Är en latte ok?

Rubriken i DN får mig att hajja till.

Många sjukskrivna kontrollerade vid färja

Vad? Står försäkringskassan vid landgången och kollar om du är sjukskriven eller inte?

Ja. Faktiskt.
Man har haft någon sorts samarbete kring ekonomisk brottslighet tillsammans med tull och polis.
Huruvida den aktionen vara framgångsrik eller inte förtäljer inte artikeln.

“Under de två dygnen stötte Försäkringskassans representanter på 28 personer – 15 män och 13 kvinnor – som erhåller någon typ av ersättning från myndigheten, visar en sammanställning som nyhetsbyrån Siren gjort. I 22 av fallen handlade det om någon form av sjukersättning.
Personerna var sjukskrivna för olika besvär och sjukdomar. Någon eller några var sjukskrivna för depression, övervikt och ADHD, andra för diskbråck, fibromyalgi (muskel- och vävnadssmärta), ischias, MS, psykiska problem, fraktur i benet, lätt utvecklingsstörning, personlighetsstörning, halsdiskbråck, artros, epilepsi och sömnproblem”

Man fortsätter:

“Försäkringskassans kontrollanter har informerat försäkringstagarnas handläggare.

– Det behöver inte bli några konsekvenser för de aktuella personerna, men det kan också leda till en diskussion om vederbörande ska ha ersättning över huvud taget, beroende på vad man är sjukskriven för, säger Peter Fausö, chef för Försäkringskassans kontroll- och återkravsverksamhet i Skåne, till DN.se.”

Jag tror att det är dags att börja fundera på vad man FÅR göra om man nu är sjuk och därmed utnyttjar sjukförsäkringen för sin försörjning.
Det är helt klart misstänkt att t.ex. åka på en dagkryssning till Mariehamn (biljetten kostar för övrigt nitton spänn)
Får man sitta på en uteservering och dricka en latte? Får man ta ett wienerbröd till? (trots att man kanske är lite överviktig?)

Hur är det, får man klippa sin gräsmatta, eller är man automatiskt frisk nog att jobba om man förmår det?
Får man leka med sina barn?

Nästa fråga man kan fundera över.
Vad kontrolleras i våra liv?
Om tull och polis gör en kontroll över smuggleri, och tar hjälp av fk för att jaga ekonomiska brottslingar, men använder informationen de får in till annat? Som att ifrågasätta huruvida man är sjuk eller inte, vad gör man då mer?

Hur lång tid tror ni det tar innan vi läser en artikel i dn om någon som mailat till en präst eller journalist, och där information i den konversationen plötsligt hamnat i helt nya sammanhang?

Du känner väl till sagan om den kokta grodan? Bilden tillhör Purpleslog (Flickr) och är cc-licensierad

Jag hoppas att det här är för dumt för att vara sant.
Snälla DN, FK, säg att det är så.

——————————————

För övrigt tycker jag fortfarande att Jocke har rätt, därav mitt generösa citerande.

Om det analoga livet.

Jag fyller 40 år i sommar.
När jag var barn kom barnbidraget som en postavi i brevlådan.
Jag antar att mina föräldrars lön betalades ut på samma sätt. Jag vet helt säkert att de gick till banken före klockan tre för att ta ut kontanter.
Stod i kö, tillsammans med andra mammor och pappor.
Sen blev livet lite lättare, för då kunde man skriva ut en check och betala med den.

På TV:n fanns två kanaler, och när ett nytt program började i den andra kanalen blinkade en liten hjälpsam vit triangel i övre högra hörnet av rutan.
Jag tittade på “halvsex”, en halvtimmes barnprogram varje dag, och därefter på “Anslagstavlan” för det hände att det visades någon tecknad informationsfilm från Försäkringskassan då. På lördagmornarna tittade vi på Hyland i God Morgon Sverige, och där var det tecknat TVÅ gånger och på kvällen “Tecknade pärlor” i en kvart eller så.
Så en hel timmes disney på julafton var s t o r t.

På min pappas jobb hade de rörpost, ett system där man kunde skicka papper i plasttuber med hjälp av tryckluft (eller?) mellan de olika delarna av huset.
Man använde telefoner med nummerskivor och de fick brev från amerika, pappa tog hem frimärkena som jag försiktigt ångade loss och sorterade.

När jag blev tonåring kunde man ringa “heta linjen”, något som man gjorde i stor hemlighet, eftersom det kostade pengar att ringa med telefonen. I synnerhet om man ringde “riks”. Pappa passade ofta på att ringa sin mamma, som bodde i Lycksele, från jobbet.

