Kanske en latte ÄR ok ändå?

Häromdagen bloggade jag om försäkringskassans agerande vid en färjeterminal, utifrån den artikel jag läste i DN
Jag fick flera bra kommentarer och Jocke lämnade också också en länk till Helsingborgs Dagblads skildring av samma händelse.

När man läser de två texterna är det långt ifrån självklart att det är så, att de skildrar samma händelse, så jag mailade helt enkelt journalisten på DN och frågade. Jodå. Det var samma händelser, och nej, texten var inte redigerad utom hans kontroll.

Hans svar gör mig egentligen bara mer undrande.
Varför skriver DN som de gör?
Den verklighet som de skildrar har ingen som helst likhet med det som HD rapporterar om?
Så jag mailar ännu en gång.

Hej igen!

Då får du förklara för mig, för jag förstår inte.
Du har skrivit så att man får känslan av att random person (som råkar vara sjukskriven) åkt färja och sedan blivit haffad av FK vid landgången.
Du skriver inte något om att det var en razzia – med speciella (kriminella!) personer som mål – och att man faktiskt konstaterade att det fanns fog för misstanke om avsevärd smuggelverksamhet. Däremot rabblar du upp deras diagnoser. Hur kan du känna till och publicera dem, när du uteslutit så mycket annat, mer väsentligt, ur din text?

Med tanke på alla människor som råkat illa ut i kontakten med försäkringskassan, som blivit utförsäkrade trots cancerdiagnoser och amputationer så skrämmer du livet ur människor helt i onödan, den här sortens text skuldbelägger och begränsar människor som redan har det fullt tillräckligt tufft ändå.
För man FÅR åka till Köpenhamn över dagen om man vill, trots att man är sjukskriven, om man orkar med det och mår bra av det.

Dessutom är det orättvist mot försäkringskassan.
Det är en myndighet med ett omöjligt uppdrag, en lagstiftning som inte längre fungerar och på tok för hög arbetsbelastning per handläggare.

Självklart ska människor som orättfärdigt utnyttjar våra trygghetssystem lagföras och strafffas.
Lika självklart borde det vara att sjuka människor ska få stöd och hjälp att bli friska och kunna återgå i arbete, kunna försörja sig själva och sina familjer.
Nästan alla vill det.

Mvh

Essa

Ganska så snart fick jag svar på mitt mail

Hej igen,

Det står redan i ingressens första mening att det var vid en införselkontroll som Försäkringskassan deltog.

Vi tyckte det var intressant att myndigheten deltog i en sådan tillsammans med polis och tull.
Att tull och polis gör beslag av alkohol vid gränskontroller hör till vardagen. Att Försäkringskassan deltar vid en införselkontroll är däremot inte helt vanligt.

/…/

Jag tror inte att de flesta med sjukpenning är medvetna om att de ska ansöka hos Försäkringskassan om att få behålla den vid utlandsvistelser. Av de med sjukpenning som fastnade i kontrollen hade ingen gjort en sådan ansökan i alla fall.

/…/

Man kan ha synpunkter på att Försäkringskassan står vid gränsen och rapporterar de sjukskrivna som varit utomlands till deras respektive handläggare. Man kan också ha invändningar mot att vi skriver om kassans agerande.

Ha en bra dag!

Jotack.
Min dag var förträfflig.
Men inte blev jag egentligen mycket klokare av det svar jag fick, så jag envisades, och skickade ännu ett mail.

Nu fick jag inga fler svar.
Kanske är det en tillfällighet, kanske gick han för dagen, och med det så försvann vår mailväxling i myllret i en upptagen DN-reporters mailbox, kanske hade han inte lust med en tjafsig liten läsare längre. Vad vet jag.

Men jag förstår verkligen inte varför DN gör så här?

Kan någon förklara?

 

—————————-

Jag har valt att inte återge hela mailkonversationen, helt enkelt för att det blir onödigt långrandigt. Däremot har jag kvar mailen, ifall någon undrar över något.

 

 

Adrenalinpåslag.

Jag lyssnar på Uppdrag Granskning på SVT.
Jag förmår inte titta. Det är illa nog att lyssna. Med ena örat, sådär.

Jag får ett ordentligt adrenalinpåslag.
Det räcker egentligen med att i pereferin höra om Försäkringskassan för att min puls ska gå upp.
Jag avskyr att ha kontakt med dem. Drar mig för det, men som ensamstående mamma har jag inte mycket att välja på.
Barnet tar med sig virusar hem från dagis. Gullar med dem. Snorar, febrar, kräks. Lite nu och då.
Och jag försöker ta mig samman.
Anmäla. Hålla rätt på pappershelveten som ska skrivas på av dagis.
Fylla i andra pappershelveten själv.
Hålla isär sjukperioder som nästintill går i varandra.
November och December VAB:ar jag lika mycket som jag jobbar.
Förtvivlan.
En dag bjuder jag gärna på för att slippa ha med FKhelvetet att göra, men … en halv månadslön går inte att skriva av.
Inte om man är Personlig Assistent. Möjligtvis om man är Bankdirektör i bank som går med brakförlust.

