Monstejtjucken

Lilla Essingen blev fyra år här om dagen, och en av många uppskattade presenter var en skokartong full med bilar. Re-cycling när den är som bäst. Leksaker som är uppvärmda och inkörda, men långt ifrån slutkörda, utan som glatt vandrar vidare från en onge till en annan. I lådan låg några monstertruckar, som genast blev favoriter.

Idag for vi tillsammans med Filippa till Drottningholm. Snackade med lite vitkindade gäss. Hoppade från några stenlejon. Pussade på ett slott, snackade med någon soldat. Sånt man gör ibland.

Lilla Essingen demonstrerar “monstejtjucken”.

Hon är av en extra bra sort, Filippa. Den sortens kompis som utan att tveka dumpar mig när Lilla Essingen är med. Jag måste erkänna att jag älskar det. Jag älskar när människor runt omkring mig bryr sig om min onge. Inte bara accepterar att han hänger med, utan uppskattar det, gillar att anpassa sin värld så att den fungerar för en fyraåring och inte ser hans sällskap som en komplikation utan som målet med hela övningen.

Den röda monstertrucken hängde med. Till Kina slott. Genom barockträdgården. Trädgårdsutställningen. Fyrahundra sorters fuchsior. Vattenpölarna.

Mamma, ja gådde lite baja

Men när vi ska hem inser vi. Den är borta.

Den jöda monstejtjucken är kvarglömd borta vid Kina Slott.

Det är inte läge att gå hela vägen tillbaka för att hämta den. Barnet har gått långt och duktigt men det börjar nog vara ganska slut på spring i de benen och … Ja, springskorna härbergerar nog mindre spring än vatten, de med.

Marigt läge.

Men vi tar det. Vi åker hemåt.

Så kommer det ett Tweet i mamma-telefonen.

Monstertrucken upphittad Ping @stora_Essingen instagr.am/p/MBAE2tAJq3/

— Filippa (@filippanna) juni 18, 2012

 

Jorå. Filippa for förbi Kina slott, en trädgårdsmästare hade hittat den, nu står den tryggt parkerad hos henne, och hon har fått en ny idol.

Eller två.

“Mamma, Filippa jäddade den jöda monstejtjucken!!”

 

Agnetha

Jag hade ett ärende till Huddinge Sjukhus i morse. (Nej, ingen är sjuk. Kanske kommer det en post om det så småningom, om det finns något att berätta)
Precis när jag ska runda hörnet från “Kirurggatan” till centralhallen krockar jag nästan med en kvinna med raska steg, och det tar mig tre sekunder att faktiskt få stopp på både mig, och henne. “Stopp, ursäkta, men du…!”

Jag får syn på hennes namnskylt och den hjälper mig, för namn är jag tyvärr usel på. “Du är Agnetha, du förlöste mitt barn..!”

Jo, jag krockade med en barnmorska, men hon gjorde faktiskt mer än så. Hon var inte med då, på natten då Lilla Essingen föddes, men jag vete sjutton hur det gått om jag inte lärt känna henne.

Agnetha var den barnmorskan som hjälpte mig att komma över förlossningsrädslan jag hade och jag har många gånger tänkt på henne.

Där och då var jag så skör, så oändligt ensam och övergiven, förtvivlad och livrädd. Tack vare våra samtal och den konkreta kunskap – jag kände till och med igen mig när de sprang med mig i sängen mot kirurgavdelningen – hon gav mig. När jag väl var där och födde barn var jag inte rädd. Inte ens när det gick åt skogen.

Vi pratade om hur ensam och rädd jag var, om hur övergiven och dumpad jag kände mig. Det var dessutom ett faktum, jag VAR övergiven och dumpad, och jag var orolig över att inte orka, inte kunna, inte ha råd, inte räcka till. Hon lyssnade, resonerade, såg till att det som kunde göras gjordes för att hjälpa mig.

Nu vet jag ju.

Allt gick bra. Fast det höll på att gå åt skogen, så gick det bra. Min Lilla Essing föddes, han fick inga men av den något kaotiska entrén till världen, och växer och frodas. Och jag orkar. Jag har faktiskt inga större problem att orka, tvärtom så njuter jag. Hejdlöst. Och jag är inte ensam och övergiven längre.

Bilden kommer från svt.se

 

Det var fantastiskt att få berätta om det för henne. Tacka för all hjälp hon gav.

 

Tack, Agnetha!

Om Tina

Hon kom studsande in i köket.
Hennes bröder knuffades halvt om halvt, tog skydd i tryggheten på kökssoffan, men hon kastade sig om min hals och kvittrade om hur mycket hon längtat efter att få träffa mig, hur mycket de pratat om mig och … orden välde ur henne och jag blev överväldigad, där jag stod, kokandes palt, invid bänken i köket i huset i Byn där i skogen mitt mellan Jokkmokk och Vuollerim, bara någon kilometer från polcirkeln.

