En reva i min verklighet

Vi for iväg från allt, till sol och värme och vila och vatten. Trettiogradigt saltvatten, och vi lärde oss andas på ett helt nytt sätt och den där helt vanliga verkligheten försvann långt bort i ett skimrande töcken. Som en hägring. Darrig wifi medger inga rapportsändningar via svtPlay och DN.se bläddrar man igenom ganska snabbt – den appen är inte speciellt bra.
Trots det hade jag en otäck känsla av att något ondskefullt hade börjat hända. Det dök upp arga tweets och facebookinlägg om rasistiska id-kontroller i Tunnelbanan, att polisen – på mycket vaga grunder – börjat kontrollera människors identitet och det är oroande, mycket oroande.

Det skrevs om något som heter REVA.

Nu har vi kommit hem igen.
Jag läser ikapp.

Jag blir alldeles matt.
Förtvivlad

HELIGT FÖRBANNAD.

Stadsmissionen i Stockholm presenterade för en tid sedan rapporten ”Hemlös 2012” Låt följande citat sjunka in en stund: ”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson, stiftsdiakon i Lund, berättar att gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

Detta REVA – som är en STYGGELSE – är dessutom något som Svenska Kyrkan deltar i?!?
Vad i alla grönjävlahelvete gör de, VI, där!??

Jag är medlem i svenska kyrkan.
Jag går regelbundet i mässa och tro mig, JAG sanktionerar inte något samarbete med migrationsverket, polisen och kriminalvården när arbetsmetoderna är som dessa.

Kristian Lundberg – som skrivit om citatet i texten ovan – kallar det som sker nu för deporteringar, och det är ett mer rättvisande ord än “avvisningar”.
När man deporterar dumpar man. Slänger ut. Utan att bry sig om vad som händer med människor. Utan att bry sig om vad som händer med barn.

Anne Heberlein skriver också.

Låt mig berätta kort om några av de här människorna som jagas i tunnelbanan och i skolmatsalar. Jag har mött några av dem, på ett transitboende i Arlöv, på ett nedslitet hotell just invid motorvägen. Det kan vara de två bröderna från Somalia, 15 och 17 år gamla, som ensamma och utan skor vandrat genom öknen, från våld mot trygghet.

…//…

Människorna som söker skydd och trygghet hos oss är inte farliga. Det handlar inte om brottslingar utan om människor som är mer lika dig och mig än vad vi orkar tänka på.

Hur skulle vi orka leva om vi på allvar förstod det?

Nej.
Den insikten är svår, så jag förstår att “man” (VI, VÅRA myndigheter, politiker!) hittar på något som REVA. “Rättsäkert och Effektivt Verkställighetsarbete” står akronymen för.

Åt helvete är det.

Men det är möjligt att bli ännu mer förtvivlad, jag blev det när jag läste Kristians text för tredje gången – ibland går det för fort. Svenska Kyrkan. Vad gör de där? Varför sitter de med i samverkansmöten med polis och migrationsverk? Vad gör de där? De som ska stå på de svagas sida, de som predikar kärlek till vår nästa och att förlåta fyra och förtio gånger, vad i helvete gör de där? Varför hör jag inga protester och varför har vi inget påskupprop mot REVA?!

I min feed dyker ett uttalande från Sveriges Kristna Råd, i samarbete med Sveriges Muslimska råd och Sveriges Buddhistiska samarbetsråd upp.
Det står en massa fina saker i den texten.
Jag undrar om de som skrivit under den för svenska kyrkans räkning känner till att kyrkan samtidigt deltar i möten med gränspolisen? Var det meningen att ingen skulle märka det?

Jo. Det blev visst liv om Kristians text, och ett pressmeddelande utfärdades där kyrkan beskriver sin roll som “medborgarvittne”.

Innan jag köper den förklaringen vill jag veta väldigt mycket mer om hur samarbetet kring REVA fungerar.

Vi har kommit till ett vägskäl.
Vi, var och en av oss, behöver tänka till.
Vilket sorts samhälle vill vi ha?
Vilken syn på människor är det ok att ha?

Missa inte Linda Starks text i Sydsvenskan, om REVA, eller Andres Lokkos text i Svenska Dagbladet

Ode över en kantstött kopp.

Jag är irriterad över att en av mina muminmuggar blivit kantstött.
Mycket liten är skadan, men den är där och den stör mig och muggen behöver ersättas och det stör mig ännu mer.
Jag kan inte med kantstött porslin.

Jag går in i sovrummet och hämtar den urdruckna vällingflaskan, den ska fyllas på, när som helst vaknar barnet till och då är det bra att vara redo.
Jag blir stående inne i dunklet. Tittar på barnet som sover.
Kärleken är så ren. Okomplicerad.
Utan skador. Inga svek, inga lögner. Inga besvikelser.
Det är så lätt att älska ett litet barn, det är så lätt att ta emot kärleken man får tillbaks.
Det finns inget motstånd. Det är bara att flyta med, njuta, ta emot och ge.

