“Snart får man väl inte äta pepparkakor längre”

Mio vill vara pepparkaka i luciatåget i skolan, men se, det går inte, någon kan bli stött.

Exakt hur det ska gå till förstår jag inte, eftersom pepparkaksgubbar är söta, goda och ganska ordentligt sköra. Med andra ord ovanligt svåra att göra sig illa på.

På Kanalskolan i Laxå har man alltså bestämmt att inga barn får vara pepparkaksgubbar och -gummor i luciatåget
Det är (som jag förstår det) den tydligt bruna färgen som är problemet, och en skola som livrädda för att någon ska dra parallellen mellan luciafirande brunklädda barn och rasism.

En känsla är alltid sann, däremot är det inte självklart att den är rimlig för det.
Är man rädd för ormar så är rädslan fullt verklig, oavsett om ormen bara finns på ett vykort eller är gjord av gummi. Känslan är alltså inte alltid relevant, oavsett hur tydlig den är för den som upplever den.

Här blev det nog lite fel.

I sin vilja att inte stöta sig med någon har man också beslutat att inte servera pepparkakor i samband med luciafirandet, pga allergier. Min gissning är alltså att Kanalskolan i Laxå har en skolbespisning fri från laktos, gluten, fisk, nötter, äpplen, jordgubbar, paprika, socker, jordnötter, ägg… Sen kan det hända att någon elev är hindu eller buddhist, så allt kött måste bort.
Jag hoppas sannerligen att barnen i Laxå har med sig egen matsäck till skolan, för det som blir kvar att laga mat på är onekligen magert.

Men man kan ju vända på steken och konstatera att Kanalskolan i Laxå är frimodiga i sitt firande av en religös tradition, som Luciafirandet onekligen är, och dessutom gör det på skoltid, vilket det säkert snart finns någon lag mot.
Man kan också tänka att man borde införa ett luciafirande där alla deltagare har ögonbindlar, eftersom Lucia (helgonet alltså!) fick sina ögon utstuckna. Någon synskadad kanske känner sig kränkt över att den delen av historien förtigs?

Och vem tar ansvar för det här med strutarna? Ku-Klux-Klan-referensen är svår att missa.

Den här sortens rädsla, det är Sverigedemokraternas bästa vän.

Kriminell verksamhet?

Om att stänga in eller öppna upp.

Jag har svårt att inte bli provocerad av det årliga tjafset om skolavslutningar och kyrkor.
Jag förstår verkligen inte vad det är för problem.

Förlåt mig, förklara gärna, för det här stör mig och det kommer åter varje år och vi verkar inte lösa det.

Så som JAG förstått det så är någon/några/alla lite/mycket upprörda över att man har skolavslutning för alla barn i kyrkan. Som är en KRISTEN kyrka. Där det finns präster som är manipulativa (ok, jag raljerar lite) nog att vilja prata om Gud.

Ja. Präster pratar om Gud. Det är deras jobb att göra det. Om man går till en kyrka så är det stor risk att man utsätts för prat om Gud.

Om man går till restaurangen Döden i Grytan är risken stor att man utsätts för dött kött, tillagat enligt konstens alla regler.

OM de som nu verkligen absolut inte vill utsättas för prat om Gud kan tala om det för sin lärare, sin rektor, är jag helt säker på att man kan hålla skolavslutning i skolans aula, i matsalen, i gymnastiksalen eller i klassrummet.
Där behöver man inte prata om Gud om man inte vill, och veganer går säkert hellre till Hermans där det är hyfsat fritt från kött.

Man kan göra på ett annat sätt också.

Man kan gå till en kyrka och se och lyssna och se hur andra människor tänker och vad de säger. Man kan också gå till en Moské, ett Buddhistiskt tempel och en Synagoga.
Man kan öppna upp och tillåta olika sorters tankar. Man kan prata om Gud och man kan prata om Allah och man kan prata om Vishnu och inte se allt som är religiöst som förstadiet till sekterism, extremism, terrorism och idioti.
Det är nämligen inte alls samma sak.

Om två speciella onsdagar

Man kan tycka att det är en liten skitdetalj.
Man kan ha helt rätt i det.
För det är en liten skitdetalj.

Askonsdag.
Dymmelonsdag.

Inga viktiga helgdagar. Inget vi bryr oss om till vardags.
Inte i en tid när Långfredagen är som vilken annan dag som helst.
När jag var barn [insert knarrig röst] var allt stängt på långfredag.
Allt.
Det var dokumentärer om arkitekturen på skogskyrkogården på TV, och möjligtvis någon konsert från Berwaldhallen.
Biografer, teatrar, affärer.
Allt stängt.
Det här var före 7Eleven och dygnetruntöppna pressbyråer.

Men jag blir lite irriterad när jag läser i faktarutan i anslutning till DNs artikel om fasta.
Meningen med faktarutor är ju att de ska innehålla fakta.
Vara rätt

Askonsdag och långfredag är de strängaste fastedagarna, eftersom Jesus förråddes av Judas Iskariot på onsdagen och korsfästes på fredagen.

Askonsdagen är alltså den dagen som följer fettisdagen och alltså inleder fastan.
Onsdagen i stilla veckan kallas dymmelonsdagen.

Jag frågade runt lite bland människor omkring mig.
Många hade varken hört talas om den ena eller andra.
Det förstår jag, det här är verkligen ingen viktig fråga, inget att bli upprörd över.

