Ja.
Ni vet ju.
Blir det tyst är det trubbel på gång.
Inte säkert ondsint, men trubbel som genererar någon form av merarbete för moderskapet.
Och nu var det helt plötsligt tyst igen.
Jag hittade barnet på samma ställe som sist, i badrummet. Återigen är det svårt att kritisera själva agerandet, men…
Jaja.
Jag kan ju köpa en ny tandkrämstub.
Igen.
Vid fyra får jag en fot i örat och ett joller och en sjuarmad bläckfisk börjar kravla omkring i min omedelbara närhet och mycket autonomt förhindrar jag bläckfisken från att kravla sig ur sängen och, huvudstörtandes, påbörja en ny dag.
Alldeles för tidigt för det.
Ack så fel jag hade.
Tänk om vi gjort på ett annat sätt, där och då, jag och kroppen.
Men nu somnade vi om, både jag, min kropp och bläckfiskskravlet där intill mig.
Två timmar senar vaknar jag av att kravlet bläckfiskar sig omkring och på mig igen, och nu är inte klockan fyra utan sex och därmed inte fullt så obscent arla. Jag övar på att slumra lite när jag hör ett underligt ljud.
Tänk ljudet från en pruttkudde och dubbla det.
Hmmm.
Man kan säga att det luktade trubbel.
Nå.
Låt oss stanna vid en tanke av tacksamhet.
Tacksamhet över att jag lever i en tid när kvinnor inte använder klappträ och isiga bryggor för att byka sin tvätt utan tvättmaskiner och att jag dessutom (tack igen, Frigg!!) har en alleles egen tvättmaskin i badrummet och inte är hänvisad till en fullbokad tvättstuga.
Så man rev ur alla sängkläder.
Då fastnade sänghimmeln i tygvecken och åkte ner av bara farten.
(Ja. Jag har en sänghimmel. Oerhört kitchigt. Eller faktiskt väldigt snyggt. Äkta falsk organza från Ikea. Jojo!)
Äkta falsk organza från Ikea har en mindre lyckad egenskap: Den blir vansinnigt statisk och därmed än mer vansinnigt hysteriskt dammig.
Det märks inte – om man låter bli att råka riva ner den.
Så när jag står i badrummet och försöker skölja upp sex, sju meter röd fuskorganza (blöt organza är tyngre än man tror, särskilt på raka armar!) hör jag skönsången från sovrummet.
Väl tillbaka, med sångaren i famnen, får jag höra hela berättelsen:
Mahahahama, var vaaar du nåhågohonstans?? Jag vahahar den mehest övergihivnaste behebisehen i hela vähärlden!?
Vid det här laget har klockan hunnit slå förmiddagsvila för små övergivna barn, och så blir det; i en mycket nödtorftigt bäddad säng somnar pojken, medan jag unnar mig en kopp kaffe.
Ja.
När jag samlade ihop de där sju metrarna organza påmindes jag om var allt det där dammet hamnade, det som yrde omkring.
Om jag inte dammsuger och dammtorkar där inne idag så lär vi utveckla astma både ättelägg och jag.
Så det är väl lika bra att gå tillbaks in i sovrummet igen 🙂
Det är sällan jag säger: Nej, det är inte ok. Det behöver göras nu, inte i eftermiddag eller i morgon.
Oftast anpassar jag mig.
Oftast behöver jag inte säga så.
Oftast håller min planering, mina tidsmarginaler är oftast goda.
Men det gick bra, trots allt. Efter en massa magsyra och en massa åkande.
I juni kommer h*n, skorven, som i och för sig mycket påtagligt redan är här, men i juni föds h*n.
Då blir jag mamma.
Eller snarare, det är väl en process, det är också en av poängerna med att en graviditet är nio månader; att man ska hinna bli mamma, förändras.
Inte sker det på ett dygn, några timmar, några minuter på en förlossningsavdelning.
Men i Juni vill jag vara redo för min lilla skorv.
Det känns viktigt, väldigt viktigt, att mitt liv är anpassat för henom. Att förutsättningarna för mig att vara och bli en bra mamma är så bra som möjligt.
En viktig aspekt av dessa förutsätningar är hur jag bor.
Idag bor jag i en ljus och fin tvårummare, bra standard, absolut inget att klaga på.
När jag flyttade ner från Luleå var jag oerhört glad över den, över 1:ahandskontraktet, friden och tryggheten.
Inget har förändrats.
Men.
Ja. Lägenheten är ju densamma, lika fin fortfarande. Men nu kommer den inte fungera längre. Det geografiska läget är fel.
Den ligger för långt bort från sånt som jag helt plötsligt behöver få ha nära.
Dålig närservice, här finns inte ens en vettig mataffär.
Långa transporter – 35 minuter och 21 tunnelbanestopp från T-centralen. Och oftast ska man ju inte till centralen, utan vidare därifrån.
