Tag Archives: semester

Re-entering reality

Posted on by
4

Innan gryningen gick jag ner till havet, jag tog kameran med mig, för mörkret lättar snabbt i tropikerna och visst är horisonten redan röd.
Jag går på stranden, den helt sjukt finkorniga sanden mellan tårna.
Jag är helt ensam. En tre kilometer lång strand för mig själv. Inte en själ. Men väldigt konstigt är det inte. Klockan är inte sex än och inte ens joggarna har fått fart.

Det är ebb och stranden är bred. Jag går precis i vattenbrynet, ser ett och annat musselskal, och jag ser månen spegla sig i vattnet.

Det är sista dagen och det är något alltigenom dåligt.
Jag vill inte hem.
VILL INTE.

Min kropp älskar värmen, älskar luftfuktigheten. Lugnet och friden. Det är länge sedan jag sov så gott som jag gjort de här två veckorna, och det trots en fullständigt hopplöst hård säng.

Och nu ska vi hem. Hem till Nejjävlavember, till vardag och arbete. Bekymmer och beslut. Somligt måste konfronteras, redas ut. Annat måste påbörjas, genomföras och avslutas.

Jag känner igen den här känslan.
Det är inte första gången jag velat missa ett plan.

Men jag är vuxen.
Jag vet att jag måste.

Men jag gör det under yttersta protest.

Jag åker hem med saltvattenfläckiga ben, iförd bikini och strandklänning.
Jag åker hem, bildligt talat, släpad i hårflätan, med en orkidé instucken i bandet kring solhatten.

En dålig start.

Posted on by
2

Ibland börjar det dåligt, och fortsätter sämre.
I morse klockan alldelesförtidigt skulle jag och Lilla Essingen vara redo för hemfärd från Gotland.
Inte missa färja.
Och jag nojade, eftersom jag höll på att försova mig när vi skulle åka dit.
Kollade iPhone-larmet. Att det var på. Att ringsignalen hördes. Att det var på. Och sen lyckades jag somna.

För att vakna två timmar senare.
Det är dåligt.
Det är då jag tar fram lurarna till iPhonen och lyssnar på lite musik en stund, eller ännu hellre någon bra bokinläsning. En bra röst, alltså. Innehåll är oväsentligt vid de här nattliga seanserna. Men nu var lurarna på rall. Och jag nojade över att jag skulle försova mig och jag nojade över att lurarna var borta. Att jag skulle åka färja en hel dag utan att kunna lyssna på radio, lyssna på mina kära P3-dokus, mina böcker.
Jag kunde inte tända, av hänsyn till de andra i stugan, och där låg jag och snurrade. Klockan blev ett, hon blev två, hon blev halv tre.

Då, där jag ligger på sidan i sängen, känner jag att något ramlar på min kind.
WTF!?

Jag vispar bort det, och reser mig upp, och i dunklet ser jag något mörkt mot lakanet.

En jävla tvestjärt?!?

Behöver jag säga att jag sovit klart då?

Kanske slumrade jag lite strax innan fem, men jag var vaken när iPhonen ringde (ja, det gjorde den!) och gick upp utan dröjsmål. Plockade ihop det sista, bar ut min bag i bilen, och barnvagnen. Lilla Essingens pappa, som skulle skjutsa oss, kom stapplande i, och strax bar jag ut ett sovande litet barn i bilen. Svepte en filt om honom, pyamasen och blöjan, och såg honom hinna somna om under de få minuter som bilfärden tog.

Färjan avgår i tid, och vi köper frukostbricka ombord. Lilla Essingen petar i sig en macka och en yoghurt och håller sig någorlunda i skinnet. Spelar lite TocaBoca-Doctor och ger mig faktiskt lite lugn och ro.
Sen vill han vila, och jag blir lite förvånad, men lägger honom i vagnen och fäller ryggstödet. Ännu en liten stund senare säger han – och jag påminns om vilket tappert barn jag har – “Mamma, ja måj dålit i magen”.

Båtjävel

Och jag förstår mycket fort varför han är trött. Nu ska vi ut på däck snabbt. Genom hela färjan, upp genom en hiss och sen tillbaks mot aktern. Fem meter innan dörren ut i friska luften kommer kräkset, all rosa yoghurt hulkas upp och jag torkar, klär av honom ute i snålblåsten, lindar in honom i den där (välsignade) gosefilten och vi blir sittande så. Då är klockan åtta på morgonen och vi har två timmars båtfärd kvar.

När vi väl kommer hem, där vid lunch är jag slut. Min dag är färdig, min kropp har kväll och resten av dagen handlar om överlevnad, om att hålla ett nu piggt och hungrigt barn i schack.

Nu, när barnet somnat, jag fått mitt kvällste och tänderna är borstade tänker jag gå isäng.
Att klockan är halv nio struntar jag i.

Om att åka hem, eller komma bort.

Posted on by
1

Jag går över till Solan och Roger för att hämta barnet. Hittar honom, spritt språngande naken i solskenet, han snickrar och är helt koncentrerad på det. Lycklig. Men vi ska äta lite middag innan vi ska åka hem och mat är bra. Så jag bär hem ett vilt ålande och protesterande barn. Sätter honom i soffan med lite bolibompa medan jag ska värma på laxbitarna och pastan. Några minuter senare ser jag att något är fel, det är något med vinkeln på huvudet mot soffans kant.

Han sover djupt.

