Let’s spread the love

Med tanke på #wordnesskampanjen så landar Sjumilaklivs Söndagssjua lämpligt i söndagsförmiddagen.

Lista sju favoritbloggar.
Det är inte lätt, för det är många jag följer med stort intresse.
Abbes öden och äventyr går inte att inte fängslas av, Abbe-pappan är en gudabenådad skribent och fotograf.
Mymlan är som en dynamo, ständigt producerar hon klokskaper, som pärlor på en tråd.
Alla som gillar att laga mat borde läsa Lottas och Martins bloggar.
Linda och D ska äntligen bli föräldrar.
Men de här känner ni redan till.
Det är stora, kända bloggar, flera av dem har också vunnit priser, så jag tänker faktiskt inte lista dem, utan … letar vidare i min Google Reader.

1&2 Det finns en del uttryck som jag inte riktigt förstår. “Mamma-blogg” är ett sånt. När slutar en blogg vara en blogg och övergår till att vara en Mamma-blogg?
Jag vet inte om Drottningsylt är en mammablogg, men mamma är hon, precis som att hennes sambo Joshua-Tree är pappa. Har han en Pappablogg då? Båda två är lysande bloggare, på olika sätt. Hon skildrar livet hon är i med bitsk ironi och han…Ja, Joshen är bra, riktigt bra, den sortens politiker vi behöver, men har för få av. Alldeles för få av.
Se, där har vi två av de sju på listan!

3 I Skuggan av ett Världsarv är en fotoblogg med humor, jag får mig ofta ett rejält gapskratt när han har uppdaterat. Nej. Rent bildsköna är sällan bilderna, men jag kan inte låta bli att undra hur han fått till en del av dem…

4 EMTEÄRRHORA är en blogg jag började följa mitt under tunnelbanekaoset i förra veckan. Eländes elände att jag inte hittat den förr! En informativ och intressant blogg om tunnelbanor..! Dessutom ger den ofta matigare information än SL’s sida, vilket man kan fundera över. Men jag undrar – finns det inga pendeltågförare och busschaufförer som bloggar? Hur är det att köra pendeltåg som aldrig är i tid, eller att sitta och köra ersättningsbuss när man vet att en buss rymmer 120 personer och det står trehundra och väntar vid hållplatsen, i -15, och de väntat för länge?

5 Rapport från Blommaland är en märklig och underlig liten blogg som också får mig att skratta. Jag gillar bössan Kalle, och de underliga kufar som bor i Blommaland. Ja, Blomman i Blommalandet skildrar en verklighet som antagligen är ungefär lika intressant och spännande som min, men på ett helt nytt sätt…

6 Sigge är en ovanlig katt. Eller egentligen en helt vanlig katt, men mer skrivkunnig än de flesta andra katter jag känner. Han har mycket att göra, så han bloggar inte så ofta, men när det sker, ler jag alltid igenkännande. Ja. Jag måste verkligen styra upp kattbristen i mitt hem.

7 Sist, men inte minst, har vi en mamma (ja, är det här en mammablogg?) som berättar om sin riddarprinsessa. Jag vet att många av er redan följer Smulgubbe, men jag kan helt enkelt inte nämna henne. Hon är bara helt underbar.

Det svåra med en sån här lista är de andra.
Alla de andra jag läser, men som inte blir nämnda.
För jag läser ju många, berörs av er och ni förtjänar absolut att vara med på en lista.
Men nu skulle det ju bara vara sju i en söndagssjua så … ja, jag kanske får fortsätta nästa söndag, helt enkelt?

Myntets två sidor

En gång i tiden, ni vet, på den gamla goda tiden, den som för mig var mycket ond, var jag rädd.
Hela tiden.
För allt.
Om det plingade på dörren och jag inte väntade besök vågade jag inte resa mig från datorn och öppna.
Jag vågade inte ens gå fram till dörren och titta i titthålet.
Jag satt bara och andades och koncentrerade mig på just att andas och låtsades att jag inte var hemma.

Jag hade olika ringsignaler på telefonen, så jag vågade svara någon gång. När det var goda människor som ringde svarade jag. Men okända nummer, aldrig. Det kunde vara från Försäkringskassan. Det krävdes mycket för att jag skulle svara om de ringde från jobbet.
Det var sannerligen en ond tid.
Det fanns bara rädsla, ingen förmåga att ifrågasätta den.
Ingen styrka att övervinna den.

Inget som helst mod
.

Tiden gick, och jag fann mig själv ståendes i ett flygplan.
I en öppen dörr i ett flygplan.
Långt nedanför mina tår ser jag Luleå älv, jag ser skogar, vägar och kraftledningsgator. Sjöar, delar av Boden, lite längre bort ser jag Luleå och havet.
Hoppledaren vill att jag ska gå fram, och jag förstår inte hur han menar – jag ser inte plankan han vill att jag ska kliva ner på, men så förstår jag.
Jag är rädd för att ramla. Jag vill låta mig falla kontrollerat, njuta av de kommande minutrarna.
Men nej.
Jag är inte rädd. Förväntansfull och ivrig. Inte rädd.
Så faller vi framåt och mitt hjärta rusar.

