Dagisstressen

Nej.
Jag är sällan stressad till dagis.
Jag vet att det pågår någon sorts LämnaSent-HämtaTidigt-tävling men som ensamstående mamma deltar jag inte.
Jag kan inte. Jag jobbar heltid och ingen annan betalar mina räkningar så jag får vackert fortsätta jobba heltid.
Lyckligtvis har jag en onge som älskar sitt Dadi.

Jag lämnar tidigt. Halv sju. HALVSJU.
Jag hämtar så tidigt jag bara kan, vilket inte är jättesent, men inte heller tidigt. Ungefär tjugo över fyra.
Om jag åkte bil till och från jobbet skulle jag kunna kapa lite av tiden men soppasin är onödigt dyrt och dessutom ogillar jag allt skit bilar sprider omkring sig.
Så jag åker min buss och slappar under tiden.
Lyssnar på radio, twittrar, spelar words with friends på telefonen.

Men ibland drabbas även jag av den Stora HämtStressen.

Det sker när det skiter sig.
När planerna spricker.
När någon gjort fel.

“Nej. Marie har jobbat sin sista dag. Nu har hon havandeskapspenning. Betyder det att ingen kommer för att lösa av mig om en halvtimme?”
Precis så var det.
Man lyckades gräva fram en paniklösning, satte paniklösningen i en taxi som sedan skulle stånga sig genom stan i rusningstrafik och helt plötsligt övergick mitt Jaja, det löser sig till irriterat trummande och därifrån stressat vankande.
Den stackars paniklösningen kom in, fick tio minuters intro varpå jag kastade mig i en taxi.
Rullar in på Dadis parkering tio över fem och andas igen. Där står Dennis och har örnkoll, och min onge leker med två småtjejer i dockvrån. Nej, han ska inte hem, han lagar mat. Det är “söttbullaj” i “ugnen” och jag kan få smaka om jag vill. Det vill jag och efter några minuters pillande följer han glatt med mig hem.
Och ja.
Jag var en timme sen, men det var mest i mitt huvud det var en katastrof.
Dadi har öppet en god stund till, och det fanns färdig kyckling i frysen. Bara ta fram och micra, och koka lite ris till.

Och OM skiten hittar fläkten finns det reservplaner.
Det finns en Mojmoj, PeO och en “Fanetten” (Min syster Jeanette) inom räckhåll.
Det finns också en Kusinkryllingbrylling Jocke med familj på andra sidan gatan.
Kniper det kan säkert @raftsjo plocka upp en onge extra, och då har @lilla_essingen en lekkompis medan man väntar på en borttappad mamma.
Pappan kommer också körande, om det alls är möjligt, men där är geografin ett dilemma. Det tar en stund. (Fem mil, rusningstrafik…)

Det är bara att mamman måste komma ihåg att andas och inte stressa upp sig så förtvivlat.
Äta en “söttbulle” eller två.

Dadi!

När Lilla Essingen var ungefär ett år och tre månader var det dags för mamman att börja jobba igen, och för honom att börja på Dagis.
Lättnaden var stor när han fick en plats på det dagis som ligger precis om knuten och glädjen är fortfarande stor – det är ett mycket bra dagis.
Han älskar sitt “Dadi” och springer in i och upp i famnen på personalen när jag lämnar honom på mornarna.

Trots den tidiga timmen.
För så är det.
Ibland är vi först ut, jag och Lilla Essingen.
Det händer att vi ringer på klockan, att den personal som öppnar inte hunnit låsa upp.
Det är tidigt, både för mamman och för pojken men ändå en förutsättning för att tillvaron ska fungera.
Sen ilar jag iväg till bussen, åker, hinner (för det mesta!) i tid till jobbet; är där halv åtta. Jobbar i åtta timmar, ilar tillbaks och hämtar min pojke i bästa fall strax efter fyra.
Måste jag uträtta något ärende (bråttombråttom!) blir jag någon kvart sen.
Sen går vi hem, oftast med betoning på vilket innebär att det är mycket snö som ska ätas upp/stenar, pinnar som ska undersökas, kapsyler och fimpar plockas upp (“Usch! Det är SKRÄP!!”)
Det är viktigt att låta små ben gå själv, att ha tålamodet till det, fast magen knorrar och middagsmaten behöver bli hackadfixadstektkokt innan den kan ätas.
Väl hemma lagar vi mat, äter, leker lite, diskar, badar, skakar välling, gör kväll. Ungefär kvartöversjuhalvåtta sover han.
Likadant varje dag.

Det är långa, intensiva dagar för en liten pojke. Från halvsju till fyrahalvfem.
Men det hade ändå kunnat vara mycket värre.
För jag har bara drygt en halvtimme till jobbet.
Jag har ingen lunch, jag är där exakt åtta timmar. (“pedagogisk lunch” kallas det, och ingår i arbetstiden, jag får äta!)
Skulle jag byta jobb – vilket jag borde och på något sätt vill – skulle min pojkes dagar på dagis bli minst en timme längre. Antagligen ännu lite mer.

Det vill jag inte.

Men.
Nu, när han är där, är han lycklig.
Han har det bra.
Han har massor av kompisar, och det händer hela tiden något spännande.
Personalen är engagerad och kompetent.

Så nej.
Jag har inte dåligt samvete.
Jag gör så gott jag kan.
Det är inte möjligt att göra Lilla Essingens dagisdagar kortare – jag behöver jobba heltid och han har det bra på dagis.
Om jag vann en miljon?
Jo. Då skulle han fortfarande gå på dagis.
Aldrig att jag skulle beröva honom det.
Men då skulle vi inte vara där först på morgonen.