Det är ganska exakt ett år sedan en liten pojke gav en annan liten pojke en smula märklig present.
Elias, mitt adopterade gudbarn, hade med sig en present till Lilla Essingen då han fyllde ett år.
En toarulle i en plastpåse, och i toarullen bodde enligt uppgift något som växte.
Någon sorts dagisprojekt. Man hade planterat något, som grott, och nu fått komma hem från dagis.
Vi förärades det lilla skottet, och det fick en kruka med jord och en plats i köksfönstret.

På ett år har den lilla plantan vuxit till sig avsevärt. När den kom var det en liten pinne med två lite nervösa blad på. På ett år har den växt ungefär en decimeter och gjort sig ett antal stiliga, lätt behårade blad med tydliga nerver.
Man kan inte låta bli att undra vad det ska bli av det hela?

Vi pratar om det, jag och Lilla Essingen, som hans vårdträd. Han fick det ju på sin ettårsdag och någon sorts träd verkar det bli av det och intressant nog har de växt ungefär lika mycket under året. Eller inte, kanske leder barnet med några centimeter, det är inte så gott att veta.
Men tankfull är jag när jag står i köksfönstret och tittar på det, och hör barnet leka i köket bakom mig. Han pratar, brummar, sjunger och skrattar.
Ett år går fort, så larvigt fort.
Förra året hade jag en baby och förlossningen fanns i färskt minne. Nu har jag en liten pojke och förlossningen känns som en evighet bort.

Nu har vi firat hans tvåårsdag, faktiskt flera gånger om, och på kvällarna sover han lyckligt med sin duplo-polisbil i famnen. En annan uppskattad present var den nya vagnen, den som han vägrade kliva ur när vi kom hem från affären, som han satt i medan han tittade på Tåget Thomas så vi ställde den helt enkelt mitt i vardagsrummet.
Dagen därpå “kjättlade” han upp i den lagom tills det var dags att gå till “Dadi”. Ja, i normala fall går vi, för det är nog inte ens hundra meter, men … ja, idag tog vi vagnen. Lycka – ända tills vi kom fram. För då måste man kliva ur vagnen och lämna den utanför dörren?!!.
Vad det är för vagn? Ja, den är orange… Den har fullt liggläge och en rejäl suflett, vilket jag efterlyst, och den är skapt för människor som är mer än 165cm långa vilket jag är med god marginal. Helt plötsligt kan jag gå med vagnen utan att kuta med ryggen. Det tar nog däremot lite tid att vänja sig vid det där flipprande framhjulet. Men det kan jag leva med, när jag slipper få en puckel mellan skulderbladen.

Slutligen har jag utökat min samling av lila saker.

Jag vet inte vad det är med lila men jag blir så larvigt glad av lila saker. Lila är en färg som inte kompromissar. Den är nästan vulgär, men bara nästan.Den tar i, märks och sticker ut, den är glammig och lite lätt utflippad. På något sätt passar det mig så fantastiskt bra, och de lila sakerna i min tillvaro blir sakta men säkert fler.

Om någon har en teori om vad det är för sorts sak som växer i mitt köksfönster får ni gärna dela med er av den kunskapen.