Välkommen till Sörland

Jag är född och uppvuxen i Stockholm, men min pappa kommer från Lycksele och min bardoms jular och sommarlov tillbringades till stor del hemma hos Farmor och Farfar. Senare i livet har jag själv bott tio år i norrbotten och lappland. Jag älskar min hemstad men kommer aldrig sluta sakna livet jag levde i Byn i Lappland.

Självklart roas jag ganska gott över det som skett runt omkring mig här i huvudstaden de senaste dygnen.

För folk är inte kloka. Det är DUMT att vara ute i snöoväder i skinnjacka, utan vantar och mössa. Då fryser man. Blir man dessutom stående vid Gullmarsplan, där inga bussar går, fryser man ännu mer. Har man lågskor att pulsa i snö med, får man banne mig skylla sig själv om man fryser.

Det är ganska duktigt insiktslöst att vara upprörd över att cykelbanor, parkeringsplatser och villaområden inte plogats, över att man får pulsa, över att det är hopplöst att ta sig fram med barnvagn.

Inom sjukvården pratar man om Triage, att man i trängda lägen prioriterar. Somligt är brådskande, annant kan vänta. Man försöker hålla uppe riksvägar, genomfartsleder. Ju fler som inte tar sig ut från sina parkeringar, desto bättre: Färre som fastnar och står ivägen för bärgningsbilar, räddningstjänst och plogbilar.

Det är bra med lite ödmjukhet.
Det är bra om man hjälper varandra. Gör vad man kan. Skottar en trapp fast man inte måste. Kollar att granntanten har vad hon behöver, för med rollator kan man inte handla. Plockar upp någon frusen stackare vid en busshållplats, om man själv har en bil som går åt rätt håll.
Ibland måste man improvisera.

För självklart är det lättare att hantera tre decimeter snö över en natt om man bor i ett hus i en by utanför Jokkmokk. Då har man en fyrhjulsdriven bil, då har man en snöskoter, man har bodan full med snöskyfflar och ved. Man kan vara en vecka utan el utan att det egentligen är något större problem. Frysen tinar inte, det är bara att ställa dörren på gläånt 😉

I en storstad är det svårare.
Det räcker att EN människa fastnar med en bil på fel ställe så stängs en avfart av, en bro blockeras.
Stockholm är en storstad. Det finns många En Människa som Fastnar på fel ställen som sen står ivägen och hindrar.

Igår lekte jag och ongen ute i snön, samtidigt som vi skottade fram vår port. Under hela tiden vi var ute – kanske någon timme – hörde jag sirener ute från riksväg 73. Inte bara polisbilar, utan också räddningstjänstens starkhorn. När vi kom in hörde jag på radion hur man varnade för att en ambulans på väg på just nynäsvägen norrut, in mot stan, kör i utryckning mot trafiken för att ta sig fram. Det ska ganska mycket till innan man dirigerar en ambulans mot trafiken på en motorväg. Det säger en del om hur det var där då, hur råddigt och stökigt och fullt och bökigt det var.

Under ett dygn röjdes 200 000 m3 snö från den bana på Arlanda som man hjälpligt lyckades hålla öppen. Under hela förra säsongen röjdes 250 000m3. Tusen kubikmeter är en kub på 10x10x10 meter. Högt som ett fyravåningshus ungefär. Lägger man dem på rad, snökuberna, blir raden två kilometer lång. Det är en helvetes massa snö att flytta på.

Om vi gissar att ett fullsatt tunnelbanetåg rymmer 1500 personer, så konstaterar vi att det behöves MÅNGA bussar och chaufförer för att ersätta ett enda tåg.
Tio minuter senare har människor samlats för att fylla ännu ett tåg. Hur många bussar går att uppbringa? Om bussarna dessutom fastnar i snön, som faller tre gånger eftersom det blåser så jävligt, då är det inte lätt att snöröja. Många mil väg. Många bilar som sitter fast och är i vägen.
I glesbygd är problemen annorlunda. Då kan man bli stående på en väg där ingen passerar, ingen hjälp kommer. Här har man åtminstoene sällskap. Kön på E4:an vid vårby backe var många kilometer lång. (Vårby backe är en brant uppförsbacke där långtradare tenderar att ställa sig på snedden)

Man kan inte förbereda sig och klara ett sånt här snöväder utan störningar. Det är enkel matematik. För många människor på samma ställe. För många mil väg. För många spår och växlar. Det blir problem. Det har hänt förr. Det kommer att hända igen.

Jag och Lilla Essingen skottade fram trappen nedanför vårt sovrumsfönster. Här har vi just hittat ett trappsteg…

En stads blodomlopp.

Alla de där självklara funktionerna man behöver i sin vardag för att den ska fungera, vad gör man när de helt plötsligt inte gör det?

