Hopp, hopplöshet och ett barns tveklösa pedagogik

En kväll för nu ganska många år sedan gjorde jag mig fin hemma hos Jeez, jag hade varit barnvakt till hennes pojk under dagen. Jag skulle på Date på kvällen. Träffa en vacker man som jag var mycket förälskad i. En man med mycket vidhängande trassel och stök och mina vänner såg med förfäran dramat fortsätta.
Vi skulle äta middag tillsammans. Somligt skulle redas ut. Annat skulle förlåtas. Jag var helt inställd på att vara vackrast av alla, mest åtråvärd av alla och han fick gärna krypa en smula.
Vilket han märkligt nog också gjorde.

Jag fick en liten present.

En liten sån där meningslöshet, en liten liten bok med små citat om hopp, guldfärgad och söt och självklart var det helt rätt.
För var det något jag önskade mig så var det just hopp.

Hopp om något som jag – och alla runt omkring mig – redan egentligen visste, förstod och begrep var ett hopplöst projekt.

Men man är ju inte så smart alla gånger.

Nå.
Det det blev ju självklart en katastrof, alltihop, och jag slickade såren länge.

Så sitter jag här på min ända och läser lite bloggar när jag hör ett oroväckande ljud.
Barn-Ensamt-I-Badrum.

Det är INTE bra.

Jag studsar upp.

Barnet är lycklig, öppnar toalocket och pekar förtjust. “Titta!!”

Och där ligger den, den minimala lilla guldboken.

Ja, vad säger vi om den pedagogiken?

Det där hålet.

Det är ungefär 83 cm långt.
Oregelbunden form.

Ja.
Det är ju Lilla Essingen som inte är här.
Han är hos sin pappa och det är något mycket bra.
Då kan mamman i lugn och ro färga sitt hår utan att riskera att få avbryta projektet och kladda hårfärg på ställen där hårfärg inte ska vara.
Eller sätta på sig en blus utan snorellerannatkladd och umgås med en annan vuxen människa i några timmar.
Absolut något hon uppskattar.

Jo. Hon är jag. Det är jag som haft en trevlig kväll, utan att hela tiden ha ett öga på ett barns utforskande av verkligheten. (Neddragna äggkartonger, leksak dumpad i toastol, utforskande av fruktskål på köksbord) Bara att inte ha bråttombråttom hem från jobbet, knappt ha tid att gå in på affären och köpa två liter mjölk utan springspring till tunnelbanan, till bussen, till dagis.
Nu. Åka åt fel håll, köpa några hallontryfflar, ringa en nyfunnen vän, umgås några timmar.
Värdefullt.

Men när jag kommer hem igen är frånvaron av barn bedövande.
Ingen liten varm kropp som ligger på tvären i sin säng.
Ingen liten hand i min.

Så är det och så ska det vara.
Mitt i saknaden är jag oerhört tacksam över att han är hos sin pappa, att han har en pappa som vill vara med honom, som bryr sig om och tycker om honom.
Det är få som vet så väl som jag hur lite självklart det är.

I natt sover jag utan min pojke.
I morgon är ordningen återställd.

Lilla Fröken Morrhår

Katt i tom våning

Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat,
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.

Det hörs steg i trappan,
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.

Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Något som inte händer
som det ska.
Någon bara var här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.

Vartenda skåp har man granskat.
Hoppat över hyllorna.
Borrat in sig under mattan och sett efter.
Man har till och med brutit mot förbudet
och rört om bland alla papperen.
Vad finns det mer att göra.
Sova och vänta.

Vänta bara när han kommer,
vänta bara när han dyker upp.
Då ska han få veta
att så gör man inte mot en katt.
Man ska liksom motvilligt
kliva åt hans håll,
så sakteliga,
på förorättade tassar.
Och inga skutt och pip till att börja med.

ur Wislawa Szymborska, Dikter 1945 – 2002.

Jag går runt i kök och vardagsrum, samlar ihop vattenskålar och lekmöss, och då och då vrider jag på huvudet, åt en rörelse i ögonvrån. Kanske är hon fortfarande här, min lilla Fröken Morrhår. Eller jo, det är hon ju, faktiskt är hon det, men på ett annat sätt, ett mycket stillsamt sätt.
Hon ligger i en papplåda på balkongen.
Hon ska få följa med ner till Orris till jul. Det är inte tjäle i jorden, där har vi begravt åtskilliga kaniner och en och annan katt tidigare genom åren.
Men jag ser henne ändå i ögonvrån, hon reser på sig, sträcker på ryggen och gäspar, jag vänder på huvudet och hon är borta. Borta.
Min Lilla Fröken Morrhår.

