Om mjölksyra VII

För mycket mjölksyra kan vara livsfarligt
Till slut blev det nog.
Jag gav upp.
Han släppte taget.

Vi hade kommit till vägs ände.

Men på något märkligt sätt stod vi kvar där, vid vändplanen, när syret börjat cirkulera igen.
Ingen hade gått sin väg. Inga dramatiska utspel.
Inget krossat porslin.
Inga sönderslagna dörrar eller själar.

Mycket försiktigt har vi – tillsammans – gått tillbaka längs med vägen.
Hittat en massa misstag och dyrköpta erfarenheter liggande i diket, och på en sten en vikarierande ring av guld.

Syre är en underskattad drog.

Om mjölksyra VI

Det är hoppingivande att sakna en människa, och längta efter en människa istället för att ständigt känna sig frustrerad över och irriterad på samma människa, det är det.
Det är skönt att dricka kaffe ihop med honom och det är härligt att laga mat tillsammans.
Det är också mycket skönt att inte alltid vara så ensam.

Om mjölksyra V

Så vi struntar i att avboka min och Ongens biljetter till den där fantastiskt  flotta solsemestern i November.
Vi bestämmer att åka tillsammans allihop ändå.
Fram tills dess ger vi det här.
Vi gör trevligheter tillsammans. Tar med Ongen till Tågen i Mariefred. Leker. Skrattar.
Nu ska vi prata om det som behöver pratas om, reda ut vad som behöver redas i och lyssna dubbelt så mycket som vi pratar.
Känns det då som att vi pratat klart, att inget mer finns att säga när vi kommer hem så vet vi det och då har vi gjort vad vi kunnat.

Om mjölksyra III

Orden kom.
Under de här åren har jag känt mig så ensam.
Jag har försökt förstå och vara klok och förnuftig och så har han, men nu, tillslut, när allt var över och hoppet försvunnet kunde vi faktiskt, äntligen prata om vad som hänt. Om min förtvivlan och skam över att bli övergiven, men också om paniken han fick, hans skam och ensamhet och många av mina tankar och teorier fick en törn, andra fick jag bekräftade.
Allra mest pratade vi om Lilla Essingen.

Han har varit mitt fokus. Var gång jag sett hans pappa ta honom i famnen och gosa med honom, eller ligga på golvet och bygga tågbana eller vad det nu varit har jag inte riktigt trott mina ögon. Bara väntat på att illusionen plötsligt skulle brista.
Att något nytt skulle få en pappa att flykta.
Att ha en pappa är absolut ingen självklarhet för ett barn.
Att ha en pappa som älskar en är bortom vett och sans är definitivt ingen självklarhet.
Så jag ser på mannen som leker med sin pojke och försöker lita på honom när han säger att han aldrig i världen släpper taget igen.
Om det pratar vi och jag anstränger hela mitt väsen för att lyssna

Och så slår det mig att om en relation består av en människa som envist och med ursinnig frenesi ska bevisa för den andra att kärleken är, och den andra distanserar sig och funderar på – inte om, utan när – han ska få stora skälvan igen och springa all världens väg – inte ifrån henne utan från sin Onge, då är det nog ganska svårt att få tillvaron stabil och balanserad.
Att försöka bygga tillit och förtroende är inte lätt med de olyckskorparna som arkitekter, snickare och murare.

Om sånt satt vi i min soffa och pratade, och åt glass, och när glassen var slut så åkte han hem till sig, för så gör man när glassen är slut.

Åker hem.

Om mjölksyra I

Det var en dag i Augusti, och det var den dagen då jag, han, vi gav upp. Eller pratade om att ge upp. Eller bara var väldigt ledsna och uppgivna.
Det var en alltigenom dålig dag, trots att solen sken och han var lika vacker som alltid men en usel dag var det.

På en brygga satt vi, åt kycklingsallad som bara smakade papp och både min och hans frustration var stor men tröttheten och förtvivlan än större.

Och vad händer med en muskel när den arbetat länge. Längre. Längst, långt mycket längre än vad som är rimligt eller förståndigt?
Mjölksyra.
Därefter kramp.

Vi höll i, höll fast, höll på från varsitt håll, men utan att gå i samma riktning, vi bar och drog och slet och kämpade men det hela liknade nog allra mest någon sorts berusad dans.

Men här tog orken slut.

Nu släppte vi tillslut ner armarna och lät allt falla.
Hans kärlek, min … ja, besatthet att försöka igen, vänta på miraklet.
Det fanns ju så mycket att vinna.
En pappa till en Onge, t.ex.

Vi reste oss upp, gick från Årstavikens solglitter och slängde våra pappsallader och drömmar i närmsta soptunna och jag åkte till Fröken Underbar för att hetsäta fel sorts choklad – man tager vad man haver – och mina armar och mitt hjärta värkte och allt var över, förtvivlad var jag men det gjorde så ont så ont och allt var över.

Över.