En halv evighet har gått sedan dess. Hon, som då var en gänglig elvaåring är nu vuxen och jag får mail från henne på Facebook som gör mig lycklig ända in i hjärteroten, tårar tränger fram när jag tänker på åren vi delade, och tacksam är jag.
Tacksam över att få ha varit med fyra underbara ongar under så lång tid i deras liv och tacksam över att få ha fått lära mig så mycket om det där med föräldraskap och tacksam över att de växt upp till fyra kloka (nåja!) och fina unga vuxna.

…och giv oss idag vårt dagliga bröd…

Jag häller vatten i kastrullen och ställer den på plattan. Öppnar kylen, och tar fram påsen med potatis, och väljer ut en handfull lika stora ljusa knölar, och lägger ner i vattnet. Lite salt och sen tar jag fram en stekpanna, där jag smälter smör medan jag rensar lite kantareller. När kantarellerna är färdigstekta reder jag en gräddig sås, och så tar jag fram påsen med hemgjorda små köttbullar (de som lyckades överleva råttan-i-kylen kvällen de stektes) ur frysen, lägger ett gäng i såsen och låter dem sakta puttra med.
När potatisen har några minuter kvar lägger jag i en handfull gula vaxbönor i kastrullen, de ångas och blir fullständigt ljuvliga, och jag känner mig listig som slipper ta fram en kastrull till.

Jag dukar – slutfasen av detta projekt sker medan Lilla Essingen sitter och nickar i sin stol – fram på bordet och förbereder så att jag ska slippa springa efter det att jag satt mig.

När jag gör i ordning min portion tittar jag på maten.

Potatisen, som kommer från Fröken Underbar: “Här, ta den här påsen, vi fick större skörd än jag alls trodde…”
De gula vaxbönorna, som låg i en pappåse från Mojmoj. De kommer från Orrhammar, vårt kära Orris.
Kantarellerna, som Världens Bästa Grannar bjöd på häromdagen.
Lingonsylten, den nästantomma burken som jag lyckas vrida någon matsked ur – nu är den definitivt slut – som jag fått av kära Nynaeve

Köttfärsen till köttbullarna och grädden till såsen har jag köpt, men det är det enda.

Tack, Gode Gud, för all den generositet och omtanke som omger mig och min Onge.

Om att åka hem, eller komma bort.

Jag går över till Solan och Roger för att hämta barnet. Hittar honom, spritt språngande naken i solskenet, han snickrar och är helt koncentrerad på det. Lycklig. Men vi ska äta lite middag innan vi ska åka hem och mat är bra. Så jag bär hem ett vilt ålande och protesterande barn. Sätter honom i soffan med lite bolibompa medan jag ska värma på laxbitarna och pastan. Några minuter senare ser jag att något är fel, det är något med vinkeln på huvudet mot soffans kant.

Han sover djupt.

Så gick det med den laxen.
Jaja. Jag äter, och fortsätter mitt städande och packande. Bär ut det sista i bilen, går ett varv runt huset, kollar att allt är låst och i ordning.

Sist av allt hämtar jag en blöja och en pyamas till barnet, och pillar på honom.

Han vaknar. Jag bär ut honom i bilen och han vaknar till på riktigt.

Nej, Mamma! Inte åka!

Jag klappar honom och berättar om att vi ju ska åka till Pappa och det ska ju bli jättemysigt att krama pappa?

Det är helt klart att han inte förstått att Åka till Pappa betyder att Åka från Orrhammar.

Det blir en vild kamp i bilen. Bläckfisk mot mamma, planka mot mamma, ål mot mamma. Mot mamma och en bilbarnstol med trilskande bilbältesspänne.

MAMMA!! JA VILL INTE JA VILL INTE JA VILL INTE ÅKA FJÅN ÅJHAMMAJEN!! JA VILL VA HÄJ!!

Vi kom iväg tillslut, men jag håller med honom.
Sällan har det känts så jobbigt att åka därifrån som just den här gången.

Vi har haft det underbart.

20110805-140330.jpg

3

Så.

Potatissalladen, sparrisen och rostbiffen gick åt som smör, cheesecaken var sjukt god, som vanligt, och födelsedagsbarnet hade inte tid att äta.

Böcker, kläder, lite badleksaker, en doktorsväska och en sjukt stor lastbil. (Den fick följa med hem till pappan, herregud, jag bor i tvårummare, var ska man parkera den?)

 

Det tredje året är infirat, och jag tackar för det som redan varit och ber om resten.

Na-a-a-appenpappen, Mamma!

Så låter det här hemma, när det kör ihop sig. Oftast bromsar jag: Napp får man ha när man ska sova, inte annars, men ibland är nöden för stor, behovet av just den sortens tröst skriande. Bokstavligen talat. Efter en liten stund har han lugnat sig, pojken min, och vi kan prata om det som nu gått snett.

 

Min pojk har många nappar, till och med flera lila, men just den här nappen är speciell.

Jag vet inte vem som givit den till honom.

