Jag blir lycklig ända ner i tårna när jag ser den här bilden.
Den är bara några timmar gammal, jag tog den med den skitdåliga kameran i telefonen (Åh, varför använde jag inte den riktiga kameran??) ute vid Sundby Gård tidigare i kväll.

På väg hem från jobbet sladdade jag in på ica, köpte en liten liten klotgrill, tändblock, grillkol, korv, korvbröd, tre festisar och Chilisås. (Nej, ketchup är inte gott.) Tändstickor och kniv hade jag redan.
In med allt i skuffen på bilen, och sen upp till Dadi, för att hämta ett barn.
För övrigt det skitigaste barn jag sett på länge.

Så for vi iväg: Kom, vi ska på utflykt, vi ska grilla korv!

Och så blev det. Precis en lagom stor utflykt för en pojke och hans mamma så där efter jobb och Dadi.
En välsignad stund, och som märkligt nog också fastnade på bild.

Men bilden berättar mer än om en välsignad stund en sommarkväll.

Den säger en del om en liten pojkes lust till livet.

Han springer in i mitt kök, in i mitt liv och i mitt hjärta, tar ett språng, slår ut armarna och utbrister:

HA! JA VANN!!

eller ännu hellre

TADAAA!! HÄJ E JA!!

Han är lycklig, han tar plats, han är trygg och full av tillförsikt.

Barns utveckling är konstant men växlande. De senaste månaderna har enorma förändringar skett. Han utvecklas i raketfart nu.
Det är fantastiskt att få vara med om och bevittna det.

Och vem kan värja sig mot en tjurrusning, ett leende som inte ryms i ansiktet och sandpanerade läppar som ömsom pussas, ömsom utbrister:

Mamma! Ja älskaj dej, du e min bästa kompis!