Men det är ganska intressant ändå.

Särskilt med tanke på att det rör den religion och kultur som majoriteten av oss är sprungen ur.
Vi lever i en kristen kultur (oavsett om man är religiös eller inte!) och om vi inte har koll på vår egen historia, våra traditioner och vår kultur är det mycket begärt att vi ska ha koll på kulturer, religioner, traditioner som är mer främmande för oss.

Har du koll på skillnaden mellan Shia- och Sunnimuslimer eller känner du till historien omAbraham, Hagar och brödernaIsmael och Isak?
Oavsett om du, jag eller tjejen i kassan på Ica är utövande kristna, agnostiker, ateister, sekulariserade muslimer eller buddhister så är de här historierna, traditionerna en del av vårt kulturarv, något som färgar oss, våra traditioner och tankemönster och därför är det viktigt att ha kunskap om vad som är vad, och hur saker och ting hänger ihop.
Kunskap är en vaccination mot bigotteri och radikalism.
Sen måste kunskap inte självklart komma från skolor och kursplaner. Den kan likväl komma från en amerikansk tv-serie.
Antagligen var det rätt många amerikaner (och svenskar!) som förvånat lyfte på ögonbrynen när Josh och Dr Bartlet håller sin föreläsning för en grupp studenter.

Så tillbaks till askonsdagen och dymmelonsdagen.

Det pratas om att man ska förändra religionsundervisningen här hemma i Sverige.
Kristendomen ska bli mindre viktig. I nästa andetag hör jag ungefär samma visa om historieundervisningen: man ska
sluta undervisa om antiken och medeltiden i skolan.Sverige börjar med andra ord med Gustav Vasa. Inga romerska kejsare. Inga grekiska gudar. Ingen Birger Jarl, ingen Heliga Birgitta. Ingen Dackefejd, inget gästabud i Nyköping. Vi stryker alltihop.

Tillsammans är det här ett angrepp mot den svenska kulturhistorien, och våra barns möjlighet att få tillgång till den.

För hur ska man kunna känna igen det som är likt i det främmande om man inte har något att jämföra med?
Hur ska vi kunna se alla likheter mellan Islam och vår kristna kultur om vi inte ens känner igen vår egen?

Hur ska vi kunna förhindra svartvitt tänkande, kategoriska uttalanden där ordet “muslim” betyder “terrorist” om vi faktiskt inte kan något om varken islam, kristendom eller vilka strukturer i ett samhälle som gynnar respektive missgynnar terrorism och sekterism?

Så.
Lite viktigt är det ändå med en sån liten skitsak som skillnaden mellan Askonsdagen och Dymmelonsdagen.

Dies Cinerum

Askonsdag

Första dagen i fastan.
Dagen efter fettisdagen.
Jag älskar semlor och nu har jag alltså bestämt att följa traditionen.
Det är färdigkäkat nu.

Inga fler semlor förrän nästa år.
För nu är det fasta.

Nåja.
Jag fastar ju inte i ordets rätta bemärkelse.
Men bara för att utmana mig själv har jag bestämt att avstå från ett och annat.

Kaffe till exempel.
Nu är det ingen stor utmaning för mig eftersom jag inte är någon stor kaffedrickare.
Men det där som oftast följer med kaffet.
DET avstår jag också från.
Den där kakan.
ALLA kakor faktiskt.
Och deras kompisar – bullarna.
Allt fikabröd.
DET, kära populas, det är en utmaning.
För jag är en sockerråtta.
Jag gillar att fika och jag dricker aldrig en “slät kopp kaffe”.
Skulle aldrig komma på tanken.

Idag har jag hållit stilen.
Inget kaffe, ingen bulle, trots att det finns avmigbakadebullar i frysen på jobbet.
Kvällarna brukar vara värre.
Då skriker fikatarmen högt

Jag löste det elegant – genom att däcka när jag skulle söva barnet. Vaknade förvirrad till, gick upp, tittade på klockan och undrade hur den kunde gå så fel. Vaddå elva?
Jaja. Därav blev mycket ikväll sent och än mer ogjort.

Nu dricker jag en kopp te, med en enkel skorpa som sällskap, och sen ska jag gå isäng. Jag tror inte jag har några större problem att sova gott en gång till.

Kvällen före.

Ikväll är det kvällen före.
Kvällen före pojkens dop.

I morgon, Lördag 6 september, firar vi dop.

I kylskåpet står två smörgåstårtor, de ska bara dekoreras i morgon bitti, och så ska jag göra en smarrig räkmacka till Eowyn, som special treat.

I gardinstången hänger dopklänningen, jag sydde på ett långt ljusblått band för en stund sedan.
I den dopklänningen är jag och mina syskon döpta. Min mor är det, och min morfar. Först ut i den var – tror vi, jag och mor – hennes farmor. Min gammelfarmor. Hon var född 1905. Tunnt bomullstyg, skira spetsar.
Där hänger den, den är jättefin.

Tänk!
I morgon kommer jag att stå i Flens vackra lilla kyrka med en alldeles fantastisk liten pojke i famnen.
Min familj och flera av mina absolut närmsta vänner kommer att vara där, dela stunden med mig.
Mitt barn har en dopklänning som är över hundra år gammal, som han är femte generationen att bära.
En av mina absolut bästa vänner förrättar dopet.

Men framförallt.

Det är verklige sant.

I mitt liv finns ett litet barn.

Tack gode Gud för det!