Reviderad bild av Sommaren.

Du hör ordet Sommar. Du tänker syrénberså.
Du tänker badsjö.
Du tänker grillkväll och immande rosé.

Allt det är helt rätt, men det är ingalunda en heltäckande bild av sommaren.

Lägg nu till den hämnande sommaren.

En sommar som konfronteras med begreppet “vintertidtabell” redan 22 augusti och som lackar ur så fullständigt att inte en buss i den här staden kommer undan.

Kanske lär sig SL till nästa sensommar, och inför normaltidtabell istället.

20110822-185517.jpg

Om att åka hem, eller komma bort.

Jag går över till Solan och Roger för att hämta barnet. Hittar honom, spritt språngande naken i solskenet, han snickrar och är helt koncentrerad på det. Lycklig. Men vi ska äta lite middag innan vi ska åka hem och mat är bra. Så jag bär hem ett vilt ålande och protesterande barn. Sätter honom i soffan med lite bolibompa medan jag ska värma på laxbitarna och pastan. Några minuter senare ser jag att något är fel, det är något med vinkeln på huvudet mot soffans kant.

Han sover djupt.

Så gick det med den laxen.
Jaja. Jag äter, och fortsätter mitt städande och packande. Bär ut det sista i bilen, går ett varv runt huset, kollar att allt är låst och i ordning.

Sist av allt hämtar jag en blöja och en pyamas till barnet, och pillar på honom.

Han vaknar. Jag bär ut honom i bilen och han vaknar till på riktigt.

Nej, Mamma! Inte åka!

Jag klappar honom och berättar om att vi ju ska åka till Pappa och det ska ju bli jättemysigt att krama pappa?

Det är helt klart att han inte förstått att Åka till Pappa betyder att Åka från Orrhammar.

Det blir en vild kamp i bilen. Bläckfisk mot mamma, planka mot mamma, ål mot mamma. Mot mamma och en bilbarnstol med trilskande bilbältesspänne.

MAMMA!! JA VILL INTE JA VILL INTE JA VILL INTE ÅKA FJÅN ÅJHAMMAJEN!! JA VILL VA HÄJ!!

Vi kom iväg tillslut, men jag håller med honom.
Sällan har det känts så jobbigt att åka därifrån som just den här gången.

Vi har haft det underbart.

20110805-140330.jpg

Sexigt värre – tankar vid torkställningen

Jag hängde tvätt här om helgen hemma hos Lilla Essingens pappa. T-shirts, kallingar, Lilla Essingens små mjukisbrallor, de större syskonens badkläder. Den elvaåriga halvsysterns bikini. Vadderade bikini-överdel.
WTF!?
Den är verkligen vadderad..!?

Jag tänker på en av de där underbara somrarna utan slut i min egen barndom. Den sommaren jag lärde känna min blivande bästa vän, jag fyllde elva och eftersom det var en riktig supersommar använde jag i princip bara ett plagg. Ett par svarta bikinitrosor. Punkt.
Cyklade, badade, lekte, byggde kojor. Ibland något linne, men absolut inte självklart.
En hel sommar, iförd en par svarta bikinibyxor. Överdelen brydde jag mig inte om, varför skulle jag ha den för?
Jag minns den, hur den såg ut. Den var inte det minsta vadderad, jag lovar.

Nu, när Lilla Essingen badar hemma i badkaret med sin storasyster, har hon bikinin på sig. Självklart får hon ha det om hon vill, jag säger inte ett ljud om det, men jag funderar på hur vår syn på nakenhet förändrats över tid, och jag funderar en hel del på hur nakenhet automatiskt har kopplats till sexualitet.

Jag tänker också på pappan jag pratade med på Twitter, som var fundersam över hur han skulle göra, barnet skulle simma i en tävling i badhallen, kan man ta med sig och fotografera..? Tror alla att man är en galen pedofil då? Jag – som är kvinna och därför inte alls tvingas konfronteras med den sortens misstankar (eftersom det inte finns några kvinnliga pedofiler!??) förstår absolut hans oro. Samtidigt är det en fullständigt normal sak att göra, att fotografera sitt barn när man sitter där som stolt förälder på en läktare.

Själv fotograferar jag min onge hur mycket som helst. Naken också. På badstranden. Ofta är han ensam naken onge bland andra badbyxbeklädda småbarn och jag funderar på hur gammal jag var när jag fick min första baddräkt. Nog sjutton var jag en god bit större än två år i alla fall. Undrar om det ens FANNS så små baddräkter för snart fyrtio år sedan? (Va? Jag som är tjugosju?)

