Jag gillar historier där lager ligger på lager. Där allt plötsligt ställs på ända, och den ‘gode’ plötsligt blir ‘ond’ – eller tvärt om.
Det tilltalar mig, för livet är sällan enkelt, och etiketter som “ond” och “god” handlar oftast bara om från vilket håll man ser verkligheten, och hur stor del av den man ser.

Därför roar det mig kungligt när man, i Sherlock – the Reichenbach fall, använder samma musik, som i The Thomas Crown Affair för att illustrera precis just det på precis samma sätt.

Musiken? Nina Simone, “Sinnerman”