Lyckopiller?

Han sa:

“Du verkar lycklig”

Jag höll med.
Jag är lycklig.
Fåntrattslycklig.

Rent generellt, så där bara.

Så sitter jag och gallrar bilder i datorn.
Hittar några bilder som jag tänkt blogga på, men sedan glömt bort.
Från i våras.
Jag rensade, städade.
Bland annat i medicinskåpet. För visst hade jag en massa burkar och askar som blivit gamla, eller som inte längre behövs.
Obsoleta.

Jag bar dem tillbaks till apotektet, för destruktion, så som man ska.

Jag hoppas att jag aldrig behöver den typen av mediciner igen.

*pust*

Det här är jobbigt.
Jag packar några lådor, sen sätter jag mig att vila.

Först några lådor med böcker, de som får stå kvar på golvet, för de lyfter jag inte. Sen någon låda med något “mellantungt”, som kan stå på de två boklådorna. Och sen två relativt lätta lådor, t.ex. kläder eller så. Jag staplar dem fem i höjd, för att jag själv ska få plats att gå här hemma.

Katten smyger omkring och undrar vad som står på. Undersöker halvfyllda kartonger, leker med framskrämda småsaker som dyker upp.

Det känns stundtals en smula övermäktigt, jag blir så fort trött, sitter och vilar mycket, badar varje kväll för att lindra glappet i fogarna, så att jag håller ihop nästa dag också.

Men samtidigt är jag så glad över den nya lägenheten, den är fin, ligger så bra till, det där blir så bra!
Jag är också så oerhört tacksam över denne Gigjoe, som hjälper mig: fixar hyrbil, åker och hämtar pirra, donar, trixar. Nästa helg kommer han, Aquaricat och Arne_Duck och bär. För inte kan jag göra det, det går ju inte.
De kommer bära, lasta, lasta ur, bära än mer, och till nylägenheten är det en halvtrappa upp, ingen hiss… Jag vet inte riktigt hur jag ska tacka dem.

Och i morgon kommer Jeez och hjälper mig fylla lite lådor, och på tisdag kommer Fröken Underbar. Henne tänker jag skicka upp på stolar och bord, för att skruva ner gardinstänger, hyllor och sånt.
Jag törs inte klättra.


Det är lite märkligt, det är tydligen en bieffekt av foglossningen.
Foglossning beror på ett hormon som heter Relaxin, och det påverkar självklart inte bara fogarna i bäckenet utan hela kroppen.
Jag är mer överrörlig än någonsin, när jag går nerför i trappor håller jag i ledstången på riktigt för jag känner att kroppen inte är riktigt pålitlig. Jag är rädd att ramla. När jag badar blåhåller jag i mig när jag kliver i och ur badkaret, livrädd att halka, och mobiltelefonen ligger inom räckhåll, räckhåll även om man ligger på golvet med en stukad fot…

…och om det här är tungt att göra nu, hur skulle det då inte vara att göra om två månader, med en nyföding på armen??
Nej, det är nog tur att jag ändå får det här gjort innan det är dags!

Och det sista då, det värsta av allt. Urstädningen av gammellägenheten.
Jo. En underbar älva kommer till min räddning. Hon tycker dessutom om att städa. (?!)
Jag hoppas att hon avslöjar den hemligheten för mig, hur blir man som hon, hur tänker man då??

Jag hoppas bara att jag hinner packa upp mitt hem – jo, då får jag också hjälp, av kära stora lilla syster! – innan skorven gör entré.

Nu ska jag bada!

Varför är det så svårt att ha tid för det som är tråkigt?

…och någon föreslår en promenad och en fika, och jag skruvar till min lediga tid; Jovisst, det blir ju trevligt. Fast egentligen hade jag ju tänkt vara hemma och fixa…

…men det blir en annan gång.

…och just DEN gången visar det sig att jag leker med mitt gudbarn hemma hos Jeez och det är ju rysligt trevligt, eller så åker jag hem Carina och sitter och broderar eller så åker jag med Gigjoe till IKEA.

På något magiskt sätt så kommer det alltid något mellan mig och dammsugaren, mig och diskborsten, mig och golvmoppen.

Dessutom måste man faktiskt, i ärlighetens namn, börja med att RÖJA innan man KAN dammsuga och vaska golv.

<— Det som distraherar

Men idag är jag hemma.
HELA DAGEN.
Jag har INGET inplanerat.
IDAG ska jag diska och byta kattsand i lådan och bära ner junk i grovsoprummet och papper till pappersinsamlingen och vika undan all ren tvätt och plocka i ordning så jag kan dammsuga och vaska också.

Så vad gör jag här, med datorn i knät, klockan är ju redan tio?!

I flera dagar har jag haft en artikel i svd framme i min browser.

“En annan orsak till att vi har svårt att fullfölja det vi bestämt oss för är olust, brist på motivation – den tredje av Kleins tidstjuvar. Vår hjärna är inte riktigt konstruerad för långsiktig planering och avlägsna mål, utan finkammar ständigt omgivningen för att hitta stimuli som utlovar fördelar. Det förklarar underligheter som att vi lätt slösar bort den fria tid vi har på det som råkar dyka upp framför näsan, eller varför vi aldrig påbörjar projekt i tid”

Touché

Jag är alltså lite barnslig.
Jag har inte insett att jag måste städaröjafixabäraundan.
Jag har inte motivation till det, trots att jag trivs bättre när det är ordning än när det är oordning.

Det här också en sak jag måste fundera på, förändra mina tankemönster till.
Nu, när jag är ensam, är det ju bara jag som blir drabbad, men läget kommer förändras framåt våren. Får jag inte styrfart på det här kommer det bli KAOS här hemma när Skorven börjar vara lite mobil och innovativ.
Jag GILLAR INTE kaos.

Dagens låt, och en låt som sannolikt också ska vara med på min TaMedTillBB-skiva:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=floSGD8kG5g]

Uppdatering: Nu har jag diskat. (Och så råkade jag skriva ett bloginlägg av bara farten..?!)