Åh, så jag skällt på henne.
“Jag förstår att jag inte är ditt first call för det är [mannen] och mamma och pappa. Det är helt ok.
Men sedan.
Sedan ringer du mig.
Eller så ber du någon av dem ringa mig.
Eller sms:a.

Jag kommer banne mig prata med dig med ett basebollträ annars, capice?!

För det har fötts barn förut.
Den här damen har också en fantastisk förmåga att bli påcyklad av fartdårar, få lunginflammation och … ja, jag vet inte hur många gånger hon sladdat förbi akuten på Sös. Och nej. Hypokondriker är hon inte. Bara utrustad med en osannolik otur och skyddsänglar som jobbar på övertid. (Ja, hon har krockat, körandes en folkabubbla – efter ett slagsmål i bilen med en geting!- och klivit ur den fullständigt skrotade bubblan med en stukad tumme. En STUKAD TUMME.)

Men nu fick jag ett sms.
Jag såg det inte först, och sen gick det inte att svara, men jag har varit med tidigare, jag vet att det tar tid att föda barn, och det är inte farligt. Bara rysligt långtråkigt och mer långtråkigt och ännu mer långtråkigt och sen väldig väldigt jobbigt och duktigt plågsamt.
Men det kan gå snett. Det kan bli på ett helt annat sätt än man tänkt sig.
Det kan bli onödigt spännande.

Så inför det här med barnafödande är jag ödmjuk.

Men sen ringer hon. Jo, hon var less, hon hade tråkigt och tyckte att det vore fint om vi fick det här avklarat nu.

Och sen, ännu ett sms, om att det visst skulle bli ett kejsarsnitt i alla fall.

Och sen.

Tystnad.

Ja.

Jag vet att det antagligen beror på att man är duktigt slut efter att ha fött barn. Särskilt om man dessutom blivit kejsarsnittad. Nej, det är inte “the easy way out”.

Förhoppningsvis sover en nybliven tandemmorsa gott nu. Hon blir blåst på den där fina frukostbrickan (nyopererad) och middagen kommer bestå av kokt potatis och buljong och kokta köttbullar men allt är som det ska och hon har bara inte hunnit skicka något sms än.

Visst?

/Ihopbitnatänder_71