“Habibi,

Jag saknar dig så gränslöst, jag är ofta rädd och ensam.
Jag saknar vårt liv tillsammans, och jag önskar att …”

Frustrerat knölar han ihop pappret till en liten boll, slänger den ifrån sig och svär till.

Ett sånt värdelöst liv!!
Men ändå det bästa som fanns. I alla fall just nu.

“Jag är i Sverige. Jag är trygg. Det här är inte Basra. Jag lever. Lever.”

Han upprepar meningarna flera gånger, högt för sig själv för att inte tankarna ska kantra in i självömkan och frustration.

Försiktigt går han fram till fönstret, petar isär några av lamellerna i den dammiga persiennen och tittar ut. Längtar ut i dagsljuset, efter ett vanligt och normalt liv. Efter att sitta med vänner vid ett cafébord i eftermiddagssolen.

Men nu är livet ett annat:
Viktigt att inte märkas, inte störa någon, inte väcka någon uppmärksamhet. Smyga ut sent på kvällen, städa snabbt och tyst. Inte ställa några frågor, bara få några hundralappar i ett kuvert. Sen tillbaks till lägenheten igen.

Han vänder blicken, tittar in i rummet. En säng med en solkig bäddmadrass. En liten tv, en grön stol som vickar om man sitter på den. Några plastpåsar med lite kläder och en massa papper från advokaten och från invandrarverket.

Dagarna är värst. All tid att ha ihjäl. Alla tankar. Är det här ett anständigt liv? Nej, överlevnad, men inte liv.
Alternativen? Att gå upp till ytan: En enkel biljett till Bagdad. Antagligen till tortyr, till död, men också till det hemvana, till familjen en kort tid.
Att stanna här, i skuggorna, i överlevnaden, utan verkligt liv?

Han tittar ut igen. På en balkong på andra sidan gården står en blond kvinna. Hon är gravid, får hjälp av sin man att hänga en matta över balkongräcket.

“Åh, Älskade, så jag saknar vårt liv tillsammans…”