Fullt ös – medvetslös II

“Nej, ingen napp. Nappen ska man ha när man ska sova. Så, lägg den där, på bänken… Nej, älskling, ska du ha nappen får du gå och lägga dig nu… Jamendåså, chop chop, då får du gå i säng…”

…och jag fortsätter att fixa middag i köket och strax blir tystnaden så där påträngande som det bara kan bli i ett hem där en treåring finns, så jag smyger in i sovrummet för att se vad det är för något sorts illdåd som pågår.

Om att sova.

Nu gör somliga det inte. Jag nämner inga namn men någon i min absoluta närhet borde sova sedan minst en timme.
Men.
Någon, och jag behöver kanske inte nämna några namn, somnade i bilen på väg hem från helgen med pappa. Vi hann två hundra meter ungefär. Sen fick jag sitta själv och sjunga i bilen.

Ja.
Så här är vi nu.

http://www.twitvid.com/embed.php?guid=UNSJA&autoplay=0

Ja. Vi kör en repeat på den filmsnutten.
För varje vända upp i soffan får jag en puss på kinden, och ett lyckligt “Du är min bästa kompis”.
Sen dyker han ner, försäkrar mig om att det gick bra, och sen upp igen.
Och igen.
Och igen.

_____

Nähä. Filmsnutten syns inte direkt i bloggen, klicka på länken, jag har inte tid att fixa, jag har ett barn att brotta omkull.

Morgonstund har …zzz…

Vi har tidiga mornar, jag och Lilla Essingen. Dels är vi nog båda två helt enkelt ganska morgonpigga men så är det också så livet ser ut. Om mamman ska vara halv åtta på jobbet så betyder det arla revelj.

Det går för det mesta bra, det är förvånansvärt sällan några problem och det är mycket sällan mamman försover sig. Även om hon glömt fippla med väckningen i mobiltelefonen. (Nej, klockradion funkar inte, P1 har inte börjat sända så tidigt…!)

Men så händer det då och då att mamman faktiskt har en ledig dag. Det kan vara en fredag, det kan vara en onsdag eller det kan vara en lördag. Då vore det härligt att sovmorna sig till … ja, halvsju kanske. Vore faktiskt ganska ljuvligt.

 

Men det är inte så vi gör hemma hos oss.
Nejnej.

Mamma! De e mojon!!

Mmm.
Det är morgon.
Kära barn. Jag lovar dig. När du är fjorton kommer jag påminna dig om det.
Med en blomspruta om det behövs.
Jag kommer aldrig att glömma de tidiga, lediga dagarna…

Vårtrötthet.

Jag överlevde.
Vintern tog slut.
Snödrivorna krymper, krokusar och vintergäck hugger dem i hasorna och min lättnad är fysiskt påtaglig.
Mycket.

Jag är fullständigt slut.
Jag orkar inte tänka, inte blogga, inte surfa.
Jag sover som medvetslös, väcks av barnet, har svårt att somna om och är sedan döende under dagen.
Huvudvärken lurar bakom ögonen.

Är det bara våren?
Det är nog lite den förkylning som stör också, och så är det lättnaden över att Lilla Essingens Farmor överlevt och piggar på sig.
Annat i tillvaron verkar också på något underligt sätt falla på plats och även det är outsägligt skönt.

Spänningarna släpper.
Jag släpar mig hem från jobbet, hämtar Lilla Essingen från dagis och häller ut duplolådan. Bollibompa är vår vän, frysen och micron likaså.
Ont om långkok är det gott om.

Jag är så oerhört galet sinnessjukt trött.

&%¤###!!


Och jag lägger på luren med ett snett och smula sardoniskt leende på läpparna, jag har lättare och lättare att falla in i cynism känns det som, och iväg for det goda humöret och jag har bara lust att klämma i med den där I HELVETE HELLER!!-stämpeln i pannan på ungefär allt och alla.

Allt blir till irritationsmoment.

Såna här dagar vill jag verkligen slippa mig själv, mitt sällskap är outhärdligt och helst skulle jag göra slut med mig själv och dra på en gång. Rakt av. Utan eftersändning av posten.

Han, som inte ringer, när han för tredje gången lovar att göra det.

Eller hon, vännen, som rakt i örat säger det där jag vet men faktiskt inte varken vill höra från någon annan, eller hantera. Inte nu. Nu vill jag bara ha semester och andas lite och slippa en massa tjafs och konflikter.

Eller han, som ställer samma fråga för trettiosjätte gången på samma kväll, samma frågor som han alltid ställer, som jag hört tusen gånger andra dagar.
Hjärnskador kan man inte rå för – men andra dagar står jag ut med dem bättre.

Eller hon som är men ibland gör mig frusterad, underbar men också flyktig och obeständig och på somliga sätt inte alls pålitlig, om än ljuvlig.

Eller han som inte är det jag vill, jävla människa.

Var vänlig, kära tingsrätt, ge mig skilsmässa från mig själv. Jag är inte alls trevlig, står faktiskt inte alls ut med mig själv.

Bildgåta

Javisst var det rätta svaret på den senaste bildgåtan Gullmarsplans T-bana, perrongen för trafik i södergående riktning. Fröken Underbar snubblade på mållinjen, man måste ju bestämma sig också! Vinnare blev Peterlina!

(Ja, redan idag kan man, vid lunchtid, bli bjuden på en Sosta, om man råkar ha vägarna förbi slussen!)

Vid mina fötter står just nu en irriterad Fröken Morrhår. Hon säger:”Vad håller du på med, varför är du uppe nu!?

Man kan undra det.

Gårkvällen var underlig.
Jag var trött.
SÅ trött.

Jag var så trött att jag tvingade mig att stå och stryka en stund, så jag inte skulle krascha redan vid åttahalvnio sisådär. Nu pallade jag fram till halv tio.

Men nu är jag vaken. Kroppen hungrig på frukost (vi har ju sovit i säkert FEM TIMMAR ju, då BRUKAR vi ju bli uppsparkade av Väckarklockan och pliktmedvetenheten, ska vi sova MER nu helt plötsligt?!)

Märkligt.

Jag ska göra en kopp varm mjölk, och ta en smörgås med lite leverpastej, så ska vi se om jag inte kan somna om sedan igen…

Men först, ännu en bildgåta.

Samma plats, men en annan vinkel:

Nu kanske det är lite svårare, för nu har vi definitivt lämnat innerstaden.

God Jakt!