Lilla Essingen fick den när han låg på Neonatalen på Huddinge Sjukhus. Själv låg jag på BB och mådde riktigt sunkigt och han mådde inte tiptop han heller, de där första dygnen. Han fick den av någon sköterska och jag upptäckte den när jag – med rullstol – fick hälsa på honom.
Han låg där som en knubbig och trind liten flodhästunge intill de andra barnen, många med mindre än halva hans kroppsvikt. Neonatalen är inte bara för förtidigt födda barn. Det är helt enkelt intensivvård för ALLA nyfödda små knoddar som mår skrutt.
Jag frågade om nappen – man har ju en massa planer om att inte använda sånt innan man får barn… – och fick ett ganska bestämt svar från en av sköterskorna: Små sjuka barn som behöver den tröst en napp kan ge får napp. Punkt.
Och varför argumentera om det?

Jag fick skjutshjälp upp till Neo, och så småningom tog jag mig upp på egna ben, och försökte få igång min egen havererade kropp. Sen fick jag ta med mig honom ner till mig några timmar, och efter några dygn skrevs han ut från Neo och sov i min famn, i min säng, intill mitt hjärta. Vår första natt tillsammans. Jag sov säkert dåligt, och jag minns att jag var uppe om natten och gjorde i ordning, hämtade mjölkersättning eftersom min amning inte kommit igång än.

Han  vaknar fortfarande ofta om natten. Har tar några snubblande steg till min säng, klättrar upp och boar in sig i min famn.
Undantagslöst säger han sen:

“Nappen..!”

…och undantagslöst har den blivit kvar i hans egen säng.
Oftast har jag en extra på lut, och med det att han fått den somnar han för det mesta om på några minuter.

Själv kan jag bli liggande, där i mörkret.
Känna doften av hans hjässa, av håret, av varmt barn, av lek och sand, av lycka och spring.

Tre år av välsignelse.
Tre år av äventyr.
Tre år av lycka.

Tre år. Precis just nu, precis när det här inlägget publiceras.

Ständigt denna “Kärlek”

Jag har funderat en hel del på det där med kärlek de senaste dagarna. Hur välsignad jag är, hur omgiven jag är av kärleksfulla människor och hur lycklig det gör mig.

Det är ingalunda nya funderingar. Nejnej. Bläddrar man bakåt här i bloggen finns det gott om mer eller mindre smart prat om kärlek, men på något sätt blir jag inte klar med det här. Det är antagligen ett hälsotecken – kanske hör det till det här man aldrig ska bli färdig med.

Senast idag blev jag påmind om det, när jag fick en snabb kram av en vän, ståendes på Ringvägen. Jag och barnet var på väg hem från hans far, och vi hade vägarna förbi, och jag passade på att bara få en snabb kram. Vi träffas för sällan. Han berättade underbara nyheter. Lägenhetsbyte på gång, han och kärleken hans ska flytta samman på riktigt och han frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till med flytten. Om jag kan. Just honom kan jag bära hur många flyttlådor som helst för.
Jag flyttade mindre än en månad innan Lilla Essingen föddes. Flyttade trots att jag hade sån foglossning att jag knappt kunde gå. Utan honom hade ingen flytt blivit. Andra vänner hjälpte mig men han var Projektledare för Flytta Essa till Ny Hood. Själv hade jag fullt upp med att bara vara. Nu tror han och en annan människa på kärleken, tillräckligt för att säga upp en lägenhet, tillräckligt för att flytta, tillräckligt för att säga: Mitt blir ditt, ditt blir mitt. Det är modigt och det är vackert och ja, jag tänker med glädje bära lådor, koka kaffe och köpa tulpaner.

Jag lyssnar på Monica Zetterlund.
Hon sjunger:

“…Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är…”

Jag binder mina kransar. Jag räknar mina tacksamheter och jag har gott om dem, pärlorna på mitt radband räcker inte till, och det är något oerhört stort. Min älskade syster, en av pärlorna, henne är jag så stolt över. Sen har jag en bror. Honom tänker jag på ofta och saknar mycket. Kärlek är det, massor, men också väldigt mycket saknad och mer än två uns sorg. Hans frånvaro i mitt liv gör mig illa. En annan pärla är ju Hon, hon som skulpterar, hon som kommer svassande på Södermalmstorg i rosaorangeröd kappa och skyhöga cerisa stövlar, med röda handskar och vinröd handväska. Hur man kan vara så snygg i en så sanslös färgexposé är mer än vad jag begriper men hon lever vid min sida och även hon är en av de där riktigt viktiga pärlorna. Få vet så mycket om kärlek och om kärlekens pris som hon. Och så har vi ju Jeez. Min  klippa. Hon som döpte mitt barn. Ja, jag räknar mina pärlor och försöker förlåta det som behöver förlåtas och åtminstone förstå resten. Jag tror det går ganska bra, för med pärlorna i handen känner jag så oändligt mycket tacksamhet trots att det faktiskt finns en och annan anledning till bitterhet

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

Ja.
Och så var det det där med den där ongen.
Men där räcker inte ordet “kärlek” längre till.