Om Tina

Hon kom studsande in i köket.
Hennes bröder knuffades halvt om halvt, tog skydd i tryggheten på kökssoffan, men hon kastade sig om min hals och kvittrade om hur mycket hon längtat efter att få träffa mig, hur mycket de pratat om mig och … orden välde ur henne och jag blev överväldigad, där jag stod, kokandes palt, invid bänken i köket i huset i Byn där i skogen mitt mellan Jokkmokk och Vuollerim, bara någon kilometer från polcirkeln.

En halv evighet har gått sedan dess. Hon, som då var en gänglig elvaåring är nu vuxen och jag får mail från henne på Facebook som gör mig lycklig ända in i hjärteroten, tårar tränger fram när jag tänker på åren vi delade, och tacksam är jag.
Tacksam över att få ha varit med fyra underbara ongar under så lång tid i deras liv och tacksam över att få ha fått lära mig så mycket om det där med föräldraskap och tacksam över att de växt upp till fyra kloka (nåja!) och fina unga vuxna.