För inte så länge sedan, under den tid Lilla Essingen kallades Skorven, och bodde under mitt hjärta, åkte jag en kväll tunnelbana.
Jag skulle till kören, jag var lite sen.
Helt plötsligt ser jag något jag inte vill och visst blir jag rädd.
Jag minns att jag vred min tygbag framför mig, i den ligger den tjocka körpärmen. Om de bär kniv, vill jag inte bli stucken i magen.
Jag minns också att jag tänkte på min lillasyster. Tänk om hon blev trakasserad så, misshandlad så, och ingen hjälpte henne?
Så jag reser mig upp och säger till.
Säger :”Nu räcker det! Det där är misshandel och det är inte ok!”
Men visst var jag rädd.
Och det tog lång tid innan jag berättade om händelsen för min mamma.

Rädsla och mod hör samman. Man är inte modig om man inte är rädd. En brandman, en fallskärmshoppare vet vad h*n gör. H*n har kunskap, redskap och sällskap.
Brinner det rusar jag antagligen in utan att tveka – om Lilla Essingen är mellan mig och elden.
Antagligen överlever jag det inte.
Det gör en brandman.
Kunskap, redskap och sällskap. Rökdykare arbetar alltid i par.
Jag tror faktiskt inte ens en brandman är rädd där och då.
H*n vet vad som kommer hända, har tränat, har rutin, litar på att syrgastuber och mask fungerar. Kläderna skyddar mot den värsta hettan.

Jag har funderat mycket över det här med mod. Jag känner igen mig i Smulgubbes känsla: Jag känner mig sällan modig, men andra säger att jag är det.
Jag vet inte. Jag lever det här livet så gott jag kan, och stundtals går det rätt bra, men katastroferna har varit många.
Hade jag varit en annan människa, är risken stor att jag inte överlevt.

Ja. Rädsla och mod hör ihop, och mod utan rädsla är snarare dumdristighet än mod, och huruvida Anja Pärson är en mycket mycket modig kvinna eller en dumdristig galning vet jag inte, men jag skulle vilja veta mer om vad som rör sig i hennes huvud.

En modig sak, i min värld, är att erkänna att man gjort fel. Att hitta sig själv inmålad i ett hörn. Vända, få färg på fötterna och säga: Jag vill göra om, göra rätt.
Ibland kan det vara mycket modigt att göra något så enkelt som att gå på ett dop.

Mina stjärnor

Man har bytt bloggläsare.
Till slut.

Så nu kan jag stjärna minnesvärda små karameller, och tänk så lätt det blir att dela med sig av dem då!

Smulgubbe skriver om att levitera. Om hur lycklig i hjärtat man blir av att lämna sitt barn på dagis när barnet uppenbart stortrivs där. Jag känner igen mig. För Lilla Essingen älskar sitt “Dadi” och kastar sig lyckligt i famnen på fröknarna när de kommer in i rummet, om de så bara varit borta någon minut. När han har tid, och inte leker eller dansar eller målar eller springer eller ritar eller … eller… eller…
Idag, när min värld är full av massor av nysnö önskade jag sannerligen att Smulgubbe kunde få sin dotters rullstol att levitera, om inte annat.
För nog sjutton är det lättare för mig, som helt enkelt tar barnet i famnen och pulsar, istället för att han ska snöa ner sig till nästippen.

Carina har varit på 4-årskontroll med sin dotter och skriver roligt om det. Och visst är det märkligt att det känns ungefär som att åka till bilbesiktningen. Godkänt eller inte?

Kundtjänster.
Är det inte märkligt att det är så svårt att ta hand om de kunder man har?
Jag har en evighetsseg kamp med/mot ComJävlaHem för att få mina digitalkanaler att fungera.
Försäkringsjävlakassan orkar jag inte ens tänka på just nu.
Drottningsylt är arg på Telia och Newyn på Tele2 och Unionens A-kassa
Varför måste det vara sånt krångel med allt jämt??
Kan det inte bara funka?

Peter tar tag i tillvaron och det är stort och starkt. Hurra! Hejja!

Anjo skriver roligt om våndan av att välja lunch.

Alla har vi gått i skolan. Haft bra lärare, haft dåliga lärare. De flesta har vi glömt men vissa minns vi. Enligt Min Humla skriver om en av sina gamla lärare och gör det lysande. Missa inte!

Sorgen efter ett barn går inte att förstå men en stackars pappa försöker.
Hans, och hans bloggande döttrar är det svårt att inte läsa nu. Jag önskar dem allt gott och hoppas att de finner mycket kärlek och styrka i alla kommentarer de får.
Samtidigt så känns det lite märkligt att, för mig som inte alls känner dem, läsa om något så oerhört privat som en stor sorg…

Slutligen har Boppen löst svaret på livets gåta. Han utbrister helt enkelt Heureka!
Jag skrattar, men föredrar Fazers blå, om jag nu ska äta fulchoklad.