Den perfekta presenten till en fyrtioårig tant

Det händer inte så ofta.

Ärligt talat händer det alldeles för sällan. De där stunderna jag och Fröken Underbar tillbringar tillsammans, bara hon och jag, en kväll, god mat och prat utan att någon måste jaga ett barn eller två,  eller kanske barninducerat fallande föremål. Eller avvärja andra katastrofer. Jobbrelaterade eller så.

Men nu var det lördag, och hon står med famnen redo, iförd röda kängor och storblommig grön kappa, utanför McDonalds vid slussen, och är ungefär dubbelt så bred som lång. Hon har inte många veckor kvar innan Lillsnorpans syskon kommer så det är helt i sin ordning. Som alltid strålar hon, strålar på riktigt, och inte som jag, lite sorgset flourecerande spygrönt.

Den här kvällen har vi skjutit upp rätt länge. Det är pinsamt nog januari, och det är min födelsedag som ska firas. Sjuka barn har ställt till det för oss. Två gånger? Tre?

Men nu kliver vi in i den där fantastiskt lilla hissen upp till Gondolen (Undrar om det finns någon mindre hiss i Stockholm?) och självklart ska vi ta den just för att se om vi får plats. Det går!

Det är mycket folk men efter lite stökande hittar vi ett fönster i baren där vi kan invänta vårt bord, och smutta på ohälsosamt goda och nyttiga passionsfruktsdrinkar (Hon höggravid och jag kör bil…)

Vi skrattar, kramas, pratar och njuter just av att inte bli avbrutna, av att få andas lite vänskap och jag njuter av stunden, jag kramar om henne och känner hennes doft och hennes andedräkt och jag mår bara så bra.

Våra liv är ju annorlunda nu. Jag har Lilla Essingen, hon har sin lilla tös, och snart en till. Livet förändras. Förbättras men kompliceras.

Eller.

Äh.

Det gör det inte alls, för det var banne mig inte så speciellt enkelt då heller.

På sätt och vis, precis tvärtom.

Vi skålar för våra ungar, för varandra och för livet och kärleken och hon tar fram en påse och räcker över en present.

Jag känner igen påsen och blir glad, för den kan eventuellt komma från SannDesign och där kan man köpa fina saker: Pärlor från Trolldekugler.

Försiktigt fingrar jag i påsen, bland allt silkespapper, och får fatt i något. Jag lyfter upp det och…

Ett korbröd?
Ett relativt mjukt och fint korvbröd?!?

Jag förstår verkligen ingenting och det är helt klart att Fröken Underbar är lika förvånad som jag. Men hon drar sig – mellan skrattsalvorna – till minnes att lillsnorpan åt varmkorv häromdagen och här hamnade alltså ett bröd..?

—–

Jo.
Jag hittade en mer uttänkt liten present i påsen också.