Om paniken.

Jag har ett kallt huvud.
Nu vet jag det.
Jag har bestått det yttersta provet.

Min onge smet.
Vi gick från dagis, den korta korta biten mellan hyreshusen, och han larvade några meter bakom mig, och mina ben gick ganska fort, för de drevs på av en onödigt full urinblåsa.
“Skynda dig, Loppan, Mamma är JÄTTEkissnödig, kom nu!”
Framme vid porten så var han åtskilliga meter bakom mig. Ett tjugotal, kanske, och jag går in, tar de få trappstegen upp, låser upp och … och så ut igen, för porten har fått elektroniska lås som en fyraåring inte kan öppna utan en sån där liten blipp-bricka.
Men utanför porten fanns ingen fyraåring. Inte runt hörnet heller.
Inte ens i lekparken.
Så jag går ett varv runt huset. Två varv. Stöter ihop med en mamma som har en jämnårig kille på samma avdelning som Erik. Hon hjälper mig, hennes kompis också. Vi byter telefonnummer, och cirkulerara runt husen. Jag frågar människor jag möter. Jo, en kille har sett honom – på väg ut ur bostadsområdet. En dam har sett honom nästan framme vid vårdcentralen på andra sidan vägen. Sökområdet växer och jag ringer dagis, ifall det skulle vara så att han dyker upp där. Det är ju ingen orimlig tanke -han ville ju som vanligt inte gå hem.

När över en halvtimme gått, och det känns som om det här verkligen är ILLA, tar jag telefonen och slår siffrorna. 112. Men jag hinner inte trycka på den gröna symbolen, för dagis ringer. De har blivit uppringda av polisen. Han är på polisstationen.
Han är upphittad

Jag är lättad. Jag svär. Jag är arg.
Ni vet. Allt på en gång, så jag går lite lugnt dit upp, bara för att hinna andas bort lite adrenalin.

Jo.
Han är där.
Jättelycklig.

Han har fått en liten plastmotorcykel, en pixibok och en nyckelring, och har fått prata med en massa snälla poliser.

Jag pratar med poliserna, och jag pratar i telefon med den kvinna som fått syn på honom, och insett att det var en loppa på vift.
Nej. Han hade inte verkat det minsta orolig eller fundersam. Han var på väg upp till centrum för att handla…

När vi är hemma igen, och jag får skala av honom de ohyggligt smutsiga byxorna – sandlåda, “matlagning”, vatten… – och får krama om honom lite mer i lugn och ro, kommer tårarna och ångesten, och han klappar förvånat på mig, och kramar mig: “Såja, lilla gumman, såja…”

En minut.
En onge.

Ibland är livet onödigt spännande

Försvunnen onge

Den bild som jag slapp visa polisen som “senast tagen” – bara några minuter innan…

Stora Sovrumsrymmardagen.

Vid fyra får jag en fot i örat och ett joller och en sjuarmad bläckfisk börjar kravla omkring i min omedelbara närhet och mycket autonomt förhindrar jag bläckfisken från att kravla sig ur sängen och, huvudstörtandes, påbörja en ny dag.
Alldeles för tidigt för det.

Ack så fel jag hade.
Tänk om vi gjort på ett annat sätt, där och då, jag och kroppen.

Men nu somnade vi om, både jag, min kropp och bläckfiskskravlet där intill mig.

Två timmar senar vaknar jag av att kravlet bläckfiskar sig omkring och på mig igen, och nu är inte klockan fyra utan sex och därmed inte fullt så obscent arla. Jag övar på att slumra lite när jag hör ett underligt ljud.
Tänk ljudet från en pruttkudde och dubbla det.

Hmmm.

Man kan säga att det luktade trubbel.

Nå.
Låt oss stanna vid en tanke av tacksamhet.
Tacksamhet över att jag lever i en tid när kvinnor inte använder klappträ och isiga bryggor för att byka sin tvätt utan tvättmaskiner och att jag dessutom (tack igen, Frigg!!) har en alleles egen tvättmaskin i badrummet och inte är hänvisad till en fullbokad tvättstuga.

Så man rev ur alla sängkläder.
Då fastnade sänghimmeln i tygvecken och åkte ner av bara farten.
(Ja. Jag har en sänghimmel. Oerhört kitchigt. Eller faktiskt väldigt snyggt. Äkta falsk organza från Ikea. Jojo!)
Äkta falsk organza från Ikea har en mindre lyckad egenskap: Den blir vansinnigt statisk och därmed än mer vansinnigt hysteriskt dammig.

Det märks inte – om man låter bli att råka riva ner den.

Så när jag står i badrummet och försöker skölja upp sex, sju meter röd fuskorganza (blöt organza är tyngre än man tror, särskilt på raka armar!) hör jag skönsången från sovrummet.

Väl tillbaka, med sångaren i famnen, får jag höra hela berättelsen:

Mahahahama, var vaaar du nåhågohonstans?? Jag vahahar den mehest övergihivnaste behebisehen i hela vähärlden!?
Vid det här laget har klockan hunnit slå förmiddagsvila för små övergivna barn, och så blir det; i en mycket nödtorftigt bäddad säng somnar pojken, medan jag unnar mig en kopp kaffe.

Ja.
När jag samlade ihop de där sju metrarna organza påmindes jag om var allt det där dammet hamnade, det som yrde omkring.
Om jag inte dammsuger och dammtorkar där inne idag så lär vi utveckla astma både ättelägg och jag.

Så det är väl lika bra att gå tillbaks in i sovrummet igen :)