20110908-155308.jpg
Notera skylten som förbjuder barn från att klättra utanpå rutschkanans rör, rörets mycket klättervänliga konstruktion, de underdimensionerade Klättra-inte-här-hinder och pojkens innovativa nyttjande av just dessa skyddande hinder.

Om mjölpåsar, och dess eventuella innehåll.


Jag bor ju nu i hooden.
Inte den värsta, men miljonprogram är det allt, och minst sagt segregerat.
Husen är slitna, portarna står öppna dygnet om, även om det är meningen att de ska låsas efter 22. Ofta är saker trasiga.
Det har stört mig, det där med att porten är öppen dygnet om.
Inte för att det egentligen är speciellt stökigt, för det är det inte, men ändå.
Det kan gott vara låst nattetid.
Det finns ingen anledning för vem som helst att kunna springa hur som helst i trapphuset.

Så när jag får höra att Botkyrkabyggen tänker installera någon sorts portlås blir jag glad.
I sedvanlig ordning tar det något år eller två,men nu är det här.
Och det blev ju bra – på det sättet att det fungerar. Nu är det låst nattetid.
Faktum är att det är låst dygnet runt, vilket kanske är lite overkill.

Gäster ska alltså släppas in via porttelefon, och vi boende ska använda en liten “droppe” som man håller upp mot en avläsare.
Låset – alltså, möjligheten att använda en vanlig nyckel – ska tas bort.
Nå.
Allt gott.

Eller…?

Nej.
Allt ÄR inte gott.
Inte för någon som är så rädd om sin integritet som jag är.

Varje hushåll får kvittera ut tre såna här brickor för att kunna öppna porten.
I trapphuset finns femton hushåll.
Trots att samtliga 45 brickor ska öppna samma lås – portlåset – så är samtliga brickor olika
Någonstans registreras alltså inte bara att porten öppnats, utan att Lägenhet 13, bricka 2 öppnade porten klockan si och så.
Vem har tillgång till den informationen?
Hur lagras den?
Vad har min hyresvärd med mina vanor, tider och rutiner att göra?

Oavsett om jag har något att dölja eller inte.

Josh har skrivit en hel del om det här tidigare, läs gärna häroch här. Dessutom har jag för mig att jag läst en lysande krönika i Aftonbladet i ämnet för något år sedan, men verkar den vara begravd bakom aftonbladets fåniga plustjänst.