Så gick det med den laxen.
Jaja. Jag äter, och fortsätter mitt städande och packande. Bär ut det sista i bilen, går ett varv runt huset, kollar att allt är låst och i ordning.

Sist av allt hämtar jag en blöja och en pyamas till barnet, och pillar på honom.

Han vaknar. Jag bär ut honom i bilen och han vaknar till på riktigt.

Nej, Mamma! Inte åka!

Jag klappar honom och berättar om att vi ju ska åka till Pappa och det ska ju bli jättemysigt att krama pappa?

Det är helt klart att han inte förstått att Åka till Pappa betyder att Åka från Orrhammar.

Det blir en vild kamp i bilen. Bläckfisk mot mamma, planka mot mamma, ål mot mamma. Mot mamma och en bilbarnstol med trilskande bilbältesspänne.

MAMMA!! JA VILL INTE JA VILL INTE JA VILL INTE ÅKA FJÅN ÅJHAMMAJEN!! JA VILL VA HÄJ!!

Vi kom iväg tillslut, men jag håller med honom.
Sällan har det känts så jobbigt att åka därifrån som just den här gången.

Vi har haft det underbart.

20110805-140330.jpg

Jaktstråk

Posted on by
Reply


Hon lär sig fort, Fröken Morrhår, var det är mest liv och rörelse.

Vid snåren av lavendel svärmar det av fjärilar, humlor och bin. Hon smyger, fokuserad. Då och då får hon till det och jag ler, ler över att hon uppenbarligen trivs så bra.
Det gör jag också, jag tror att jag helt enkelt behöver mer lavendelsnår i mitt liv.

(Ja. Jag gräver upp en tuva, och tar den med mig hem till Svärdsmannen. Under stora vedermödor lyckas jag gräva ett hål i den där massiva lerjorden, fyller det med blomjord och gräsklipp och planterar min, från moderskapet stulna, lavendel.)

…big, big world…

Posted on by
Reply

Min Lilla Fröken Morrhår är en balkongkatt.
Förut bodde vi intill en hårt trafikerad väg, med en rabiat, katthatande, hyresvärd som närmsta granne.
Nu bor vi på femte våningen i en betongförort.
Hon är innekatt, och trivs gott med det.

Det händer att hon följer med mig ut på promenad, då i sele och koppel.

Men nu.
Orris…

Där finns inga elaka grannar.
Där finns inga trafikleder.
Där behöver man inte forcera portar och hissar…

Där får en – till en början rätt skräckslagen – innekatt öva på att vara utekatt.

Bilgåta The Summer Edition

Posted on by
4

Javisst, Lvx var det Thorildplans t-bana som var svaret på den förra bildgåtan! Jag hoppas att vi träffas i Visby, där kan vi fira din och din sambos segrar i denna eminenta lilla tävling!

Nu, denna vackra dag, ska jag packa Bixie, Fröken Underbars lilla röda bil, och åka till landet. Nästan tre veckor för mig och Fröken Morrhår där, i lugn och ro under björkarna. Fröken själv är på Gotland och behövde – till min stora lycka! – inte någon bil. Tack!!

Så, av detta kan vi konstatera att det blir ont om både bildgåtor av tunnelbanestationer och blogginlägg överhuvudtaget framöver. Ont om internet är det gott om i stugan, och det gör faktiskt inte mycket alls. Där finns inte ens telefon, även om mobilen funkar. (Man KAN glömma sin laddare hemma hos Svärdsmannen. Man MÅSTE inte, men man kan. Jag ska be honom posta den. Det är bara FÖR larvigt att åka flera MIL åt HELT fel håll för en mobiltelefons skull…)

Jag avslutar med en riktigt somrig bild.
Man KAN roa sig med att fundera ut var den är tagen.
Ja. Det FINNS en gravad hund här. Det ÄR lite fusk, lite fubb. Mindre än man kan tro, iofs, men ja, fubb är det.
(Ja, bilden är photoshoppad, men inte mer än att jag suddat bort lite avslöjande text här och där)

Väl mött om några veckor eller så!

*vink*

&%¤###!!

Posted on by
6


Och jag lägger på luren med ett snett och smula sardoniskt leende på läpparna, jag har lättare och lättare att falla in i cynism känns det som, och iväg for det goda humöret och jag har bara lust att klämma i med den där I HELVETE HELLER!!-stämpeln i pannan på ungefär allt och alla.

Allt blir till irritationsmoment.

Såna här dagar vill jag verkligen slippa mig själv, mitt sällskap är outhärdligt och helst skulle jag göra slut med mig själv och dra på en gång. Rakt av. Utan eftersändning av posten.

Han, som inte ringer, när han för tredje gången lovar att göra det.

Eller hon, vännen, som rakt i örat säger det där jag vet men faktiskt inte varken vill höra från någon annan, eller hantera. Inte nu. Nu vill jag bara ha semester och andas lite och slippa en massa tjafs och konflikter.

Eller han, som ställer samma fråga för trettiosjätte gången på samma kväll, samma frågor som han alltid ställer, som jag hört tusen gånger andra dagar.
Hjärnskador kan man inte rå för – men andra dagar står jag ut med dem bättre.

Eller hon som är men ibland gör mig frusterad, underbar men också flyktig och obeständig och på somliga sätt inte alls pålitlig, om än ljuvlig.

Eller han som inte är det jag vill, jävla människa.

Var vänlig, kära tingsrätt, ge mig skilsmässa från mig själv. Jag är inte alls trevlig, står faktiskt inte alls ut med mig själv.