Tunnelbanan klappar ihop.
Det samtidigt som pendeltågen stökar och bökar och inte går, eller går ibland, eller står längs med spår, bakom något annat pendeltåg som slutat gå.
Det är söndag kväll och jag anar att morgondagen kommer att bli knölig.
Morgonen kommer och jag lämnar Lilla Essingen ovanligt tidigt på dagis.
Jag är tidig till gullmarsplan. Väntar i 25 minuter på en ersättningsbuss söderut och är på jobbet bara någon kvart försenad. Acceptabelt under rådande förhållanden.
Någon timme senare försöker en kollega penetrera det då fullt utblommade kaoset på samma plats, hon får nog och ger upp – åker hem igen. (“Förlåt, men jag klarar inte det här, jag tar första buss som kommer – till dig, eller hem…”)
Timing är alltså bra. Det gäller att vara tidig, att vara före alla andra, då går det någorlunda.

Hem samma dag blir det värre.
För att göra en lång historia kort så är jag glad för mitt norrländska ursprung.
Jag vet att det bara är korkat att frysa.
Att man kan klä sig mot kyla.
Att det är fult att vara blåfrusen och snyggt att vara påpälsad och rödrosig.
Näbbstövlar – de är inte det varmaste jag har, men de är bra! – täckbyxor, rejäl mössa och handskar. Dunjackan använder jag jämt.

På tisdagen gjorde jag likadant. Early Bird, väntade med ett barn i famnen på att dagis skulle öppna, och det lönade sig. Jag var I TID på jobbet. Exakt halv åtta knackar jag på dörren, och överraskar min kollega ordentligt. Nästan så att jag väckte henne.
Till lunch dansar jag av lycka i köket, genom fönstret ser jag t-banestationen, och blå- och silverfärgade tåg som passerar i god ordning.
Lycka!
No more chaos!

För jag har ju tur.
Jag hade ju kunnat bo kvar i Norsborg fortfarande…
Nu är lyckligtvis även röda linjen igång igen, enligt SL:s hemsida.

Men det blir tydligt, de här dagarna, hur sårbar vår stad är, och hur beroende vi alla är av fungerande kollektivtrafik.
Det blir också tydligt att en stad av den här storleken snabbt korkas igen, trafikinfarkt är ett talande ord, av biltrafik och att det inte är möjligt att bygga vägar som räcker till, om alla ska köra bil.
Det spelar ingen roll hur många ersättningsbussar man sätter in från Liljeholmen, om man sen åker ut och parkerar dem på motorvägen. Där blir de inte av med sin last. Då blir människor stående.
Jag förstår frustrationen.
Jag förstår paniken.

Jag förstår också SL-personalens frustration.

Under tiden fortsätter nyhetsrapporteringen i dags- och kvällstidningarna. Ord och fraser som ’skylla ifrån sig’, ‘heter det’, ’skuld’, ‘vem bär ansvaret’ och liknande går att finna i nästan varenda artikel. Flera förare valde att gå hem istället för att vänta på ersättningsbussar. De ville inte åka i uniform. (Några åkte till och från jobbet i privata ytterkläder.) En kollega hade kontaktat TX för att få veta om det fanns personaltransporter av något slag, det fanns inte. Föraren gick hem. Andra hade försökt vänta in bussar, men hade förståeligt blivit kontinuerligt utfrågade av resenärerna om när och var vilka bussar avgick. Maktlösheten var stor både hos dem och resenärerna.

Trafikrapportören från Radio Stockholm konstaterade fascinerat att morgonrusningen övergick i eftermiddagsrusning utan att hinna sluta rusa (eller så var det precis det som hände. Inget rusande, alltså.)
Man kallade både essingeleden och drottningholmsvägen för “parkeringsplats” och köerna in mot stan från ytterområdena var milslånga. I morse t.ex. hörde jag om köslut in mot stan vid Jakobsberg. Någon kvart senare började det tätna i Kallhäll för att ännu en stund senare bromsa upp redan i Kungsängen.
Det är långt från Kungsängen till Essingeöarna.
Och olyckor.
Massvis av olyckor.
Det blir så när bilarna är för många, när människorna är stressade och irriterade och väglaget riktigt dåligt.
Min haningebuss blev nästintill av med en backspegel, och några minuter senare åker vi förbi gubbängsavfarten, där just en buss hamnat på tvären.

Nu är tunnelbanan igång igen.
Tack Gode Gud för det.
Månne man nu få ordning på Pendeltågen också.
Och allvarligt.
Nu.
NU kan vi väl börja satsa på riktigt på den kollektivtrafik vi har, inte bara plöja ner alla pengar i den nya Citybanan (Den är nödvändig, visst!) utan också satsa på pendeltågen och tunnelbanan:
Den spårbundna trafiken är stadens blodomlopp.
Utan den dör staden sotdöden.

