Älskade träl

Jag har lovordat den förut, min gamla tvättmaskin. Men jag kan inte låta bli att göra det igen.
Den är ful.
Den är gammal som gatan.
När den centrifugerar låter det som om man kastar omkring Gotland i badrummet.
Då och då glömmer den bort just det – centrifugerandet alltså.

Den är en gåva från en god vän, och hon och hennes man inte bara transporterade hit den – från Småland!! – han (som är elektriker) kopplade dessutom in den åt mig också.

Jag vet allvarligt talat inte hur jag skulle klarat de här åren utan den.

En bebis producerar förvånansvärt mycket tvätt.
Det blir inte mindre när barnet blivit år och inte ska ha blöjor. (Vissa – vi behöver ju inte nämna några namn – är alltså Inte Det Minsta Pålitlig i det avseendet.)
Många är de vita påsarna på hyllan på dagis, vid hämtningsdags. Förresten: Glömmer man att öppna dem direkt vid hemkomst doftar de INTE hallon. Även om man kommer ihåg det, och lägger samlingarna i tvättkorgen börjar även den lukta annat än hallon efter ett par dagar.
Tänk då att leva med bokad tvättstuga var fjortonde dag. Och att ha tillräckligt med kläder för att klara två veckor utan tvätt??

Och att tvätta för hand.
Javisst kan man göra det. Man kan skölja upp lite ditt och datt när det behövs men de här mängderna? Dagligen?
Jovisst. Människor har gjort det.
Eller.
Rättare sagt.
Kvinnor har gjort det. I värsta fall i vakar, med klappträn och tvättbärdor. Med bykgrytor och vattenämbar. Ett fullständigt vansinnigt arbete.
Och vi säger att vi inte har tid, att vi inte hinner..?!

Återigen. Inte bara Tack, Ulrika, för tvättmaskinen.

Tack, alla de människor som genom tiden tagit oss – mig – från klappträ och vattenämbar till en maskin, bekvämt inkopplad till rinnande vatten och avlopp, på några knapptrycks avstånd i mitt eget badrum.

———————————

Bilden, som föreställer en tvätterska är lånad från Mitt Universum

Om min tid.

Mitt barn är det viktigaste i mitt liv. Ingen annat prioriterar jag högre. Ingen annan fyller min tillvaro med så mycket lycka och glädje som han. Alla dagar, även denna.
Det vill jag börja med att säga: Att jag är så oändligt lyckligt lottad, att jag i grund och botten är lycklig i mitt liv och att det finns mycket lite jag skulle vilja förändra.
Det finns helt enkelt inte så stor förbättringspotential.

Att vara med honom, det vill jag vara. Vi båda mår bra av att han har sitt Dadi men jag skulle också vilja vara där, vara med i allt undersökande och upplevande. Fortsätta på mitt projekt; Att ge min onge så mycket trygghet och tillit till sig själv att han överlever att bli större, överlever skolan och tonåren, mobbing och tonårsfyllor, första, andra och tredje kärleken utan att tappa tron på alltihop.

Nu är det inte så.
Jag lever i samma verklighet som alla andra: Jag har ingen kappsäck full med pengar.
Jag tvingas byta min tid mot pengar för att kunna förse min onge och min egen rumpa med allt det vi behöver och en del av det vi vill ha.
Nu går det lyckligtvis ganska bra.
Pengahögen blir inte så stor, men den räcker till, mycket för att vi har ganska anspråkslösa önskemål och krav.
Men jag kan inte låta bli att fundera över det här med just TIDEN.

För den är utmätt och begränsad, det är något vi alla har en begränsad mängd av, och i det är vi lika, fattiga som rik. I teorin. För med många slantar kan man köpa någon annan människas tid, så att man kan använda sin egen tid till det man vill och inte det man måste.
Därför blir det lite viktigt, det här med hur man värderar tid.

Och hur gör vi det?
Vad värderar vi och vad köper vi, betalar vi för?

Jag vill återigen påpeka att jag inte missunnar någon en högre inkomst än den jag själv har. Jag är lyckligt lottad. Många har det väldigt mycket tuffare än jag.

Men.
ÄR det inte konstigt att vi värderar människors arbete så olika?
Lilla_Essingens pappa fakturerar långt mycket mer än tusen kronor per timme, ibland närmare TVÅtusen kronor i timmen för att sälja sin tid. (Det betyder inte att han TJÄNAR de summorna, det är viktigt att komma ihåg, inte jämföra äpplen och päron)
Men det innebär att det går mer än tio av mina arbetstimmar på hans.
Det betyder inte att hans jobb är mer än tio gånger så viktigt som mitt jobb.
För den människa som jag jobbar för, jag är alltså personlig assistent, är jobbet jag utför livsviktigt. Bokstavligen talat. För hans familj också. Jag möjliggör ett värdigt liv för en hel krets med människor. Jag är inte en barmhärtig samarit. Jag drivs inte av en passion. Jag går inte dit av godhet utan för att det är mitt jobb, men jag är bra på det och jag gör det bra.
Hur kommer det sig då att min tid är värd så lite?