Och då är det bara VAB jag ska hantera.
JAG är inte sjuk.
JAG blir inte ifrågasatt.
Mitt barn är inte sjukare än vilken annan nybliven dagisunge som helst.
Likväl har jag precis just nu en “vilopuls” på dryga nittio slag i minuten. Jag sitter upprätt, det enda jag rör på är fingrarna över tangentbordet och blicken.

Det kallas Klassisk Betingning.
Ett inlärt beteende.
Glasklart
Klockrent.

Jag blir helt enkelt skiträdd så fort jag måste ha med Försäkringskassan att göra.

Den här rädslan kommer jag få slita med tills jag dör.

Halvtidsvila.

Ofogade fogar i ett bäcken ställer till bekymmer.
Ont gör det.

Helt plötsligt undviker jag aktivt trappor. Helt plötsligt är det JOBBIGT att resa på sig, sätta sig, resa på sig, sätta sig…

…helt plötsligt är det plågsamt att jobba.

…och jag som tycker så mycket om att promenera…

Inte nu längre. Absolut inte. Nu åker jag omvägar med buss om det spar hundra meters promenad. Och ens tanken på att jag skulle springa för att hinna med en tunnelbana eller buss är helt absurd.

Jag ringer barnmorskan: Det här är ett problem, vad gör man?
Hon bokar läkartid, hon tipsar om sjukgymnast, och jag ringer och bokar tid hos henne, för utprovning av någon sorts resårstödband. Akupunktur är tydligen effektivt också. Whatever, skrattar jag, och säger “Bring it on!”

Läkaren konstaterar innan jag hinner säga något att, “ja, du har problem med foglossning ser jag”. Någon Einstein behöver man inte vara för att se det, nej.
Hur mycket sjukskriven vill jag vara?
Lilla Fröken Duktig säger att vi väl kan prova med halvtid, och så får jag ringa om jag behöver ett nytt intyg på 100%. Jo, så kan vi göra, säger han, men påminner om att “Foglossning sällan blir bättre, ofta sämre, och mycket kan man påverka med hur rädd man är om sig, hur man rör sig: det där kommer sjukgymnasten gå igenom med dig”.

Nästa dag far jag till jobbet.
Där någon annan bokat in socialt evenemang för min brukare som innebär en massa rullstolskörande. Ja, just. Inte så bra, nej. Men det går an, jag biter ihop och tar hjälp av en och annan färdtjänstchaufför när jag får chansen. Tröstar mig själv med att jag blir avlöst på morgonen, innan hela morgonrutinen, med alla vändningar och lyft, ska ske.

Men ingen kommer.
Och jag väntar.
Och ringer jouren. Jo, A är tydligen sjuk, jouren har panik och letar…

…och jag hamnar i att köra hela morgonrutinen.

När jag väl blir avlöst, vid halvtolvhugget, tar jag – utan minsta dåligt samvete – taxi hem. En timme tunnelbana med trapporna vid slussen säger jag HELT NEJ till.

Istället tar hemfärden 20 minuter och resten av dagen sover jag bort.

Och egenligen. VARFÖR ska jag ens jobba halvtid? Det är ju bara dumt.

Nej.
Det där ska jag ordna: Jag ska prioritera att göra sånt som är trevligt, och så ska jag för fasen organisera en hel flytt.

Ja.
Mina kära vänner: I nöden stund prövas ni, för jag kan varken packa, bära eller städa mer än marginellt. Däremot kan jag hålla med mat och kaffe, vara arbetsledare och i allmänhet komma med glada tillrop. Flyttdatum är inte riktigt klart än, för ett gäng målare ska släppas lös i lägenheten först, men maj, första halvan av maj siktar vi på…

Nu ska jag kravla mig upp ur fåtöljen Karlskrona (det är lika spännande varje gång!) för att ge mig ut på äventyr i världen.

Försörjningstips.

Ja! Jag ska bli “utbränd”, så jag slipper att jobba i ett år eller två eller tre! Åh, så härligt, det finns inget som går upp mot en fläskig och fin depression!
Mums!!

Eller inte.

Ja. Till och med i semestervilan, i min mentala nyhetsstiltje når något fram, något om ändrade riktlinjer gällande utmattningsdepression, socialstyrelsen och försäkringskassan… Men vad pratar dom om, de är ju verkligen inte riktigt kloka.
Inga sjukskrivningsdagar alls?!
Vänta, hur tänker de nu..??