Jag har fullständigt fantastiska bilder på honom, från Orrhammar, från Rudanbadet, grävandes i sand, jagandes tusenbröder. Ljuvligt naken och lycklig som bara en tvååring kan vara.

Och nej. Jag lägger inte upp någon sådan bild här. Skulle jag göra det skulle jag nämligen göra mig skyldig till barnporrbrott, och det är så sjukt att det inte är sant.

Vi håller på att kriminalisera våra egna tankar, sexualisera all normal nakenhet till den graden att vi snart tycker att all nakenhet är sexuell, och därmed mer eller mindre farlig.

Mina pärlor

Jag hoppas att jag, i november, minns solvärmen på mina axlar, när jag stod med mitt barns lilla hand i min, intill ett elstaket.

Nej, rör inte staketet, älskade.
Nej, rör inte staketet!

Men hjärtat, jag sa ju att…

Staket är så väldigt mycket ivägen.
Särskilt när det finns alldeles livs levande getter på andra sidan, och på skansen kan man klappa dem.

I morgon ska vi gå samma promenadrunda.
Då kommer vi stanna vid gården där det finns getter igen.
Jag tror vi ska ta med oss de där gamla sunkiga morötterna jag hittade längst ner i kylen.
Så barnet får klappa dem, helst utan att röra elstaketet.

Och det är långt till november.

Av princip…

…springer jag inte.
Jag avskyr att springa.
Det är helt enkelt inte min grej.
Jag promenerar, gärna och långt, och ofta med ett ganska gott tempo men springer gör jag inte.
Jogga!? Det händer helt enkelt inte.
Jag avskyr det.
Det är avskyvärt långt mellan endorfinkickarna, det får mig bara att vilja dö.

Men idag hände det.

Jag sprang.
Säkert hundra meter.

Två tredjedelar av vår nittiominuterspromenad var avklarad. (Jo, jag ska kolla med tripmätaren på bilen hur långt det är, någon gång…)
Jag konstaterar med en blick på himlen att jag borde tagit med mig regnkläder eller helt enkelt avstått dagens runda, för inte hinner vi hem innan de där mörka molnen…?

Nej.
Vi hann inte.
När jag kommer över backkrönet vid Stallet kommer regnet.
Det är ett ordentligt regn, jag slänger överdraget till barnvagnsinsatsen över Skorven i vagnen och springer ner mot badplatsen, springer allt vad jag kan, barnet skakar och rullar förskräckt i vagnen. Jag rundar, sladdandes, ett hörn och sliter sedan in vagnen i det lilla omklädningsskjul som finns vid badplatsen.
Väl inne under tak skakar jag av mig en massa vatten. Iskall av allt regn, och torkar av mig på Skorvens ohyggligt fräscha kräk-handduk.

Där blir vi sittande i trekvart, medan åskan dånar och sjön ser ut att koka av det häftiga regnet…

I mp3-spelaren underhöll Pia Johanssons “Sommar”.

Väl hemma igen väntade DN, en kopp kaffe och igårbakta bullar. Sällsynt välförtjänta!

Förening. Förgrening. Förorening

Jag är bra på somligt.
Jag är till exempel en ganska social och solig själ. Ofta glad. Ofta får jag höra att jag är pigg och engagerad.
Jag är bra på att laga mat. (I det ingår INTE begreppet “städning” och “ordning”)

En av mina absolut stora talanger är dessvärre en inte helt BRA förmåga: Jag har svart bälte i att oroa mig.
Ganska lätt kan jag förstöra något gott genom att oroa mig för allt som kan bli jobbigt, som kan bli svårt, som eventuellt kan gå åt helvete, och så känner jag precis hur stor min förtvivlan kommer vara då, hur fattig jag kommer att vara, hur obetalda räkningarna blir och …

…så kan jag hålla på.

Det är ett effektivt sätt att kontaminera en välsignelse.
Ganska snabbt lägger jag en film av klibbig oro över den största glädjen av alla.

…och mina vänner mobiliserar: Jo, vi finns här för dig, det kommer gå bra.
…och min mor skäller på mig: Jo, VI finns här, självklart gör vi det, och vi ser FRAM mot att få finnas för dig, och det KOMMER att gå bra.