Men jag är ganska kantstött. Och helt plötsligt har det där lätta blivit svårt. Både att ta emot och att ge.
Annat än till det här lilla barnet.
“Jag älskar dig” säger någon och jag undrar varför? Hur har du missförstått det här? Vad förväntar du dig? Vad ser du, när (inte om)kommer du bli besviken?
Javisst är det vrickat men så tänker jag.
Väntar på något sätt på att kärleken ska spricka och avslöjas som bara en mask, en mask över egennytta, lusta, pragmatism… Inte dåliga saker, bara inte kärlek.
Och det jag ser i andra är jag själv.
Det är ingen vacker bild av en människa.

Så jag står där i sovrummet, i mörkret och tittar på mitt barn och känner den där kärleken.
Den obeblandade, den utan sprickor och skador.
Njuter.

Sen försöker jag förlåta den lila muminmuggen för den där lilla skadan.

..??!?

Jag förstår absolut ingenting av ditt beteende.
Jag hör vad du säger, du känner dig kränkt och lurad.
Så känner jag också.
Det är väl inte en konstig sak; så blir det väl ofta när en kärlek kraschar, när drömmarna kollapsar.

Men dina ord får mig att baxna.
Somligt som du säger är så sanslöst ogenomtänkt, näst intill korkat, att jag inte tror mina öron. Du är ju en klok och förnuftig person?! Eller…!?
Hur sjutton får du ihop det här??

Annat gör mig förstummad.
Du säger sånt som är så elakt att jag inte förmår att ta in vad du sagt, förrän vi avslutat samtalet.

Jösses?! Hur kan man säga sånt till en människa som andas och lever?
Som hör och förstår??

Jag nästan nyper mig i armen, är det här någon sorts bisarr och sjuk mardröm??

“Damned if I do, damned if I don’t”

…och i mörkret ligger jag och inte kommer ron, friden och stillheten.
Kanske blev timmen för sen, jag vet inte.

Jag vet bara att jag helt plötsligt är ledsen.
Ledsen över att det blev som det blev, att du slutade kalla mig för din Älskade.
Jo. Du sa ju så, där i början. Då, när jag inte vågade tro på det.

Sen försvann de orden. Vi hade en krasch i april förra våren, och därefter blev det sig aldrig riktigt likt igen. Du började tvivla. Kanske inte på käreken, men på…den där gemensamma tillvaron. Plötsligt stod det klart att vi inte delade den där drömmen jag hade, och i somligt är det inte möjligt att kompromissa, att mötas halvvägs.
Och jag. Jag kände mig inte längre älskad. Inte på det där sättet som jag behöver få vara älskad. Utan förbehåll.
Nu kändes det som om kärleken blev villkorad – och det går ju inte.

Nu, i nattmörkret, är jag ensam.
Ensam som i övergiven..
Överbliven.

Jag ville inte att det skulle bli så här, och jag vet inte hur jag ska orka fortsätta drömma om tvåsamhet och kärlek.
Hur många gånger orkar man “starta om”?
Hur många män orkar en kvinna investera i?

Hur har jag förvaltat mitt pund?

Ja. Jag har “slagit av radarn” fullkomligt.
Jag orkar inte ens tänka tanken på att försöka vara något för någon igen.
Samtidigt vet jag att jag, om jag väljer att leva så, ger upp något som är viktigt viktigt. Som jag egentligen inte kan leva utan.

Hur har de förvaltat mig, de män som jag ändå älskat, och försökt, älska?
Kanske spelar det ingen roll: Deras varande och beteende kan jag ju likväl inte påverka; bara mitt eget.

Men jag är bara så ledsen över hur det blev, den här gången, hur jag hoppades att det skulle bli, att jag faktiskt trodde att du skulle vara på ett annat sätt än du sedan visade.
Nu sitter vi i varsin tillvaro, med varsitt trasigt hjärta – för visst vet jag att du inte tar det här lättvindigt – och känner oss lika svikna av varandra.

Jag är så ledsen.

Samtidigt vet jag att jag inte kunnat göra på något annat sätt.

Men jag är ändå så ledsen.
Så förtvivlat förbannat ledsen.

Ord i tid och otid

I mörkret, när jag lägger min kind mot din axel kommer ledsamheten över mig och jag säger det: Under närheten och glädjen och skrattet finns den nu, hela tiden, stråk av ledsamhet som ibland sköljer över mig. Över hur det är och vilket sopigt läge som uppstått och hur i hela fridens namn jag ska hantera den…

…och så är jag arg också, på dig, på något underligt sätt, för att du ändrat dig… Jag var så tydlig när jag träffade dig, för att aldrig mer behöva hamna i det här läget… Det är ingens fel att det nu är som det är, men det är likväl himla orättvist…

Du är tyst, för vad kan man säga…

Dessutom är det osmart av mig att ta det här nu, för jag vet att det inte är din klokaste stund på dygnet, de där minuterna som rymms mellan ögonblicket du lägger dig ned och nästa, när du somnat. (Just den talangen är jag mycket mycket avundsjuk på. Tänk att alltid alltid somna gott!)
Risken är överhängande att du faktiskt somnar ifrån mig, ifrån mig och min ledsenhet och mitt i mitt resonemang.