Jag vet ju.
Jag har ju gjort just den resan, och en sak säger jag: Det är INTE ett smart karriärmove. Det är inget man väljer och det är sannerligen en erfarenhet jag kunnat vara utan. (Även om jag idag är en godare och klokare människa än jag var innan jag blev sjuk)

Jag läser i Svd

I dag är den genomsnittliga sjukskrivningen 119 dagar för utmattningssyndrom. I normalfallet ska den vara noll dagar, vid svåra sömnstörningar kan det bli flera veckors sjukskrivning och riktlinjerna förutsätter en åtgärdsplan.

Genomsnittliga sjukskrivningstiden för depression är 341 dagar. Lätt depression ska ge noll dagar och måttlig depression tre månader, medan allvarlig depression kan ge ett halvårs sjukskrivning.

Riktlinjerna har tagits fram i diskussion med grupper av medicinska experter.

Dessa har utifrån sin kunskap och kliniska erfarenhet resonerat sig fram till vad som är rimligt utifrån allvarlighetsgrad och vad individen har för arbete, säger Jan Larsson på Socialstyrelsen.

Så minns jag, minns hur jag satt och grät och grät och grät och bara ville dö och faktiskt också då och då trodde att jag skulle dö. Inte av ångest utan helt enkelt av hjärtinfarkt. Så kändes det.

Jag var så fokuserad på att arbeta att jag… Om någon tror att jag blev glad över att bli sjukskriven… Åh, nejnej. Jag skämdes som en hund, jag tordes knappt gå utanför lägenheten för att någon skulle se att jag inte var på jobbet, om någon undrade vad jag gjorde hemma mitt på dagen, jag skämdes över att lämna mina kollegor i sticket och jag skämdes för …egentligen allt och vad som helst.

EKG:erna visade att jag inte hade haft en hjärtinfarkt, och det var ju bra. Vad hade hänt med mig om jag inte blivit sjukskriven? Hade jag varit mindre sjuk då? Självklart inte.
Det tog mig mer än de där första tre månaderna att faktiskt inse att jag var sjuk, att jag inte var en kverulant, fuskare, vekling.
Jag ville verkligen jobba, trots att jag inte alls stod ut, och bara tanken på att sätta mig på bussen och åka till min arbetsplats gav mig hjärtklappning.

Sjukskrivningen var, för mig, ett absolut nödvändigt steg för att förstå att jag var sjuk och innan den insikten finns finns ingen möjlighet att förändra tillvaron så att man blir frisk.

Vidare, i samma artikel i Svd.

– Många gånger har vi kanske av slentrian sjukskrivit för länge och utan riktiga insatser under sjukdomstiden. Det är jättesvårt att komma tillbaka till arbetet efter en lång sjukdomsperiod. Min ingång är att riktlinjerna ska vara till stöd och hjälp, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.

Ja, när jag då faktiskt börjat förstå att något var fel, att jag inte var lat och egennyttig som inte var på jobbet, vad hände då?
Inte mycket.
Jag började slita för att få tillbaks en dygnsrytm igen. (Nä, det kanske inte är normalt att vakna i vargtimmen varje natt, gå upp och spy upp galla, för att sedan, några timmar senare somna om? Man ska sova mer än tre-fem timmar per dygn?)
Det hade jag inte klarat utan sömntabletter som Propavan och Stilnoct.
Tror ni jag, med tacksamhet, tog emot dem?

Nejnej. Jag skulle inte ha några piller. Jag var livrädd – som de flesta är – för såna piller, tabletter som gör en konstig (Hallå, jag var rätt konstig redan, jag var ju helt SJUK!!) och kanske beroende.

Nu, många år senare, när jag betraktar mig själv som frisk och återstäld så har jag svårt att ens återberätta det här, svårt att minnas vad som skedde när i processen.
Jag var hel- och deltidssjukskriven i drygt tre år.
Ungefär nio månader efter den där första läkarkontakten, som givit en hög sömntabletter som jag inte ville ha samt en sjukskrivning jag skämdes över fick jag äntligten tid hos en psykoterapeut, Rein. Jag kallade honom för “skruvdragaren” i mina dagboksanteckningar – skämtsamt för att han skulle hjälpa mig att få ordning på mina lösa skruvar. (Skratta åt eländet, eller dö av det…)
Tänk om jag fått den hjälpen fortare… Varför ska man vara tvungen att vänta i nio månader på en specialistläkares hjälp? Tänk om man gjorde likadant med hjärtinfarktpatienter??

