De där timmarna…

…på natten, då när ron inte vill infinna sig.
Vad gör man av dem?
Hur ska man bära dem, för att de inte ska tynga?

Med en halvårs (ja, det är inte klokt, om en vecka är han sex månader?!) elvisp i sängen är det inte alltid lätt att sova.
I natt vaknade han.
Olycklig.
Otröstlig.

Hungrig var han, som alltid, och …ja, somligt behövde också städas och ordnas.
Friden sänkte sig över sovrummet, under organzataket låg vi iskimmret från den arabiska lampan.
Han lycklig.
Inte det minsta sömnig. Behövde undersöka nappen och napphållaren, den där bollen och …

Efter en god stund kröp han tillslut ihop tätt tätt intill mig. (Man kan undra vad det är för vits med att ha en dubbelsäng när två människor sover på en tredjedel av den ytan).
Andetagen djupnade och jag hörde hur han somnade.

Men mitt sömntåg hade gått.
Det blev inte många timmar i natt.

Men det är kanske så det ska vara just den här natten, natten mot Lucia, då enligt folktron så mycket oknytt var i farten, kanske behövde jag vaka för att inget elakt skulle smita in hos oss här, vad vet jag.

Jag vet bara att jag är oerhört trött, har en lång dag (om än förhoppningsvis trevlig!) framför mig och hade behövt sova lite mer än de där tre timmarna det blev.

Nåja.
Jag är en seg böna, det reder sig, och han är en underbar pojk, och i morgon natt kommer han säkert sova bättre.

Glad Lucia!

Glad Lucia!


…och slutligen en liten lussebulle att avnjuta!

Vad gör man när man inte kan sova?

1. Hur länge har du bloggat?

Åh, jag är ingen gammal garvad bloggare, den här bloggen har funnits i ett år, och varit inaktiv under flera månader av den tiden.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?

Jag trodde att alla var skäggiga och hade horn!

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Den bloggen har jag inte hittat än.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Inget speciellt. Det är ju inte så att jag var femton och okysst för ett år sedan 🙂

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

I min blogläsare har jag … 79 feeds. (?!)
I verkligheten läser jag nog inte alla dessa. Somliga verkar ha lagt av, andra klickar jag oftast bort. Jag behöver nog städa en del där.
Det finns en del där som jag har lite av “plikt”.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?

De jag har nöje av är undantagslöst dagboksbloggar. De andra räknas nog till de där “plikt”-bloggarna som, för stunden, oftast inte blir lästa ordentligt.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?

Olik eller lik mig… De flesta dagboksbloggar jag läser skrivs av människor som jag känner på ett eller annat sätt, känner från communityvärlden, som blivit IRL-vänner. Om vi är lika eller olika? Det känns rätt oväsentligt, rätt konstigt?

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Jag har varit ful nog att inte ge mina föräldrar länken hit… Jag tror inte att Skorvens pappa har den heller – även om jag visat honom den någon gång.
I övrigt har jag ju valt att vara semi-anonym i min blogg: Människor som känner mig vet att det är min blogg, resten struntar jag i.
Däremot händer det att jag funderar på att stänga bloggen för anonym läsning.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Hur ska jag kunna veta det?

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?

Jag har nog en fungerande gräns, ja.
Jag lägger t.ex. inte ut någon bild på mig själv, där man ser vem jag är, på samma sätt använder jag inte människors riktiga namn om jag inte vet att det är ok.

Jag saknar dagboksskrivandet på avsomnade quicksilver – det här känns faktiskt som ett ganska blekt substitut: sämre kvalité och lägre kvantité på kommentarerna från läsarnas sida och mindre innerligt från min sida. Så blir det om “kreti och pleti” kan läsa.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?

Det som känns privat. Det som kan skada mig eller andra. En himla massa saker, med andra ord.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?

Ja, dels handlar bloggandet om att jag själv vill skriva ner, komma ihåg vad som händer, dels är det ett lite “praktiskt” sätt att berätta för andra – fast ibland blir det dumt, när jag ska berätta något för någon – och så har h*n redan läst det i bloggen! *s*
Visst önskar jag att jag fick mer och bättre feedback på det jag skriver, men… Ja, som sagt. Quicksilver är dött, den tiden, den sortens dagbokande finns inte längre.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Kanske. I vissa fall, om bloggen är “ärlig” och personlig. Man kan i alla fall få en relativt rimlig bild av personen.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Jo.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Jo. Är man tillräckligt korkad bör man inte blogga, det blir lyteskomik.
Tyvärr brukar såna bloggare inte inse det.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?