Symptom

Klara och tydliga symptom på För Mycket:

* Man står i hallen och slår in koden till larmet i kärlekens hus. Slår fel, slår fel en gång till, blir irriterad och slår fel ännu en gång. Ja. Då tjuter det utavhelvete och man ringer kärleken, som (TACK GUD!!) svarar och inte sitter i möten, som säger vad jag ska säga till väktarna, så att de inte behöver åka ut och fånga mig och skjuta mig och häkta mig för att sedan bli utlöst av någon som inte längre vill ha mig.
(Ja. Jag kan koden. Jag hade slagit den segnälkab bara. (?!?)

* Man sitter och städar på hårddisken, kopierar från en partition till en annan, rensar skit som ska bort, som inte behövs, som det finns dubbelt av.
Vips har man raderat hela 2007 års fotoarkiv. Ca 2GB semesterbilder, stilleben. Högt och lågt, osorterat, det mesta skit men somligt riktigt riktigt bra.

* Man hittar sin brukares mobiltelefon i sin egen handväska. Well, han lär knappast hinna sakna den innan han får den åter…

* Man hittar sig själv i Fruängen, eftersom man klivit på fel tunnelbana vid slussen.

Jag funderar faktiskt, leker faktiskt med tanken att skolka lite, för det här är inte alls bra.

Skolka, sova och leta alternativ.

För mycket.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på lördag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken. Att komma hem när klockan nästan är elva på kvällen.

Men det går.

Man kan tycka att det helt enkelt är för mycket att åka till jobbet på söndag eftermiddag, istället för att äta en god middag med kärleken, och då komma hem halv nio på måndag morgon – när han redan hunnit fara till jobbet. Då har man helt rätt. Det är för mycket.

Om man då ställer sig i duschen, städar sin katts bajslåda och (av bara farten, jag gjorde visst en Frigg Diskar!) hela tvättstugan, dricker lite te och tar några mackor och sedan, arton minuter över ett åker med en buss för att jobba ännu ett arbetspass, då har man passerat alla sunda och normala gränser för länge sedan.

Sen är man hemma ungefär kvart i elva på måndagkvällen, och till sin förvåning upptäcker man att kärleken faktiskt inte gått och lagt sig än, han som ska åka hemifrån till arlanda Långt Före Anständig Tid (vid fem!) följande morgon. Man hinner pussas och säga hej innan den totala kraschen sker. Lyckligtvis i sängen.

Man konstaterar: Det här arbetsschemat är orimligt, omänskligt och olagligt. Sen kan det vara hur frivilligt och dispansgodkänt som helst. Det måste bort.

Tant Tekla Tipsar

OM mjölken flockar sig i kaffet, och man tittar på datumstämpeln och konstaterar att det är något helt normalt att så gammal mjölk flockar sig i kaffet, och man räknar på fingrarna och inser att paketet är över tre veckor gammalt, då kan man också konstatera att man tillbringar alldeles för mycket tid i andra människors hem och alldeles för lite tid i sitt eget.

Å andra sidan är det en välsignelse att vara välkommen i så många andra människors hem.

Men ändå.
Jag behöver nog se över fördelnignen av tid – om inte annat så för att det är så hemskt att hitta förstörd mat i kylskåpet…

Nedräkning.


Jag väntar på semester. Tre veckor kvar nu. Sen en månads ledighet. 28 dagar. (Lite knappt, eftersom jag slutar arbetsperioden med ett nattpass)

Det kommer gå fort, både tiden fram till semestern och själva perioden av ledighet men just nu känns de här tre veckorna fram till semestern känns evighetslånga.

Tid är så relativt.
För när jag missar tunnelbanan och får vänta tretton minuter på nästa känns den där nästankvarten som en evighet. Särskilt när jag är trött och på väg hem från jobbet och verkligen bara vill hem och sova, men en annan dag missar jag ett pendeltåg och då gör det ingenting för då får jag en stund till i solen på perrongen och jag har ingen tid att passa. “Jaja, det kommer fler tåg” säger jag för mig själv och inrättar mig på en bänk med min bok.

Det är på barnen det märks mest, det här med tid. Min syster, lillalilla syster som går i gymnasiet nu. (Hur sjutton gick det till?!)
Elias, som ska få ett litet syskon vilken dag som helst, och som då blir storebror.

Hemliga pappan uttrycker det bra. “Det hände precis nyss”

paris hilton
Paris Hilton har snart avtjänat sina arton dagar i fängelset, de där som egentligen var 45 men som av någon anledning blivit arton. Snart släpps hon ut, rapporterar DN.
Hur mycket har skrivits om henne och detta fängelsestraff, ofta med skadeglad ton. För henne har det nog varit omvälvande, vad vet jag?


I Eritrea sitter den svenske journalisten Dawit Isaak fängslad. Det har han gjort sedan 2001, och det utan rättegång.

Det måste vara en oändligt lång tid.

.

.

Noli me tangere

“Rör icke vid mig”

Eller åtminstone, låt mig vara lite ifred. Ifrågasätt inte. Låt mig bara vara ifred en smula, jag kan inte försvara mig när jag inte själv vet vad som är rätt eller fel, eftersom verkligheten inte är bekvämt svart eller vit. Somligt är klart som vatten, annat är det inte, och det som inte är det måste få tid att klarna.

.