Christina Husmark Pehrsson har rätt i det att det är svårt att komma tillbaka när man varit borta länge. Det är svårt. Man behöver hjälp tillbaks, man behöver behandling när man är sjuk, det är inte tillräckligt med bara sjukskrivning, men man blir inte frisk UTAN sjukskrivning, no way!!.
Jag slet i samtalen med Rein, jag åt antidepressiv medicin och jag började arbeta halvtid. Så småningom gick jag upp till 75%. Jag slet som en hund, jag ville verkligen tillbaks. Efter mindre än tre månader på hundra procent gick jag hem igen, förstod att det inte gick, att jag…helt enkelt inte kunde vara där, i den miljön, med de människorna och de förutsättningar som fanns. (Eller snarare inte fanns)
Miljön som gjorde mig sjuk var ju fortfarande lika sjuk. Inget hade förändrats, hur skulle jag, som var skörare än förut, kunna bli friskare av att vara där?

Jag blev inte sjuk av att min livssituation var komplicerad. Det var den iofs, men det gjorde mig inte sjuk.
Jag blev sjuk för att min arbetssituation var orimlig och skadlig, och för att jag inte hade möjlighet att förbättra den.

Jag hittade ett behandlingsprogram, som jag fick min arbetsgivare att betala.(eftersom försäkringskassan vägrade. De ville att jag skulle säga upp mig och bli Arbetsförmedlingens problem istället)
Jag hittade en frivillig samtalsgrupp i Svenska Kyrkans regi.
Kort sagt.
Jag – som var skitsjuk – såg till att jag fick den hjälp som en läkare borde ha ordnat.
Tänk om jag fått den direkt, när jag blev sjuk, tänk om jag bara behövt vara sjuk i ETT år istället för helt- och delvis i tre!
Det hade varit en välsignelse!!

Men rör inte sjukskrivningen för den som är sjuk.

Få saker gjorde mig så orolig och så livrädd som telefonsamtalen och träffarna med försäkringskassan under den här perioden. Jag var – bokstavligen talat – panikslagen vid varje telefonsignal, av rädsla över att det skulle vara Försäkringskassan som skulle slå undan fötterna under mig.

Jag törs inte tänka vad de som är sjuka nu upplever av de här tidningsskriverierna…

Idag ger Jörgen Herlofsson svar på tal på DN Debatt.
Det är skönt att läsa att Socialstyrelsens galenskaper inte får stå oemotsagda.

Utmattningsdepression är en sjukdom på samma sätt som hjärtinfarkt, magsår och levercancer är det. Att säga att man inte behöver vara sjukskriven när man är sjukt är befängt och grovt kränkande. När man är sjukskriven har man en enda skyldighet mot sig själv och mot det samhälle man lever i: Att göra allt man förmår för att bli frisk men då ska samhället i sin tur ge en den hjälp man har rätt till och inte lägga hela ansvaret för återfrisknandet på individen.
Oavsett om man har levercancer, hjärtproblem eller utmattningsdepression.


Den här boken hjälpte mig att förstå vad utmattningsdepression är för något, och att det är en sjukdom som är behandligsbar på samma sätt som andra sjukdomar, och att den inte är avhängig t.ex. en bristande personlig karaktär (“Det är jag som är svag som blir sjuk, det är mitt fel”) utan att det handlar om hormonnivåer i hjärnan som styr hur vår kropp fungerar. (

Den här boken hjälpte mig att förlåta mig själv för att jag var så misslyckad att jag inte ens hunnit göra karriär och bli rik och framgångsrik innan jag “gick i väggen”. Den gjorde det också tydligt att det finns ett genusperspektiv att reflektera över.

Den här boken hjälpte mig att skratta åt eländet istället för att gå under. Den var också till ovärderlig hjälp när jag försökte förklara om hur jag upplevde tillvaron för andra.

Läs gärna Karin Långström Vinge: I den bästa av världar och Deep|Edition – Jan Larsson anser att deprimerade kan ta livet av sig

Uppdatering

Missa absolut inte dagens Brännpunkt i Svd där författarinnan Johanna Nilsson skriver:

“Ut. Bränd. Det betyder att man är Utanför sina vanliga cirklar. Och att man har Bränt sig rejält. Då ska man inte vara en Duktig Flicka eller Duktig Pojke. Då behöver man inte någon som säger ”ryck upp dig lilla vrak”.

Det är så kortsiktigt och uselt tänkt, det här nya förslaget till sjukskrivningsregler för utbrända, att jag börjar brinna, denna gång av ilska, inte av trötthetslågor.”

Slutsats:
Man kan korta sjukskrivningstiderna för människor med utmattningsdepression – lämpligen genom att behandla sjukdomen.