Att hantera kasserat raketskrot rätt

Invändigt ser den mer ut som det, än en dator.
Faktum är att ungefär allt i den bytts ut under den senaste månaden.

Ny bräda. Värsta sorten – när den kom. Nu är den avlagd, förlegad och kasserad.
I alla fall för såna som roar sig med överklockning på värsta geeknivå.
För mig, som är en tämligen ordinär användare duger den alldeles utmärkt.
Processor som jobbar så fort att den riskerar att steka sig själv.
Jo. På riktigt. Den här sortens moderkort kan man överklocka så duktigt att både ett och annat helt enkelt brinner upp.
Därför införskaffades en ny kylare. Nej, fläkt räcker inte. Vattenkylt ska det vara.

Jag invände försiktigt: “Du, den kommer inte få plats i lådan..?”
“Lugn”, sa mannen. “Det löser vi sedan.”

Så blev det plötsligt en 120 GB SSD-disk över. Hoppla. Egentligen ska man väl inte kalla dem för diskar längre. Snarare: RAM-minne som inte tappar minnet när de blir strömlösa, är en bättre beskrivning. Tjohooo så det går. Snabb “professor” som jobbar som en iller, och ett oändligt rymligt skrivbord, istället för att springa ner för alla trappor till arkivet och leta efter data ideligen.

Jag surfar så det fladdrar i håret och roar sig med att öppna shitloads med .raw-filer.
Bara för att hon kan.
Och ja, klart man får plats med en vattenkylning om man helt enkelt fräser ut ett perfekt utformat hål i datorns ena sida så att den helt enkelt tittar fram lite.
Jag fantiserar om att klistra på lite flames…

Allt är väl – tills man ska åka hem från trimningsverkstaden.

Då sker katastrofen.

Jag lyfter datorn.

Trivialt kan man tycka.

Jag lyfter datorn ur bakluckan på bilen, för att bära in den i lägenheten. Jag lyfter den, byter grepp för att kunna stänga bakluckan, och tar sedan nytt tag. Stadigt i famnen. Fronten på höger sida, bakstycket i vänster hand. Stadigt tag eftersom den är ganska tung.
Något ger efter under ett finger. En mjuk känsla i allt det hårda.

Förvånat tänker jag “Men vad var det där?”

Väl inne ställer jag ner datorn på hallgolvet, tittar på bakstycket och upptäcker en knapp, som helt säkert förklarar den där mjuka sensationen.

Normala datorer har inga knappar på bakstycket. Där brukar finnas kontakter för usb-kablar, för nätverkskablar, för sladdar till högtalare, tangentbord och mus. En tjock sladd för strömförsörjning.

Här finns en knapp.
Minimal text, men jag tänder taklampan och kisar.

clr cmos

Disk boot failure

På svenska betyder det att man rensat en del grundläggande inställningar i datorn som talar om hur datorn ska startas. T.ex på vilken hårddisk det finns ett operativsystem att starta, vilken spänning olika komponenter ska arbeta i (för att inte brinna upp!), vilken hastighet minnen och processor ska ha. Just eftersom den här datorns moderkort inte är det minsta standard och vanligt finns dessutom tusen andra parametrar som Mannen tidigare justerat just för att saker ska fungera överhuvudtaget och så snabbt som möjligt.
Vi har helt lämnat världen där standardlösningar och defaultinställningar härskar.
Jag – som pillat en hel del i BIOS i mina dagar – fattar ungefär halvsju.

Jag har dessutom raderat alltihop.

F U C K

Jag tror att han tycker att jag är lite jobbig senare på kvällen, men han guidar mig genom alla de inställningar och parametrar som ska justeras, och vi avslutar med ett F10, startar om och … windows startar igen.

Jag måste erkänna att jag är en smula imponerad, för som sagt, jag var nog lite jobbig, och det är inte lätt att justera ett BIOS per telefon…

DVI Vale!

Ett I-landsproblem.

Men likväl irriterande.
Jag är lyckligt lottad. Lilla Essingens pappa har skruvat ihop en ny dator åt Lilla Essingens Mamma.

Av smått och gott i hans skrymslen, förråd och obskyra lådor. Något moderkort hade han, och någon processor också… Nätaggen dög visst inte, så ett sånt införskaffades, och ett grafikkort och … ja, hur det nu gick till så har jag en ihopplockad burk av diverse rester från en galen speldatortrimmare, så det är sannerligen varken skit eller pannkaka. En rätt frän burk.

En stationär dator. Något jag efterfrågat, eftersom den är lättare att LillaEssing-säkra än en bärbar, tappbar, släpbar.

Det enda som inte ramlade fram ur de där magiska förråden och lådorna hemma hos Essingens Pappa var en skärm, så det for man till en elektroniklada och hämtade. Jahapp. Allt väl.

Saker startar upp, fungerar. 

Sen får Mamman för sig att det vore bra att ha en längre sladd mellan skärmen och datorn. Då kan man skjuta in datorn i det där prånget så att den är HELT omöjlig för envisa små fingrar att nå.

Hon går till hovleverantören för diverse problemlösning: Clasohlson för att införskaffa en DVI-kabel.

Kommer hem. Konstaterar att DVIkabeln som hon har inte ser ut som den hon köpt. Det går inte att pilla in den i skärmen, nejtack. Hoppla. Där fanns visst fyra stift som det saknas hål för. Jahapp..? Nä, någon annan DVI-kabel fanns inte på klasisjön så där fick man ett tillgodokvitto i form av plastkort. Hmm. 299 spänn. Nå. Mot Kjell&Co istället, praktiskt att ha ett helt centrum inom några minuters promenadavstånd… Nu är man visare, nu har man MED SIG den rätta, men för korta, kabeln. Expediten: Jo, jag lovar, det kommer att fungera. Men, invänder jag, de är faktiskt inte lika, det är en massa stift här som jag antagligen inte ska ha…? Jodå.

 

Gissa hur det gick??

Jo, i morgon ska jag tillbaks till Kjell&Co med ännu en DVI-kabel.

Det är inte utan att jag börjar undra hur många olika sorters DVI-gränssnitt det finns..?

Man googlar lite.

Man konstaterar att det man har, gillar, och det som fungerar heter Single Link DVI-D.

Man har checkat av Single Link DVI-I och Dual Link DVI-D.

Vore det alldeles övermaga att stillsamt önska att det blir rätt snart?

Framsteg!

Svenska dagbladet rapporterar: Snart kan du surfa kollektivt
– SL-försök ska leda till trådlöst internet i hela kollektivtrafiken

Det är väl säkert bra!
Själv har jag iofs inte saknat just det, men det visar ju bara vilken trångsynt och bakåtsträvande, rent av bigott, typ jag är.

Men jag hoppas att man, när man ändå skruvar i infrastrukturen för denna datatrafikslösning, slänger med en och annan FM-sändare också, för jag blir trött på att försöka lyssna på radio i tunnelbanan: Så fort man kommer under jord tappar man mottagningen.

Fast radio är ju inte lika trendigt som internet.
Men jag tror nog att fler än jag skulle uppskatta att få lyssna klart på den där intressanta intervjun eller den bra låten, trots att tåget kört över skanstullsbron och in under söders höjder…