Om London

I november förra året åkte jag och Lilla Essingens pappa till London.
Bara han och jag.
Ingen Liten Essing. Tre nätter utan att bli väckt av sprattlande små ben eller tappad napp. Tre sovmornar utan bolibompa eller Thomas Tåget.
Vi hade mycket att prata om och vi såg båda fram mot resan, mot att äta gott, ha det trevligt tillsammans och göra roliga saker.
Sen är det ju det där med London.
London är en underbar stad. Till och med i NejJävlaVember.

Lilla Essingen lämnade vi på torsdag kväll hos Mojmoj, vårt flyg gick på fredag morgon.

Tre dygn var mitt älskade barn hos min mamma och jag var helt trygg med det arrangemanget. Inte förrän vi satt på Heathrow och väntade på vår flight började jag längta. Söndag, strax efter lunch.
Inte ett spår av oro.
Inga telefonsamtal, varken för att kolla, eller bli informerad.

Kanske är jag udda i det, att jag faktiskt litar på att mitt barn har det bra utan mig.

Det är samma sak med Dadi.
Jag är aldrig orolig när han är där, och jag märker hur han trivs och jag ser det han får där. Inte bara pedagogisk stimulans, bra mat och frisk utevistelse, utan också omsorg, kramar och mjuka händer. Min pojke har det bra på dagis och jag har brått dit för att hämta honom, men utan dåligt samvete. Han har det verkligen bra där.

Tillit är det, och det fungerar eftersom tilliten förvaltas.

Men aldrig att jag skulle lämna honom ifrån mig, inte tio minuter, om jag inte kände mig trygg.
Tanken ger mig ångest och jag biter mig i läppen när hans pappa berättar att Bamseklubb är bokad till den där charterresan i höst. Vad är det för människor? Ska han vara där själv? Nå. Jag hinner fundera över det, jag kan vara med och övervaka i början och vid minsta minsta… Jag har så lätt att fantisera om basebollträn när det kommer till mitt barns välfärd. Det är väl reptilhjärnan som talar, antar jag.

Det är precis den här ångesten som får mig att köpa myggnät lite då och då.
Antagligen känner alla ungefär som jag.
Antagligen älskar de flesta föräldrar sina ungar bortom förnuft och logik.
Antagligen är det helt enkelt mänskligt att göra allt man kan för att ens barn ska ha det så bra som möjligt.

Självklart finns det undantag, men det är undantag, inte regel.

Så när jag tänker på de här två barnen som riskerar avvisning knyter det sig i magen.
Det är inte det rättsvidriga som är det värsta. För fel är det och omoraliskt är det att vuxna människor gör så mot två barn.
Det gnyter sig av ångest.

För hur desperat måste inte den här mamman vara?
HUR desperat ska man inte vara för att vara beredd att Inte Ha Sina Barn Hos Sig?

Jag andas lite här bara.

Barnen har alltså bott på barnhemmet i närmare tre år. Under tiden har mamman hållit nära kontakt med dem, när hon inte hållit sig gömd för att undkomma avvisning.

Fatta ångesten i den meningen.

Vill du hjälpa de här två barnen att slippa bli helt skiljda från sin mamma så skicka ett mail till Migrationsverket.
Det krävs bara två klick.

här.

Ändra gärna texten i mailet. Lägg till, dra ifrån, men tala om att barn inte får användas som slagträ för att driva fram en desperat kvinna ur sin tillvaro som papperslös flykting.

Ett på send-knappen i ditt mejlprogram.

När vi landade på Arlanda stod bilen och väntade på oss på parkeringen, där vi lämnat den. Vi for hem till Mojmoj och jag, som längtade efter en stor Lilla Essingen-kram blev helt brädad när han såg att jag hade Pappa med mig.
Ok.
Jag kan leva med det.

Jag kan faktiskt leva med det.

Utandning

Jo, det gick bra.
Om man med bra menar att vi träffades i tre minuter, bytte påsar och skildes åt.
Utan några hårda ord.
Utan några ord alls, nästan, men de som var, var sociala och vänliga.

Med mina oerhört låga förväntningar så är det helt ok.

Jag andas ut.
Sen att någon liten pryttel hamnat i kassen, som inte skulle vara där, och att någon annan liten pryttel saknas, det går säkert att ordna, det är ju ingen panik.

Sen hem igen, och i mailboxen hittar jag en rolig bild.

Precis så känns det, tamejsjutton!
Tack, Agneta!

Utväxling


Idag ska vi då träffas. Jag ska få lite saker som varit kvar hemma hos dig, du lite saker som legat hemma hos mig.

Jag kan inte påstå att jag ser fram mot mötet, inte efter det där hemska telefonsamtalet i lördags.
Du får tycka vad du vill om mig, det är helt fritt, men du får faktiskt inte säga vad som helst till mig. Jag är en människa, en tänkande och kännande människa, och med det förtjänar jag ett anständigt bemötande.

Kanske har du en bättre dag idag än då.
Jag hoppas det.
Jag hoppas verkligen det, jag önskar att vi kunde kommunicera om allt det här, jag kan ändå inte låta bli att tro att du är för … klok… för att bete dig så här snurrigt.

Jag hoppas att du inte överbevisar mig.

…men jag litar inte en minut på det.

Jag har en stor klump i magen.

Hur rustar man sig inför sånt här?

I harnesk och sköld, så man blir osårbar, oberörbar eller är det precis tvärtom man går till den här sortens möte: just sårbar och mänsklig?
Hur törs man?

Det är så lätt att slå först, så man slipper bli slagen, och så att man får bekräfta att man själv har rätt och den andre fel; är en idiot.

..??!?

Jag förstår absolut ingenting av ditt beteende.
Jag hör vad du säger, du känner dig kränkt och lurad.
Så känner jag också.
Det är väl inte en konstig sak; så blir det väl ofta när en kärlek kraschar, när drömmarna kollapsar.

Men dina ord får mig att baxna.
Somligt som du säger är så sanslöst ogenomtänkt, näst intill korkat, att jag inte tror mina öron. Du är ju en klok och förnuftig person?! Eller…!?
Hur sjutton får du ihop det här??

Annat gör mig förstummad.
Du säger sånt som är så elakt att jag inte förmår att ta in vad du sagt, förrän vi avslutat samtalet.

Jösses?! Hur kan man säga sånt till en människa som andas och lever?
Som hör och förstår??

Jag nästan nyper mig i armen, är det här någon sorts bisarr och sjuk mardröm??