Om man saknar varmluftspistol

Det snöar.
Det snöar mer och så blåser det lite, ganska mycket, massor.
Jag berömmer de uthålliga killar från bostadsbolaget som skottar fram trappor och sopskåp, där traktorerna inte kommer åt.
Vilket sisyfosarbete
Barnet drar “puckan” varv efter varv i lägenheten men jag tänker på köldeffekter och minusgrader.
Det är kallt ute. Femton minusgrader och lite vind på det, det biter illa i små pojkkinder.

Men tillslut låter jag mig bevekas, efter att jag slarvigt råkat nämna ordet “Overall” i ett telefonsamtal, varpå han lyckligt kommer springande med den bruna PolarnåPyretoverallen vi fått av Carina.
Han vill utututNU!

Så vi går ut.
Jag drar honom i “Puckan” runt kvarteret, det är kylslaget men uthärdligt. Han är lycklig och drar med händerna i den lösa kalla snön.
Sen leker vi lite utanför porten.
Jag önskar jag haft en skyffel, så jag kunnat hjälpa de tappra snöskottarna.
Han pulsar, gräver i snön, ålar i densamma.
Jag försöker förhandla: Jag lovar, du får mat, så mycket du vill, du behöver inte äta snö!
Men så kommer jag på.
Barnet har tjuvläst bloggen
Han drar bara sitt strå till stacken.
Vad gör man om man inte har en bazooka, liksom?

Väl inne igen dricker vi varm choklad och äter smörgåsar med leverpastej.

Precis så som man ska göra efter en stund ute i snön.

Med frostbitna kinder.

Förvånat går jag ner i källaren och gräver fram mina gamla, från åren i Jokkmokk sprungna, näbbstövlar.
Desperate measures, desperate means.
Helt plötsligt kom vintern till huvudstaden, snösväng har vi slutat med här i södern, så då är det bra att ha ett par rejäla stövlar med höga skaft.
Några dagar går.
Barnet pekar lyckligt när traktorn utanför köksfönstret backar, plogar, backar igen. Den orangea saftblandaren lyser upp väggarna runt gården.
Det börjar att åter ta sig fram utan att bära barnvagn, jag promenerar fram och tillbaks till Mormor, där lämnar jag barnet när jag jobbar och dagis är stängt.
Mörka kvällar, kalla mornar, nyårsdagens morgon promenerar vi eftersom bussen inte börjat gå än..!

Och barnet ligger nedbäddad i MosterSysterYsters gamla barnvagn. Varm som en liten hamburgare i overall och åkpåse.

Och snöflingorna faller.

Så här ska det vara i december, januari. Våren längtar jag efter, men inte riktigt än

Världen är vacker.

(Bild: 2 januari)

Det här med årstider dårå…


SvD efterlyser våren

Har du sett några vårtecken? Visa oss andra – skicka in dina bilder till SvD.

OM jag sett några vårtecken? Ja, i Hagaparken blommar hasslarna för fullt, långa mjuka gula hängen, en pollenallergiker borde rimligtvis känna av dem hur lätt som helst.
Jag blir förvånad om det är minusgrader ute, och om stigen som sneddar upp för grässlänten (den på diagonalen, bredvid trappen…!) inte är lerig och geggig utan lättgådd och hård.
Talgoxarna sitter i björkarna och ropar TititifyTitify för full hals.

Min mors julrosor blommar för fullt ute i rabatten, jag ska nog åka dit och studera dem på lördag, och låta mig bjudas på middag.

Ja. I år är det inte ont om vårtecken.

Men var det någon som såg till någon vinter?

Isbrytarna ligger vid kaj i Luleå, i brist och väntar, förgäves, på att isen ska lägga sig i bottenviken.

Allvarligt.
Det här stör mig.
Jag är nu – och det kan jag säga från djupet av mitt onda hjärta – inte förtjust i kyla och vinter.

MEN

Jag tycker om när saker är som de SKA vara.
På vintern ska det vara kallt och snö.
På sommaren ska det vara varmt och sol.

Nu känns det som om det helt plötsligt regnar året om..!

När jag gick i skolan, här i Stockholm, för ungefär tretusenår sedan, så hade vi friluftsdagar ute i Nacka, Fiskartorpet heter området, tror jag, där vi åkte skidor.
Alla HADE skidor och kunde, åtminstone hjälpligt, ta sig fram på skidor.

Nu skulle inte en vettigt tänkande lärare våga planera in en skid-dag.

Och ska man verkligen behöva åka till mina andra hemtrakter, lapplands inland, för att få åka pulka??

Jag är ingen vän av att skotta, men jag föredrar KALL TORR snö framför någon enstaka dags SLASK men mer än så blir det inte här längre.

Det här gör mig ledsen och arg.

Särskilt när idioter säger: “Men det är ju skönt att slippa snön, och tänk, snart kanske vi kan odla vindruvor här…”

Puckon!