Jag hör hur du andas tungt och jag bestämmer mig för att vända mig undan eftersom jag vet att du tycker att det blir för varmt om jag ligger för nära för länge.
Ja.
Jag är ledsen.
Men det går ju över, och det finns ju bättre tillfällen att prata om det här.
Men jag är ledsen.

Men av min rörelse blir till intet, för du håller i min hand.

Du har inte somnat ifrån mig.

Jag ÄR inte ensam i det här eländiga läget.

I min hand håller du stadigt och din fot söker mitt ben och den ordlösa närheten är.

Inquietum est cor nostrum, donec requiescat in te.

Avtalsbrott

På något sätt känns det som ett sådant. Ett klockrent svek av en ingången uppgörelse.
OM vi går in i Kärleken, OM det här fortsätter att kännas bra, då…

Då, den där dagen i Augusti förra året, vårt andra möte, på Bockholmen där vi äter lunch pratar vi om det i klartext. En sak är viktig att du vet säger han, och han är beredd på att jag ska ta avstånd, stryka honom, men jag vet ju redan. Ja. Du har två barn, jag vet det, svarar jag. Det gör ingenting. Jag tycker om barn. Bara du inte är färdig med barnamakandet, för jag vill ha egna barn, inte bara dina. Det är oerhört viktigt för mig.

—-

Viktiga saker att vara tydliga om, så jag slipper den katastrofen en gång till. Jag har älskat tillräckligt många män som inte vill ha barn med mig, som är färdiga med det eller inte mogna för det eller som möjligtvis inte älskat mig tillräckligt mycket för det.

Nu står jag likväl där.
För det var DET som var hans dilemma, DET han slitit så med den där veckan i tystnad och eftertanke; insikten om att han inte vill ha fler barn och vetskapen om hur viktigt det är för mig och i vilket hopplöst läge det ställer oss.
En djup känsla som inte har med logik eller “rätt och fel” att göra – en känsla som man inte kan argumentera om.

Helt plötsligt törs ingen av oss använda “The L-word” och helt plötsligt är allt livsfarligt.

Han säger att bollen är min nu, att jag behöver få tid för att smälta och fundera över det här, och det är ju sant och riktigt.

Egentligen finns ju inget att fundera över. Egentligen borde jag ju bara gå.

Samtidigt är jag faktiskt arg över att han på något sätt – utan ond avsikt säkerligen – lurat mig.
Hade han vetat då, sagt då, hade jag aldrig givit mitt hjärta till honom. Det var ju därför jag var så tydlig, för att slippa stå i den här situationen EN GÅNG TILL.

Jag är LESS nu.
Det RÄCKER nu.

—-

Vi gick ner till stranden, måltiden var över, men ingen ville åka tillbaks till verkligheten, och där, vid vattenkanten kysste han mig för första gången. Eller om det nu var jag som kysste honom.
Sånt vet man ju aldrig riktigt.

En sak i taget.

Så är det bra att göra för att lösa problem. En sak i taget. Försöka sortera och reda, och sedan helt enkelt börja i en ände och knoga på.

Men om sorterandet inte är så lätt, om allt hänger ihop?

Förutsättningarna för vad som kan vara är fundamentalt annorlunda. Det vet jag redan nu att jag inte kan acceptera rakt av.
(Det är svårt att inte känna ett … svek. )
Samtidigt är det svårt att bara kallt resa sig upp och säga just det: Du kan inte ge mig vad jag behöver. Ha det bra, lev ett lyckligt liv.

Hur jag än vänder mig förlorar jag.

Det är svårt att inte bli lite bitter.

—-

Jag klipper till tyget, det där ljuvliga blå klädet som jag köpt till den mantel han ska få, få i födelsedagspresent i sommar. Alldeles för dyrt var det, och levererades ironiskt nog bara några dagar efter att den där PåSpetsenStällarDagen och där på köksbordet har dessa ljuvliga metrar legat som ett blått åskmoln av oro. För vad skulle jag nu ta mig till med det? JAG vill inte ha det, det är köpt för dyra pengar till honom, för honom åt honom och jag vill verkligen inte ha det.
Brått har jag, jag breder ut det på vardagsrumsgolvet, min överraskning avslöjar jag, jag som älskar att överraska stort, av allt blir bara en stor fis, men jag breder ut tyget på golvet, ritar upp bågen och klipper försiktigt. Syr sedan alltmedan mannen intresserat tittar på. Förväntansfull och glad är han men i mig är allt huller om buller. För av min överraskning blir bara en fis och jag gör det jag gör nu för att jag inte törs vänta, inte står ut med att ha tyget i min närhet.

Han gör mig sällskap till bussen, håller om mig och jag säger just det: att det gör ont i hjärtat att sy, att det nog inte blir några broderier på den manteln, inte just nu i alla fall.
För att brodera är en kärlekshandling och ett sånt arbete törs jag inte påbörja, inte nu. Inte alls faktiskt.
Att jag syr för brinnande livet nu, för att jag inte törs tro att något finns kvar när han fyller år.

Han håller varsamt om mig, länge.