Allt annat än gallimatias

Det är mycket nu.
Ännu en “fas”

Nu erövrar barnet språket. Han har helt klart koll på vad jag säger och vill, och själv vill han också en massa, och berättar om det.
Det händer att jag förstår vad han menar, men han kommunicerar för fullt.
Jag får skylla mig själv om jag inte hänger med i svängarna.

Det är tur att barn är kloka, och upprepar vad de vill tills tjockskallen med de långa benen begriper.

“Oa’n” är obegripligt tills barnet står och sträcker sig nedanför köksbänken.
Tillslut fattar mamman. “Är du törstig? Vill du ha vatten?”

Vi står och väntar på en buss, vi ska hem till mormor. Förbi kommer en hjullastare. Barnet pekar och förklarar: “Tator” (r:et ligger långt in i munnen, gränsar till ett j)
“Bil” och “Buss” har han björnkoll på.

Han blir glad när vi bär hem pulkan från Mormor (där vi glömde den sist).
Han blir förtvivlad när vi inte LEKER med den, utan går direkt från bussen och in i porten (sen kväll, pyamasåvällingdags) utan att passera Snödriva.
“Ull’a!!”
Jag lovar dyrt och heligt att vi ska åka pulka i morgon och när man lovar ett barn något så är det lag. Så i morgon ska vi ut och åka pulka. No matter what.
Det är lätt att höra vad han säger, det är ett ord han använt mycket – på dagis.
Jag har aldrig hört det förut.

Vi sitter och bläddrar i en av pekböckerna.
Han visar: “Boll”, “bil”, “bapp”, “tåg”, “uff”
Fram och åter, och han vet minsann vad som är vad.

Vi är hemma hos Carina och helt plötsligt pekar han upp mot taket och bä-ä-ar. Och mycket riktigt. På köksgardinerna finns det en massa stiliserade får.

Att han förstår vad som är ok och vad som inte är det blir tydligt när han upptäcker att han kan klättra upp på tv-bänken. Då når man knapparna på tv:ns översida och om knappar tycker man. Mycket.
Mamman gillar inte projektet.
Rent principiellt vill hon inte ha barn uppepå möbler.
Dessutom kan man ramla ner, man kan välta en tv, mycket kan gå snett där.
Så mamman säger: “Gå ner från TVbänken, hjärtat”
Barnet bara: Ja, mamma.
Eller inte.
I själva verket säger barnet “Ja-a”, nickar och skiter i att kliva ner, utan fortsätter lyckligt att spela flipper på tv:n.
Mamman säger till igen. Och igen.

Sen lyfter hon ner pojken, och med det ramlar himlen ner över Haninge.
Tårarna sprutar. Duploklossar flyger. En panna dunkas i ett golv. (Ok..?)
Sen kommer barnet på att han minsann ska ha en napp.
Och det ska han ju inte, för det ska man bara ha när man ska sova.
I över en kvart är barnet urförbannat.
Det där med att krama och trösta är helt meningslöst för jag, den onda mamman, är bara den hemskaste människan i världen och det finns ingen gräns på misären här.

Och jag tänker stillsamt.
Ok.
Du är 20 månader.
Det är drygt ett år kvar tills du är en trotsig treåring.
Här gäller det att vara konsekvent, tydlig och oändligt envis, annars kommer jag få ett litet helvete då.

Handstil


Jag tycker om att skriva för hand.
Själva känslan av pennan mot pappret, och det händer att jag saknar att man aldrig skriver brev längre, just för den sakens skull.
För visst är det härligt att både bre ut sig över flera sidor, i lugn och ro, med en tekopp intill sig och en bra penna i handen!
För att inte tala om att ett brev, ett brev med frimärke på, utan fönster, utan med handskrivna tankar i!
En skön bläckpenna är en fröjd att skriva med!

Sen håller jag med Mia*: Det handskrivna är rysligt svårredigerat!

Igår lyssnade jag på radio, där man dels pratade om språkinlärning, läsande och skrivande, men också om skrivstil: är det viktigt att lära sig läsa och skriva skrivstil?


