Tidsmarkörer

Den här leksaksmangeln hittar vi i den bostad som visas i anslutning till järnhandeln på Skansen.
Lilla Essingen börjar genast leka med de leksaker som ställts upp i kammaren, det är en miniatyrjärnspis, några dockmöbler och liknande, och denna mangel.

Han har – så klart – inte en aning om vad det är.

Det slår mig att…

…Ja, jag – som är född i början på sjuttiotalet – minns den jättelika stenmangel som fanns nere i tvättstugan i källaren i vårt hyreshus på Tornslingan i Trångsund. Jag är övertygad om att den inte finns kvar längre. Jag har inget minne av hur den fungerade, men jag minns hur enorm den var, och mammas förmaningar om att inte gå nära den.

Själv har jag bara använt elmanglar.
Jag älskar verkligen att sova i manglade lakan, men jag är dessvärre inte speciellt duktig på att mangla.
Det är en konst.

Mitt barns barn kommer antagligen betrakta en mangel på ungefär samma sätt som jag betraktar exempelvis en smörkärna.

Något man ser i ett av husen på Skansen.

Den femte årstiden

Dagen, här i kungliga huvudstaden, har bjudit på strålande sol och mer än en handfull plusgrader.
En underbar vårdag.
Åh, så jag älskar våren, den här tidiga, som egentligen är lika mycket vinter – och det kan lika gärna snöa i morgon! – och senare, när de första vårblommorna kommer.

Men just den här tiden, då saknar jag åren i Jokkmokk.

Vårvinter.

Bor man i Lappland har det ordet en speciell klang.

Det doftar av kokeld, av souvas och gahkko, av kaffe och skoteravgaser.

Jag är välsignad, som levt ett liv med så många växlingar och ja, jag kommer nog aldrig rikigt sluta vara norrbottning.

Ren på Skansen

Det var tuffa år men samidigt alldeles fantastiska.

(och vet ni. Jag tappade hakan här om dagen, när jag hörde min onge:”Mamma, ska vi faja till pappa i mojjon?” #indoktrinering)

Mina pärlor

Jag hoppas att jag, i november, minns solvärmen på mina axlar, när jag stod med mitt barns lilla hand i min, intill ett elstaket.

Nej, rör inte staketet, älskade.
Nej, rör inte staketet!

Men hjärtat, jag sa ju att…

Staket är så väldigt mycket ivägen.
Särskilt när det finns alldeles livs levande getter på andra sidan, och på skansen kan man klappa dem.

I morgon ska vi gå samma promenadrunda.
Då kommer vi stanna vid gården där det finns getter igen.
Jag tror vi ska ta med oss de där gamla sunkiga morötterna jag hittade längst ner i kylen.
Så barnet får klappa dem, helst utan att röra elstaketet.

Och det är långt till november.