Vi kommunicerar helt annorlunda idag.
De tekniska hjälpmedel som kommit till har förändrat vårat sätt att leva.
Det är fullständigt självklart för oss att kunna nå världen precis i varje ögonblick, det räcker inte att kunna ringa och kunna bli uppringd i varje stund, vi kan också kolla saldot på bankkontot och flytta över från ett konto till ett annat när vi åker tunnelbana, titta på TV på bussen, läsa NewYork Times, The Herald eller Västerbottens Folkblad i samma ögonblick de publiceras. All världens kunskap finns bara några klick bort, vid middagsbordet googlar vi fram vad huvudstaden i Kirgizistan heter, eller väljer och bokar semesterresa i Thailand.
Världen är inom räckhåll.

Det är en fantastisk förändring under en livstid, som förhoppningsvis bara är halv än så länge.

Och jag älskar det.
Kontakten mellan människor, allt det givit mig.
Alla vänner jag lär känna – många av dem så goda och bra att jag hoppas att de vill finnas i mitt liv tills jag dör.
Mitt barns far. En god och klok man på många sätt och utan honom hade barnet mitt inte funnits och med det hade jag inte upplevt det i livet som gjort mig mest lycklig av allt.
Alla skratt, i vardagen, allt det som gör svenssonlivet till något färgskimrande och underbart.
Och perspektiven. Att det i min umgängeskrets finns långt många fler sorters människor än i min fysiska verklighet. Min värld begränsas inte av mitt etniska ursprung, av min geografiska vistelseort, mitt sociala sammanhang.
Jag är så rik, så berikad.

Nu skälver grundvalarna för allt det här, för allt som gjort och gör mitt liv rikt, där jag lever mitt lilla förortsliv.
Fantasibelopp i böter döms ut i en rättegång, den sorts belopp som annars bara förekommer i Amerika, för något som en stor del av landets befolkning inte alls uppfattar som ett brott.
Riksdagen jag varit med och valt beslutar att det är ok för en myndighet att läsa mina mail, övervaka hur jag surfar och lyssna på mina telefonsamtal.
Och nu hela cirkusen kring wikileaks.
Allt ifrån våldtäktsanklagelser till spekulationer om spionagerättegångar i USA.
De kvinnor som anmält att de blivit våldtagna/sexuellt ofredade, blir de trodda?
Kommer Assange få en rättvis rättegång, kan politiken hållas utanför rättsalen? (Hur lyckades det i Pirate Bay-rättegången?)
Och allt som kommer fram tack vare wikileaks, alla lögner och lögnare som avslöjas, allt från diplomatiskt skvaller till … ja, jag vet inte vad. Reaktionerna i världen är inte vackra och konsekvenserna omfattande.

Och jag blir förtvivlad.

Och jag tänker på min pojke.

Hur kommer världen han växer upp i bli? Kommer hans värld bli trängre och trängre istället? Mer och mer begränsad; kommer han välja att bara handla med kontanter för att slippa få sina inköp registrerade? Kommer han börja skriva brev med reservoirpenna på vackert lessebopapper för att det är det enda sättet att få ha sina tankar ifred?
Kommer han få läsa vilka böcker han vill?

Missa inte Opassandes lysande och förtvivlade text.
Jag är – som hon – absolut livrädd.

Jag tänkte avsluta min blogpost med ett smart citat om demokrati som jag såg på en presentation på Facebook för en tid sedan.
På dottern till en väns presentation.
Nu är den borta, det finns säkert ett helt oskyldigt skäl till det, men det gör mig ändå beklämd, just ikväll.

Uppdatering:
Missa inte Mymlan och Deeped som också skriver bra om wikileaks.

Tack!

FRA-debatten rullar vidare, vägrar dö.
Den är angelägen och viktig.

Vid ett par tillfällen har man visat att det inte “bara” är blogosfären som tycker, tänker och debatterar, utan att blogosfären består av människor, riktiga människor. Människor som tar ledigt från sina jobb, kommer med tåg från Göteborg eller Karlstad för att stå utanför riksdagen och påminna om just det – att de verkligen FINNS och inte “bara” är något digitalt, oviktigt.

Det här är så viktigt.
Så jag ville verkligen gå på den där första demonstrationen.
Den var utlyst till den 16 juni.
Men jag kunde verkligen inte.
Jag födde barn där på natten mellan den 16:e och 17:e juni, och var definitivt inte i form för att demonstrera. (Jag hade full huggning med att ta mig ur sängen, kejsarsnitt är inte ett smärtfritt och enkelt sätt att föda barn…)

Ganska så på dagen tre månader efter den första demonstrationen samlas man igen, nu för att påminna om frågan inför Riksdagens högtidliga öppnande.
Nu födde jag inte barn, däremot stack vi nålar i det tre månader gamla barnet, och så hade jag tid hos sjukgymnasten.
Så det sket sig igen.

Men tack, ni som var där!
Jag är avis, jag ville också!
Nästa gång, då kommer jag, wild horses couldn’t keep me!