Samma lapp, en stund senare, efter en femåenhalvmånaders killes kärleksfulla behandling.

Vad har du för handstil?

Utredning.

Jag bär en liten skorv under mitt hjärta.

Ett pickande hjärta som inte alls håller samma tempo som mitt, utan i princip slår dubbelt så fort, och så ska det vara.

Nu är h*n ca 40 cm lång och väger omkring 1½ kg.

En efterlängtad liten människa, jag är nyfiken på att få veta vem det är.

Men människor reagerar, i okunskap, på mitt “arbetsnamn”.

Skorv.
Skorven.

De tror en massa galenskaper.

De tror att “skorv” är det här eller det här eller en gammal båt?!.

Nej.
Eller ja, jovisst, allt det här finns ju, men har inget med min skorv att göra.

Två “hemma” har jag ju.
Jag är född och uppvuxen i Södermanland. I Stockholm och i stugan utanför Flen.
Men jag har också rötter i “Norrland”. I Lycksele hos Farmor&Farfar, i Gällivare, Jokkmokk, Luleå, där jag bott.

Och då vet man vad en “skorv” är för något. Det är ett dialektalt uttryck för en insekt. Ofta någon sorts liten skalbagge eller liknande.
Och precis så är det ju.
Det är ju mitt lilla kryp, min lilla skorv.

Läs här så ser ni en annan historia om en annan skorv.

Att klättra i träd.

En gång i tiden tyckte jag om att klättra i träd.
Nåväl, jag tycker fortfarande om det, det är fortfarande trevligt att klättra i träd, men nu för tiden är jag försiktig. Det är på något sätt svårare att ge sig hän och njuta. Jag har ramlat ner några gånger, slagit mig illa, några få gånger riktigt illa, så nu är jag, på ett annat sätt medveten om höjden jag är på, hur hal barken kan vara, hur tunna grenarna är. Tryggheten och tilliten till trädets förmåga och vilja att bära mig finns inte längre.
Det är faktiskt inte riktigt lika roligt längre.
Allt oftare går jag förbi härliga träd utan att klättra upp i dem, allt oftare tittar jag bara på deras vackra kronor och minns andra vackra kronor, fröjden av att sitta i dem – och känslan av panik vid fallen ur dem.
Jag är rädd för den dag jag upptäcker att jag inte längre utsätter mig för risken att falla mer.

Samtidigt kan jag inte låta bli att lockas av det, att slippa.

.

Noli me tangere

“Rör icke vid mig”

Eller åtminstone, låt mig vara lite ifred. Ifrågasätt inte. Låt mig bara vara ifred en smula, jag kan inte försvara mig när jag inte själv vet vad som är rätt eller fel, eftersom verkligheten inte är bekvämt svart eller vit. Somligt är klart som vatten, annat är det inte, och det som inte är det måste få tid att klarna.

.

Dagrun

Hon hette Dagrun, var hjälplärare i svenska när jag gick på mellanstadiet och inte riktigt fick ordning på ord och stavning och såna – ack så viktiga – detaljer i vårt vackra språk.
Hon hörde till den gamla sortens lärarinna, ja jösses, hon var gammal dessutom, och vi satt där, några utplockade hjälpbehövande elever och fyllde i “fylleri-övningar” (man skriver den svåra delen av ord, hon hade pappark med hål i, som täckte över vissa delar..?!)
Långt senare visade det sig att hon och min farfar dessutom, under en kort period många många många år tidigare haft något litet gemensamt svärmeri.
Tänk så liten världen är…

Jag hör fortfarande en del av hennes ramsor, inne i huvudet, ibland.

Pojken uti skjortan gul skjuter skjutsen in i skjul

Tänk så hon förändrade mitt liv. Tänk om jag aldrig kommit över det där med min dåliga stavning, så fattig min tillvaro varit utan lusten att skriva och läsa…!

I en himmel är du säkerligen, Dagrun. Hoppas du dricker te med min Farmor och farfar, ni skulle säkert gilla varandra, och ni har nog många saker att prata om.

.