Äh, jag är ingen speciellt kontroversiell person, jag har få läsare, de flesta är mina vänner, jag behöver inte sjukskriva mig på grund av alla hatmail… (Jag har heller inget behov av att reta upp folk…)

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Nej, som sagt, jag är inte speciellt spännande eller kontroversiell.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Ja, det är ju från början ett blekt substitut till riktigt dagbok-på-nätetskrivande, så redan från början saknas ju mycket i konceptet, utifrån vad jag egentligen önskar.
För mig har “blogosfären” och “demokratin” inte någon central roll, även om det inte gör att det inte är viktigt.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?

Well, risken är väl rätt stor att det handlar en hel del om Skorven…

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Nog är det till stor del en klubb för inbördes beundran – det finns många kloka människor som inte läser bloggar och inte heller bryr sig om bloggar och som lever lyckliga, produktiva liv ändå…

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Här lånar jag Petras svar rakt av:

“Det är mest en oseriös spin off på mitt dagboksskrivande. Det har å andra sidan betytt väldigt mycket för mig – åtminstone under QS-tiden då jag fick väldigt mycket bra feedback från många kloka människor. En slags gratis gruppterapi skulle man kanske skulle kunna kalla det?”

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Två “avslutningsvis”?? Jaja…

Mest förströelse. Men visst har det hänt att jag läst riktigt riktigt bra bloginlägg. Men väldigt mycket oftare är det mycket junk. Folk är som jag, inte så himla spännande…och så finns de dem som är ohyggligt pretto!

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Nej, det tänker jag inte ALLS göra!
Det får den – aj, ge FAN, skorv!! – som vill göra helt efter eget sinne.

——————————–

Update: Nu bevakar jag 49 bloggar, ja. Man kan kalla det en avsevärd gallring…

Bönblandning

Då och då har jag svårt att få tankarna att stillna, då ligger jag i mörkret och tänker, somligt gott men oftare blir det mest orostuggande och ur sånt tänk kommer sällan något klokt.
Dessutom somnar man inte, eller i bästa fall illa och sent.

Då sträcker jag ut handen i mörkret, öppnar lådan i sängbordet och tar fram ett av radbanden. Vilket som, det spelar ingen större roll.

Så börjar jag, pärla för pärla, räkna mina tacksamheter. Allt jag har att inte oroa mig över, istället vara glad och tacksam över. Ofta är det lite trögt att börja, ofta är jag ju så ledsen och orolig att det är svårt att hitta något att tacka för, men jag anstränger mig: … Jag är frisk: Mina nerver och muskler gör som de ska… Solen sken varmt och skönt idag… Jag hann precis med t-banan vid slussen när jag redan från början var sen… Lunchen var god… Jag har en BästVän… Lilla fröken Morrhår finns i min tillvaro, vid mina fötter, sprider sina irriterande katthår överallt och hennes tokigheter skänker mig minst ett skratt varje dag…

…och efter en stund somnar jag oftast.

Jag tycker om radband. Jag har en hel hög, olika, både muslimska och katolska, och använder dem på mitt eget sätt.

Vill man be “på riktigt” med en Rosenkrans (Ett katolskt radband, som det på bilden) finns en beskrivning över hur man använder det här.

En annan variant av radband är Frälsarkransen, som används inom svenska kyrkan. Den används också inom konfirmationsundervisningen och jag gillar den eftersom tanken och meningen med den är så okomplicerad.

Fascinerande föremål, radband. Jag tror jag behöver fler. Det finns buddhistiska radband, jag vet att man använder radband inom både den koptiska och ortodoxa kristna kyrkan och Birgittinersystrarna har en egen variant av Rosenkransen…?

Ja, jag behöver absolut fler.

Bara själva skramlet i fickan är i sig en sorts stillsam bön.

Jag avslutar det här inlägget med Augustinus fina kvällsbön, som Z påminde mig om häromdagen.

Vaka, o Herre, med dem som vakar,
väntar och gråter i denna natt.
Sänd dina änglar
till dem som sover.
Vårda dina sjuka, o Herre Kristus.
Ge vila åt de betryckta,
välsigna de döende,
ge lindring åt de plågade,
beskydda de glada,
allt för din kärleks skull.
Amen

.