Det bränner till

Om lite mindre än två månader ska jag åka på semester till Långtbortistan. Sol, bad, en strawberry daquiri efter middagen, varm vind mot huden.
Men alla som känner mig vet att det finns ett men.
Med mig finns det alltid ett men. En sorgkant, ett aber.
Och nu har jag hakat upp mig på det mest idiotiska man kan tänka sig.

Bikini.

Jag gillar inte att ha bikini. Jag känner mig tjock i bikini.
Jag ÄR inte speciellt tjock, även om jag lagt på mig några kilo jag inte behöver. Men nej. Tjock är jag inte.
Men jag känner mig tjock.

…så när Mia Skäringer ställer sig på scenen, iförd bikini, och ritar operationsanvisningar på sin mage, och tar tag i hullet och vinkar till publiken hickar jag till.
Minst sagt.

På ren svenska får jag ångest.

Jag andas och tittar, träffas och skrattar. Och får ångest.

Och så fortsätter det.
Hon berättar om situation efter situation, om att förtvivlat försöka få vara med, räknas till, vara värd något, om att misslyckas och ratas och publiken skrattar och hon lönas av våra skratt och även jag skrattar.

Till en början.

Men ju längre föreställningen pågår desto svårare blir det, desto mer fastnar skrattet i halsen, desto mer otydligare blir gränsen mellan oerhört självutlämnande mod och ren gränslöshet.

Det slår mig, att hon kanske inte beskriver sin barndoms strategi, att vara clownen, den roliga, för att få vara med.
Kanske är det vi här och nu som desperat ska roas för att hon ska få räknas en liten stund till.
Kanske är det inte imperfekt som är aktuellt tempus. Kanske är det istället presens.

Om ljus och mörker

Du, din blogg är bitvis väääldigt mörk…

Förvånat utbrister jag: “Tycker du?” och så bläddrar jag tillbaks.
Hittar inlägg jag inte alls minns att jag skrivit, förvånansvärt många såna och visst.
Somliga är sorgsna, och ganska många lyckliga, men även de glada har ofta en lite sotad kant, en bitterljuv ton. Många av de mörka har en galghumoristisk knorr.
Ja. Det är högt och lågt och så är det eftersom jag är sån. Även i mina lyckligaste stunder är jag ohyggligt medveten om hur tunn linjen mellan lyckan och katastrofen är, och aldrig aldrig aldrig kommer jag ta min onge för given.
Det går inte en dag utan att jag tackar Gud för att han tillslut kom till mig, ongen min. (Nej, att jag tror att min onge är Gud, fullt så stor är inte min hybris.)

Livet är sånt. Det nattsvarta är sällan helt och hållet beckmörkt, ofta kan ett skratt glimra till även i den värsta förtvivlan, och ofta finns det en skugga av saknad eller sorg i de glada stunderna.

China Glaze – Black Diamond

Det här nagellacket trodde jag var svart. Men inte förrän efter fyra lager blev det det, innan dess var det grått och klart tydligt grönt, beroende på ljuset.

Några ord om Guldprinsen

I mina tankar kallade jag honom för guldprinsen. Hans lillebror Jocke kallade jag för silverprinsen och jag var, med ett barns engagemang, förälskad i dem båda samtidigt. Robban var vuxen och en fjärran dröm, men Jocke var tonåring och tvingades nog konfronteras en smula med mina kärleksbetygelser. Kanske var jag sju år, jag vet inte?

Igår satt jag med min pappa vid min sida i en vacker kyrka, som jag minns från min barndom, och såg på kistan och såg på när Robbans precis nyblivet vuxna barn skulle försöka acceptera och säga hejdå till sin pappa.
Det är ju en fullständig omöjlighet att acceptera, att en pappa dör när man själv precis slutat vara barn. En pappa som inte hann bli morfar eller farfar, och två barn som inte alls var klara med sin far.
Jag sitter där med min pappas hand i min och återigen blir det så där smärtsamt tydligt hur lite som skiljer livet från döden, för varför ska jag få ha min pappa när de inte får ha sin. Jag är nästan dubbelt så gammal.

Jag sitter där i kyrkan och räknar mina välsignelser. När nu livet är så elakt att jag själv blev av med min farmor, så har jag också fått en reservfarmor. Ja. Lilla Moster Bibbi. Min pappas lilla moster, min farmors syster och också denne Robbans mamma. Så liten har hon blivit de senaste åren, helt vithårig och jag biter mig i läppen och förstår inte mina egna prioriteringar när jag inte hinner hälsa på henne oftare.
För hur länge till finns hon kvar här med oss? Hon som nu fått begrava ett av sina barn.

Robbans och Jockes syster Lotta sa kloka ord om att få en bror till låns, orden var sanna för Robban har varit sjuk i nästan hela sitt liv men man borde nog orka med att se livet så generellt. Springa mindre och kramas mer, se till att träffas oftare och skratta massor.

Allt detta tänker jag och när jag sluter mina ögon ser jag Robbans son, hans förtvivlat sammanbitna min när han kommer gående ut ur kyrkorummet, med blommor i händerna som ska transporteras iväg med kistan.
Det sista man kan göra för en älskad pappa: Skicka med blommor och bära en kista nedför en livsfarlig trappa.