…och jag tänker: Men i mörkret, om natten, då min förtvivlan är som störst, då är jag till syvende og sidst alltid ensam…

För oron lyssnar jag på.

Men från ett oväntat håll kommer en annan röst, från någon jag egentligen inte alls känner.
Ett nytt perspektiv.

“Det är lättare när man är själv”.

Va..?!

Jo, då behöver man inte anpassa sig till någon annan. Man kan göra det som fungerar utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Det blir lättare så.

…och jag tänker på det som kommer. Jag lägger händerna på min, nu tydligt runda, mage och tänker: Lilla skorv, kanske är det så? Kanske kommer vi få en fullständigt underbar sommar ihop, du och jag, på landet? Kanske är det en välsignelse att jag blir själv med dig där, så vi kan lära oss leva med varandra i lugn och ro, utan att behöva bry oss om någon annan?
Kanske får han helt enkelt skylla sig själv, som inte vill vara med oss, som missar något så underbart. Kanske behöver vi honom inte alls?

…och för första gången under den här tiden kan jag verkligen känna förväntan och lycka.

…och så känner jag hur du rör dig inuti mig, det är en mycket surrealistisk känsla, som jag firar med ännu en tugga leverpastejsmörgås.

Lilla, lilla Skorv.
Välkommen till världen (Fast vänta gärna tills du växt dig redo!)
Jag kommer ta hand om dig, och älska dig.
Runt dig spinner jag en kokong av omsorg och kärlek.
Till dig får bara de komma, som förtjänar det.

Eleen

I min hand är din och vi går på de där nästan larvigt pittoreska gatorna i Visby och kvällen är varm och vacker och dagen har varit god.
Så som alla de här dagarna tillsammans med dig varit.

Du, jag, vi har bestämt sopat problem och konflikter under mattan. Sagt till varandra:”Ja, de finns, men innan vi ger oss i kast med att försöka lösa det ska vi njuta av sommaren” och märkligt nog har det fungerat.

I din hand är min, och vi går på varm kullersten i sagornas stad, vi är på väg hem till det hotell som vi från och med då, nu, har en ständig hemlängtan till.

Murar och staket in mot människors hus och frimärksstora trädgårdar, och på en av murarna ligger en rad små, målade stenar.
Invid stenarna ligger en lapp.

Lilla Eleen. Jag hoppas verkligen att ingen tog din guldpeng. Jag lade den i alla fall på bladet där den där blå stenen låg. Jag valde den just för att den var så fint blå, och för att den passade så bra i min hand. Nu ligger den på min balkong, på bordet på min balkong, och den kommer finnas i mitt liv länge, den minner mig om en förtrollad stund, en förtrollad plats.

Sommarregn

..och den morgon som började så tidigt övergår i förmiddag och sedan eftermiddag och tillslut får jag kliva av samma buss och gå genom skogsdungen hem till Svärdsmannen och som så många andra dagar denna Juni har det just regnat och få blad håller regndroppar så vackert som klöver.

Det skulle vara daggkåpor eller lupiner då…

Etta!! Etta!!

Jag hör honom när jag öppnar hissdörren, redan ute i trapphuset hör jag pojkrösten, så klart och nära att jag tror att det är ett annat barn, på en annan våning, som är ute i trapphuset, och inte bakom en dörr av stadig och säker sort.
Jag plingar på dörren och på nolltid öppnar han och redan är han halvvägs upp i vagnen för vi ska ut, ut och iväg till plaskdammen och så blir det ju självklart.

Jag viker upp jeansen varv på varv, vadar omkring i vattnet medan han simmar och skvätter, helst på mig och vi skrattar gott tillsammans och jag njuter av stunden, en välsignad stund, ett välsignat barn och den där puckade mamman som tror att hon är välsignad med en god vän som tar hand om ett barn en stund.
Helt tvärt om är det. Det är barnet som är det välsignade, och enbart men oändliga godhet hindrar mig från att helt enkelt sjappa, för jag skulle gladeligen sälja min själ för en pojk som denne lille kille.

Han är trygg med mig och jag njuter av tilliten, vi gungar, skrattar och han berättar om dagis, om fjärilarna, och om smultronstället och dit går vi när vi dissat jordgubbarna på konsum, istället köpt rabarber för är det något vi är bra på, vi två, så är det att baka. Japp. Muffins, kladdkaka, rabarberpaj, anything goes.

Titta! Här är dom!

.