Frustration

Jag känner mig ungefär som Lilla Essingen låter ibland.
Jag vill bara ligga på golvet och vråla över att jag inte får som jag vill, att jag inte behandlas som jag förtjänar och inte lönas för det jag gör.
Jag är arg ända ut i naglarna och snuddar jag bara vid tanken på orättvisan i det hela får jag ett duktigt adrenalinpåslag.

Jag försöker kanalisera ilskan på något gott.
Jag försöker nyorientera, vara klok och rationell, se det goda i det som sker.

Men jag är arg.
Arg, så arg, så arg.

Det värsta av allt är att jag måste hålla käft om det.
Jo.
Jag får lägga mig på mitt eget köksgolv och vråla, men jag måste se till att ingen annan hör.