Regler är inte alltid lätta att förstå sig på. Man måste hitta rätt blankett, man måste fylla i den på rätt sätt och man måste se till att rätt myndighet, förvaltning, handläggare får resultatet av ens samlade mödor.

Men först måste man ha en anledning.

Saknar man jobb ansöker man om A-kassa.
Saknar man inkomst ansöker man om socialbidrag. Förlåt, försörjningsstöd heter det visst nu för tiden.
Är man lågavlönad kan man ha rätt till bostadsbidrag.
Det är ingalunda någon självklarhet att man har det, men man kan.

Så man sitter och räknar ut sin inkomst, man fyller i alla papper och man skickar in dem till försäkringskassan.
Men det visar sig att man med sin inkomst på en dryg hundralapp i timmen före skatt faktiskt har för hög inkomst och att hyran, som är hälften eller en tredjedel av inkomsten inte är tillräckligt hög, alltså är man inte berättigad till något bostadsbidrag.
Surt, eftersom man lite för ofta hamnar på röda siffror vid månadsbokslutet, men ok. Man knogar på, muttrandes.

Tills någon med en mångdubbelt högre inkomst anser att han inte ska betala sitt boende själv. Att jag ska betala hans boende med de kronor jag betalar i skatt. Som jag vill ska gå till min onges dagis, till sjukvård, till potthålen i gatan här utanför och till en anständig kriminalvård där personalen slipper bli ihjälslagen på jobbet.

Ärligt talat.
Jag SKITER i om Juholt begått ett misstag, inte förstått regler, inte vetat eller begripit.
Däremot skrämmer det mig att företrädaren för ett parti som säger sig värna den lilla människan (Hahaha!) inte tänker tanken om han behöver hjälp för att betala sitt boende eller inte utan självklart tar det han kan få.