Jag har aldrig haft inbrott. (Nej, Murphy. Ge fan.)
Jag har aldrig fått bilen stulen. (Nej, Murphy. Nu HAR jag ingen bil)
Jag har inte råkat ut för någon brand. (Tackgodegudfördet. Du kan ge fan i det också, Murphy)
Men jag har en hemförsäkring.
När jag ägde en bil hade jag en (dyr!) försäkring på den.
När jag kommit hem från BB ordnade jag en liv- och sjukförsäkring för Lilla Essingen. En dyr en, en bra en. Själv är jag sämre försäkrad. Gammalt vrak, helt enkelt.
Lilla Fröken Morrhår var försäkrad, vilket jag var tacksam över när hon blev sjuk och behövde sjukhusvård flera dygn.
Jag kontaktade försäkringsbolaget.
Inga problem.
Jag betalade min del.
De betalade sin.
No Big Deal.
Jag arbetar. Jag betalar skatt. Man använder min skatteslant till att bygga vägar, betala personligassistent-löner, skolböcker, korvtilldesomgörlumpen, mjölktilldagisbarnen.
En solidarisk tanke: Vi hjälps åt att betala det vi alla behöver. Förr eller senare. Eller, om vi har tur, inte alls. För jag tänker nog inte sitta i fängelse, även om det finns en poäng med ett rättssystem.
Så varför är det så traumatiskt att få till en fungerande sjukförsäkring?
Sen när blev den försäkringen till ett lotteri?
Fungerar den inte vill jag inte ha den.
Då vill jag försäkra mig, mitt barn, min inkomst någon annanstans, hos någon som jag kan lita på.
Om det här kommer att bli en valfråga?
You bet.