Det händer inte så ofta, men då och då går vi tillsammans, jag och barnets far, till Dadi för att hämta Ongen.
Jag älskar det, att hämta honom. Jag delar mer än gärna med mig av glädjen, och jag vet att hans pappa också njuter, och det händer att jag väntar i det längsta med att hämta honom, så att Faderskapet som är på väg kanske ska hinna få göra det.

Men idag hade vi bestämt att vi skulle gå bort till Dadi tillsammans.
Barnet jublar, och jag gör som jag brukar, jag sätter mig på huk och öppnar mammafamnen, och barnet rusar som ett skenande tåg mot mig — och förbi mig, och kastar sig upp i pappafamnen och jag står där med min tomma famn och skrattet bubblande, för så är det. Jag möter Frökens blick och vi skrattar och jag tänker på den här stunden och känner den och låter den fylla mig.

Jag vet att det här är något lite lite känsligt för en del. Jag lägger absolut ingen värdering i det, och jag är ingalunda “bättre” än någon annan, men i mig finns bara lycka och glädje, och inte minsta lilla gnutta avund, men jag ser att Fröken kollar av mig innan hon delar mitt skratt.

Men hon vet ju inte vad jag vet.

Hon vet inte att just min onge var mycket nära att faktiskt vara utan pappa som hämtar på Dadi.

Hon vet inte heller att jag faktiskt kanske kanske håller på att lära mig att lita på att det faktiskt inte är så, inte blir så, inte kommer att vara så, att den här pappan aldrig i helvete kommer släppa taget om sin onge igen.