Om bönor, böner och en röd Volvo 740

För några veckor sedan fick min syster sitt hett efterlängtade körkort. Lycka i vår del av hooden.
Det tog inte lång tid förrän hon stolt rapporterade att hon köpt bil.
Sina drömmars bil.
En gammal 740. ( Vem sjutton drömmer om en gammal volvo??)
Jag, den förnuftiga storasystern, himlade med ögonen och pratade om vad bilar kostar, hur mycket bilar, i synnerhet gamla bilar, krånglar och liknande klokskaper – ack så tråkiga.
Men min syster är en böna som väljer sin egen väg, det har hon alltid gjort och jag är oändligt stolt över henne.
I alla lägen.
Just nu är jag också mycket tacksam.
Inte bara för att hon är fantastisk och underbar, utan också för att hon köpt den där gamla volvon.

För när en annan riktigt rekordelig böna har det riktigt jobbigt, åkt akut in till Karolinska sjukhuset, när Lilla Essingens pappa ringer och gråter och vi faktiskt får höra att hon kanske dör inatt, då … då var det svårt att vara i min hood, mitt hörn av världen var helt fel hörn av världen.
Den bönan, Lilla Essingens Farmor, är en dam jag tycker mycket om, och jag har en känsla av att både jag, Lilla Essingen och hans pappa har en hel del att tacka henne för.
Den cancer som hon nästan blev av med, men bara nästan – när hjärtat började svikta och cellgifterna blev för giftiga för inte bara cancerceller utan själva livet – den cancern lever alltför väl. Riktigt vad som hände just i går kväll är jag inte läkare nog att förklara. Det är inte läkarna på Karolinska just nu heller, men hon var döende.
På riktigt.
Lilla Essingens pappa tog med sig de äldre barnen, storasyskonen och for dit i farlig fart.
Blek som lärft, ytlig andning, galna värden, feber och mycket smärta. Tack, Gud, för morfin.
Halv elva är klockan.
Utan bil är jag, och jag har ett barn som är knappt två år som ligger och sover.
Det är långt till karolinska.
Ska man slita tag i en taxi? Packa ihop barnet?
Istället biter jag ihop, ber om hjälp.

Ringer systeryster.
Inom tio minuter är hon här.
Hon sover här, med Lilla Essingen.
Hon för honom till dagis på morgonen.
Och.

Hon ler när hon ger mig nycklarna till sin gamla röda volvo 740.
Det sista jag gör innan jag far är att slänga ut en bön om förbön på twitter.

Lilla Essingens Farmor är fortfarande mycket sjuk.
Men.
Hon lever.
Hon mår mycket bättre.
Kinderna har inte samma färg som lakanen hon ligger på.
Morfinet hjälper, det gör också en massa andra mediciner hon får och blödningen i magen verkar ha upphört.
Andetagen är inte lika fjäderlätta, och blodet syresätts bättre.
Febern har sjunkit och blodtrycket gick att mäta, åtminstone till hälften.

Passande? Japp! Passade!

På blixtvisit hemma i hemmet, som står kvar, och som skött sig någorlunda under min långa frånvaro.
Mycket tack vare en älskad syster.
Som går på lantbruksskola och är trädgårdskunnig: Mårbackorna på balkongen blommar något rent obscent.

Två mycket mycket bra saker händer under det första dygnet i hemmahamn:

1. Jag sover i min egen säng. J*vl*r så skönt!

2. Jag provar ett par jeans, ett par pre-graviditetsjeans och de passar!!

URSNYGG känner jag mig!

*dansar runt*

Futtigheter.

Jag är så välsignad.
Jag har sån tur.

Ordet “Tack” är så futtigt, räcker inte alls till.

Men jag säger det ändå.

Tack.

Tack Gigjoe, Tack Aquaricat, Tack Arne_Duck, Tack Lothiriel, Tack kära SysterYster.

Nu är mitt hem flyttat.
Den gamla lägenheten i Norsborg är tom.

Min rygg värker, mina ben är svullna, och vad fogarna säger kan ni säkert gissa och om en kvart eller så så ligger jag till sängs och jag tänker INTE gå upp tidigt i morgon bitti.
I morgon tänker jag dessutom ta det mycket lugnt, och inte stå, gå, packa upp nästan alls.
I morgon ska jag vila.

Men utan er, hur hade det då gått??

Futtigt ord, det där “Tack”.

(Ja. Det är mycket skönt att kunna låsa om flyttkaoset, kartongstaplarna i nylägenheten och åka hem till Mamsen, till katten och en bäddad säng, en fullständigt kaosfri miljö.)