Hem till mamma tar det mellan 70 och 90 minuter, beroende på hur bussarna passar vid Gullmarsplan. Med bil tar samma resa ca 40 minuter. Det är inte nära på något sätt.
För ja.
Jag blir en ensam mamma och då behöver jag backup, och då är blod tjockare än vatten.
Vänner har jag, välsignade är de, men kör det ihop sig nu är det oerhört tryggt att ha en mamma, att ha en mamma inom räckhåll.
Så helt plötsligt är den här lägenheten inte alls bra.
Jag köar hos Bostad Stockholm och det kan man ju roa sig med. Men visst har jag blivit kallad på visningar lite här och där, några fina lägenheter i Trångsund och Skogås.
Men hur tänkte jag då, när jag anmälde mig till Haningebostäders kö? Bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. För där har jag lika lång kötid som i Bostad Stockholm och till Handen for jag för att titta på två lägenheter, i samma område, bara olika trappuppgångar.
68m2, 2rok. Badkar, balkong.
Den ena i bedrövligt skick: slitna och skadade tapeter i alla rum utom sovrummet, där den istället är hysteriskt blå.
Men på nedre botten, bara en halvtrappa upp.
Den andra är fin. Riktigt fin. Samma planlösning som den första – man ser verkligen hur fin den första kan bli.
Men den ligger två och en halv trappa upp.
Ska man dra upp en barnvagn, lastad med matkassar och barn för två och en halv trappa? Det är ett träningspass som man antagligen tröttnar på väldigt väldigt fort.
Men läget är bra.
Läget är faktiskt helt fantastiskt bra.
Promenadavstånd till pendeltåg (25 minuter till centralen)
Promenadavstånd till Ica Maxi och Coop Forum
Promenadavstånd hem till mamma. (Om än en lite längre promenad – men det går bussar också!)
Promenadavstånd till hela Handens centrum, med allt vad närservice det innebär.
Dygnetruntöppen mack och Handens närsjukhus på andra sidan gatan: då löser man de flesta akutsituationer…
Så jag väntar.
Får jag någon av dem?? Jag vet inte ens vilken plats i kön jag har…
…och får jag “den rätta”, den där jag slipper släpa mig till döds i trappen, den som dessutom redan är tom så att jag kan flytta in innan skorven kommer?
Jag väntar.
Väntar
Väntar lite mera.
Sista arbetsdagen före påsk ringer så då Haningebostäder.
Jo.
Den på 32:an.
JA! Jajaja! Vilken påskpresent! Jag fick den! Jag fick dessutom den rätta!!
Lycka!!
Jag säger, sprudlande av glädje, till kvinnan från Haningebostäder: FATTAR du hur många kilo barnvagnssläpande du räddat mig från!?
Allt är klart, lägenheten är min!!
Eller… Nåja, lite papperspyssel måste ordnas först.
Ett arbetsgivarintyg ska visas upp och en kreditprövning ska “gå igenom” utan anmärkning.
Och jag nojjar.
Fast jag vet att det inte är några problem.
Men nog har jag haft många duster med Murphy, inte litar jag på att han ska ge fan i att jävlas nu…
Jag ringer till min arbetsgivare: Jag behöver ett arbetsgivarintyg, posta det, posta det direkt till Damen På Haningebostäder är ni söta! Jorå, det skulle ordnas.
Då har jag bara kreditprövningen att nojja över.
Fast jag vet att jag inte har någon anledning att nojja.
Jag är inte rik, inte alls, men jag har inga betalningsanmärkningar. Rena papper. Jag vet, men törs inte tro ändå.
På tisdag, efter påskhelgen, kollar jag med Damen: nej, något arbetsgivarintyg har inte hunnit komma än, men det är ingen panik, jag ska till damen på Torsdagen för att skriva kontrakt.
Jag mailar henne på torsdag morgon, när jag kommer hem från jobbet efter ett nattskift: Har intyget kommit?
När jag vaknar upp strax efter lunch har jag svar: Nej, inget intyg har kommit.
Men vaffan!!
Och det är nu jag ringer till min arbetsgivare och Pekar Med Hela Handen..
Ja. Ni måste faxa det. NU. Inte i eftermiddag, utan NU.
Jag vill ha ALLT KLART innan jag åker och skriver kontrakt.
För det är ju så att för att få skriva kontrakt på en ny lägenhet inom allmännyttan måste man visa upp en uppsägning av den lägenhet man redan hyr.
Läskigt läge.
ALLT ska vara klart, inget ska kunna jävlas, så att jag faktiskt sagt upp den lägenhet jag bor i utan att FÅ skriva kontrakt på en ny.
Och månadsskiftet närmar sig med stormsteg.
Men tillslut är intyget ändå faxat, jag åker ut till Handens Centrum, skriver på ett kontrakt och får en pärm med tapetprover med mig hem.
It Is Done!
Jag ska flytta!