Med en kraftansträngning bryter jag bort tankarna efter morgonens hemska telefonsamtal. Ut i tillvaron behöver jag komma, distraheras. Koncentrera mig på det i mitt liv som är gott nu.
Miraklet som pågår; ständigt i bakgrunden, ständigt närmre mig än något annat.
Idag är en bra dag för en premiär.
Nästan som ett statement.
Jag har valt rätt.
Jag är så oerhört välsignad över att detta lilla liv, denna människa kommit till mig, sakta (men samtidigt väldigt väldigt fort) skapas inuti mig.
Samtidigt kan jag inte riktigt släppa rädslan över att något ska gå fel.
Framför allt kommer nog den rädslan ur vissheten om att sånt verkligen sker.
Jag vet åtskilliga exempel på det.
Närmast är väl min egen mamma: Hon har upplevt fyra förlossningar, men bara kommit hem från BB med tre barn.
Jag kan inte föreställa mig hur jag skulle överleva det. Jag törs inte ens “känna på tanken” utan att paniken bubblar upp.
Men här om dagen bestämde jag mig.
Inch’Allah.
Skulle detta otänkbara ske är det vidrigt och katastrofalt på alla tänkbara sätt; inget blir bättre av att jag inte unnat mig att njuta och fantisera om det som är gott.
Inget blir bättre av att jag undviker att förbereda i det praktiska livet, för att min lilla skorv ska vara välkommen.
Så i badrummet står numer ett skötbord, galant ditburet av yours truly och Jeez.
På det ligger resultatet efter en stunds bläddrande bland kläder på Lindex:
Jag hoppas du trivs i det här, lilla skrov…
