Let’s spread the love

Med tanke på #wordnesskampanjen så landar Sjumilaklivs Söndagssjua lämpligt i söndagsförmiddagen.

Lista sju favoritbloggar.
Det är inte lätt, för det är många jag följer med stort intresse.
Abbes öden och äventyr går inte att inte fängslas av, Abbe-pappan är en gudabenådad skribent och fotograf.
Mymlan är som en dynamo, ständigt producerar hon klokskaper, som pärlor på en tråd.
Alla som gillar att laga mat borde läsa Lottas och Martins bloggar.
Linda och D ska äntligen bli föräldrar.
Men de här känner ni redan till.
Det är stora, kända bloggar, flera av dem har också vunnit priser, så jag tänker faktiskt inte lista dem, utan … letar vidare i min Google Reader.

1&2 Det finns en del uttryck som jag inte riktigt förstår. “Mamma-blogg” är ett sånt. När slutar en blogg vara en blogg och övergår till att vara en Mamma-blogg?
Jag vet inte om Drottningsylt är en mammablogg, men mamma är hon, precis som att hennes sambo Joshua-Tree är pappa. Har han en Pappablogg då? Båda två är lysande bloggare, på olika sätt. Hon skildrar livet hon är i med bitsk ironi och han…Ja, Joshen är bra, riktigt bra, den sortens politiker vi behöver, men har för få av. Alldeles för få av.
Se, där har vi två av de sju på listan!

3 I Skuggan av ett Världsarv är en fotoblogg med humor, jag får mig ofta ett rejält gapskratt när han har uppdaterat. Nej. Rent bildsköna är sällan bilderna, men jag kan inte låta bli att undra hur han fått till en del av dem…

4 EMTEÄRRHORA är en blogg jag började följa mitt under tunnelbanekaoset i förra veckan. Eländes elände att jag inte hittat den förr! En informativ och intressant blogg om tunnelbanor..! Dessutom ger den ofta matigare information än SL’s sida, vilket man kan fundera över. Men jag undrar – finns det inga pendeltågförare och busschaufförer som bloggar? Hur är det att köra pendeltåg som aldrig är i tid, eller att sitta och köra ersättningsbuss när man vet att en buss rymmer 120 personer och det står trehundra och väntar vid hållplatsen, i -15, och de väntat för länge?

5 Rapport från Blommaland är en märklig och underlig liten blogg som också får mig att skratta. Jag gillar bössan Kalle, och de underliga kufar som bor i Blommaland. Ja, Blomman i Blommalandet skildrar en verklighet som antagligen är ungefär lika intressant och spännande som min, men på ett helt nytt sätt…

6 Sigge är en ovanlig katt. Eller egentligen en helt vanlig katt, men mer skrivkunnig än de flesta andra katter jag känner. Han har mycket att göra, så han bloggar inte så ofta, men när det sker, ler jag alltid igenkännande. Ja. Jag måste verkligen styra upp kattbristen i mitt hem.

7 Sist, men inte minst, har vi en mamma (ja, är det här en mammablogg?) som berättar om sin riddarprinsessa. Jag vet att många av er redan följer Smulgubbe, men jag kan helt enkelt inte nämna henne. Hon är bara helt underbar.

Det svåra med en sån här lista är de andra.
Alla de andra jag läser, men som inte blir nämnda.
För jag läser ju många, berörs av er och ni förtjänar absolut att vara med på en lista.
Men nu skulle det ju bara vara sju i en söndagssjua så … ja, jag kanske får fortsätta nästa söndag, helt enkelt?

Bekräftelse – oh, how we like it!

Jag har en liten blogg.
Den är min, den är liten. (Avslöjar jag hur få träffar jag har skrattar ni bara åt mig så det gör jag inte!)
Jag är inte speciellt seriös och jag bygger definitivt inte något varumärke runt mig och min person.

Det handlar mer om att skriva ner reflektioner och tankar, eftersom jag annars glömmer. Ja, jag har ju det där sönderstressade icke-minnet. Jag glömmer det jag inte vill glömma, men kommer ihåg förvånansvärt mycket dravel.
Men skriver jag finns det kvar, då kan jag åtminstone läsa om det, även om jag glömt det jag skrivit om. (Blev det där alls begripligt?)
Jag hade kunnat skriva ner det i en anteckningsbok här hemma.
Men nej, jag har en blogg, på det där folktomma stället, “Internet”.

Det händer att andra människor läser bloggen min.
Det händer till och med att jag får kommentarer.
Jag blir lika glad varje gång.
Egentligen oavsett vad som står i kommentaren.
Någon gång länkar någon till något jag skrivit och då blir jag rent av mallig.

Hos Mymlan läser jag om Olof B[eta]s och Tomas Tvivlarens kampanj #Wordness och ja.
Det är ju därför jag har en blogg och inte en anteckningsbok.
Tänk att någon tycker att det jag tänkt är tillräckligt intressant för att man ska orka kommentera det..!?
Det är bra.
Det är bra på riktigt.

Så skriver jag ett litet skitinlägg, en lista, och helt plötsligt får jag ett mail från Sjumilakliv. “Du är med på Knuff.se” och hon bifogar dessutom en skärmdump.

Jag förstår verkligen ingenting.
Vad gör jag där? Det lär väl gå över ganska fort, så jag får passa på att njuta av mina korta minuters bloggkändisskap (Hehe).
Det känns onekligen lite som att vara en liten liten mus som springer omkring där elefanter dansar. De är duktiga på att dansa, och trampar inte på mig, men jag … tar det lite lugnt ändå.

Någon läser det jag skriver.
Någon tycker något om det jag skrivit, det jag tänkt.
Någon delar med sig av en åsikt i en kommentar, eller länkar till mig och jag blir helt enkelt glad.

Ja.
Låt oss fortsätta att bekräfta varandra – med det inte sagt att vi ska hålla med varandra i tid och otid, det skulle ju bli oändligt långtråkigt! – men vi läser varandras ord och tankar och så reflekterar vi, och klickar vidare till nästa blogg eller så berättar vi om reflektionen och gör någon glad.

Tänk.
Att min lilla blogg fanns en liten stund på Knuff?!
Att två länkningar till ett inlägg räckte för att ett inlägg skulle hamna där?
(Men varför inte ett bättreinlägg, när vi nu får så fin reklam??)