Eller snarare. Hon var sin egen, det var nog snarare jag som var hennes.

För ungefär ett år sedan blev hon sjuk, var flera dygn på iva på djursjukhus, men repade sig. En massa dropp, en massa undersökningar och sen fick jag hem henne igen. Piggare och så småningom sig själv igen.
Men med specialfoder för katter med njurproblem, och kaliumtillskott som fick apotekarna att rynka på ögonbrynen och öva på att beställa saker från Långtbortistan.

…så när hon nu blev dålig igen så förstod jag långt innan vi for till veterinären varthän det hela barkade.
Njurar som inte fungerar som de ska är skitdåligt. Oavsett om man är katt eller människa.

När jag tittar tillbaks lite, så … Den senaste månaden eller så har hon inte varit riktigt sig själv. Hon har t.ex. ätit mindre. Hon har slutat sova med mig och Essingen i stora sängen, utan föredragit att sova själv i vardagsrummet, eller i köket, på “varma fläcken” (varmvattenrör i golvet…) Hon har gått undan mer, men också varit mer aktiv när hon velat bli gosad med: verkligen lagt sig i mitt knä så fort jag satt mig ned, oavsett om det knät varit upptaget av ett barn eller inte. Jovisst rymms de båda, det här är en liten kattfröken.

I höstas vaccinerade jag henne. När var det, i september kanske? Då vägde hon 3.4 kg. Hon var pigg och frisk, stark och glad efter en sommar på Orrhammar.
Nu vägde vi henne. 2.3 kg. Nästan en tredjedel av kroppsvikten borta. Och jag har reagerat: Jösses, lilla vän, så tunn du blivit..? Mycket av den vikten har nog försvunnit bara nu den senaste månaden.

När en katt är så ämlig så att hon inte orkar gå på lådan längre är det illa på riktigt.
Katter har en så stark instinkt att hålla sig rena, men hon låg i sitt eget kiss här en morgon, pälsen indränkt med urin och hon gjorde inte minsta ansats att ens tvätta av sig. Hon åt inte, inte ens räkor, eller “såsen” i våt kattmat, såna där små staniolpåsar. Hon bara vilade, låg och tittade på mig, på Essingen. Huvudet mot golvet, utmattad. När hon började klaga, pipa for vi till djursjukhuset. Jag hade velat slippa det, slippa dra ut henne på pendeltåg och bussar, hon avskyr ju det, men… (Varför sker alltid sånt här när den närmsta vanliga veterinären har helgstängt?) Ja. En diagnos, att verkligen veta och inte tro, är bra för ledsna mattar, och … inte kan jag avliva en katt på ett anständigt sätt, inte. Vi behövde hjälp.

Men vad ska nu en matte göra, när ingen står innanför dörren och väntar när hon kommer hem, när ingen sprätter förnärmat med svansen, när ingen spöar alla små skinnråttor som ligger här i hörnen?
Vad ska en matte ta sig till med alla kattklappar som fortfarande finns i händerna och som behöver få släppas lös?
Vad ska en matte ta sig till med det där tomma hörnet i sängen?

“Trubbel”

Jag packar, river i skåp och lådor, slänger, gallrar och sparar. Hittar sånt som legat gömt, och lägenheten blir mer och mer fylld av kartonger och kaos.

Somligt jag hittar påminner om andra tider, andra liv jag levat, jag har ju gjort så; levt olika sorters liv under olika perioder.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=C1E5iY6n1xk&hl=en]

En tjock bunt med vackert tyg, tyg från handelsgillet, som jag köpte till dig, en fin tunika skulle det bli. Jag hann aldrig sy den, här ligger tyget kvar…

Jaja… Det får ligga till sig, sen får jag fundera ut vad det kan bli av det istället. Det är inte mycket nog för en klänning till mig, men en surcôte räcker det nog till.

…och ett foto på en blåsippsbacke i Farstatrakten, ja, det var också en välsignad stund, något att noga minnas och vårda. I min lycka över överflödet av blåsippor lägger jag mig mitt i det blå havet och bara låter mig översköljas av våren, av stunden och mannen som står på stigen väljer, väljer att lägga sig intill mig och dela upplevelsen, istället för att bara vänta ut mig.
En ovanlig man.

…och den där träkosan.
Idag är den en sockerskål, men den är mig kär, den kommer jag behålla genom alla flyttar, handen som snidade den var en god och klok hand…

…Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är…