Våra drömmars stad


Jag sammanstrålar med Fröken Underbar vid Hornstull, och så promenerar vi tillsammans från Drakenbergsparken, längs med cykelstråket förbi Zinkensdamms IP :”Åh, kära du, så många idrottsdagar jag haft här, här på Idrottsplatsen, och uppe i Tanto. Där spelade vi hur mycket brännboll som helst” och vi passerar Mariaskolan där jag gick årskurs 4-6 och vi går bort mot medborgarplatsen, genom det område som idag kallas “Södra Stationsområdet” och som för mig, som lärde mig Söder som barn, fortfarande är “nytt” och “sterilt”.

Man har inte bara rivt hela kvarter utan också ändrat gatunätets sträckning. Ytterst få riktmärken finns kvar från tiden innan rivningsvansinnet. (Kanske heter det “tiden före rivningsvansinnet”?)

Men det är väl så det är, ibland rivs mycket på en gång, och då försvinner kanske mer än vad som var riktigt bra.
Samtidigt kommer något nytt istället, och mycket var sunkigt, slitet och nedgånget och antagligen bortom rimlig räddning.

Jag kliver ner i tunnelbanan och åker ut till Farsta, där min lilla Moster Bibbi bor, och vi kommer att prata om just Stockholm, och om stadens förändringar.
För hon flyttade till Stockholm från Västerbotten som sjuttonåring, det var 1946 och hon flyttade till en helt annan stad än den som finns nu.

“Jo, och vedskjutsarna på gatorna, man använde fortfarande häst och vagn till det…”

…och jag börjar fundera: Hur såg det ut där Sergels Torg ligger idag? Och hur var det innan brunkebergsåsen var så bortgrävd? Och hur såg Drottninggatan ut 1946?

Dyrare än guld…

Nu ska jag göra reklam, reklam för en av Stockholms pärlor.

På Wallingatan ligger den, Stockholms Eter- och Aessance-Fabrik.


Där köper man BRA saffran. (till skillnad från det där FNASET som säljs dyrt av Santa Maria på Ica)
Hela, fina pistiller, som man sedan mortlar med lite strösocker och som bara EXPLODERAR av färg och doft i en paella hemma hos bästvännen, i de där goda saffransfikonen som Lux tycker så mycket om, i Bouillabaissen.

Festligt nog är lyxen inte dyrare än skräpet i de där små kuverten i snabbköpet. Det kräver bara en liten smula mer planering – man passerar ju inte Wallingatan i Stockholm VARJE dag.

Men man kan köpa lite extra när man nu är där.


Där köper man Vanilj. Inget vaniljsocker, eller styggelsen vanillin utan hel vaniljstång. Vaniljstång som är lång som hela min hand, ljuvligt mjuk, svart och blank som lakrits och som jag helt enkelt bara ser, faller för och köper, utan att veta vad jag ska ha den till.
Vad ska jag göra med en vaniljstång tycker ni?
Nu är den inlindad i gladpack i kylen – en sån tål inte att lagras länge.

Kanske en riktigt lyxig vaniljsås till hallonpajen? Eller ska jag våga mig på att göra Crémè Brûlée – något som jag älskar, men aldrig testat att göra själv? Kanske läge att införskaffa en gasbrännare?

Jag läste någonstans om ett test av olika sorters vaniljglass, allt från “fulglass” från Lidl och Willys till finaste ekologiska glass, utan minsta lilla konstgjord tillsats, bara äggulor, grädde, socker och vanilj.
Det blev tydligt att många i testpanelen inte kände igen smaken av riktig vanilj, det är sorgligt men inte märkligt: vanillin är en helt annan smak.

Så jag slår ett slag för Essence-fabriken, där droger av högsta klass finns till salu, dessutom i en fullständigt fantastisk miljö.

Bildgåta

I oändlig omtanke om er, mina kära läsare (Jo, det finns faktiskt människor som läser det här dravlet!?) så publicerar jag nu en liten bildgåta, så ni har något att fundera över medan jag går och lägger mig och vilar några timmar (Ja, jag har jobbat natt, jag är inte lat i allmänhet)

Vad är det? Vad används det till? Och framförallt, bilden är tagen i en stockholmsmiljö, känner någon igen var den är tagen?

So long!!