Tag Archives: trygghet

Är en latte ok?

Posted on by
4

Rubriken i DN får mig att hajja till.

Många sjukskrivna kontrollerade vid färja

Vad? Står försäkringskassan vid landgången och kollar om du är sjukskriven eller inte?

Ja. Faktiskt.
Man har haft någon sorts samarbete kring ekonomisk brottslighet tillsammans med tull och polis.
Huruvida den aktionen vara framgångsrik eller inte förtäljer inte artikeln.

“Under de två dygnen stötte Försäkringskassans representanter på 28 personer – 15 män och 13 kvinnor – som erhåller någon typ av ersättning från myndigheten, visar en sammanställning som nyhetsbyrån Siren gjort. I 22 av fallen handlade det om någon form av sjukersättning.
Personerna var sjukskrivna för olika besvär och sjukdomar. Någon eller några var sjukskrivna för depression, övervikt och ADHD, andra för diskbråck, fibromyalgi (muskel- och vävnadssmärta), ischias, MS, psykiska problem, fraktur i benet, lätt utvecklingsstörning, personlighetsstörning, halsdiskbråck, artros, epilepsi och sömnproblem”

Man fortsätter:

“Försäkringskassans kontrollanter har informerat försäkringstagarnas handläggare.

– Det behöver inte bli några konsekvenser för de aktuella personerna, men det kan också leda till en diskussion om vederbörande ska ha ersättning över huvud taget, beroende på vad man är sjukskriven för, säger Peter Fausö, chef för Försäkringskassans kontroll- och återkravsverksamhet i Skåne, till DN.se.”

Jag tror att det är dags att börja fundera på vad man FÅR göra om man nu är sjuk och därmed utnyttjar sjukförsäkringen för sin försörjning.
Det är helt klart misstänkt att t.ex. åka på en dagkryssning till Mariehamn (biljetten kostar för övrigt nitton spänn)
Får man sitta på en uteservering och dricka en latte? Får man ta ett wienerbröd till? (trots att man kanske är lite överviktig?)

Hur är det, får man klippa sin gräsmatta, eller är man automatiskt frisk nog att jobba om man förmår det?
Får man leka med sina barn?

Nästa fråga man kan fundera över.
Vad kontrolleras i våra liv?
Om tull och polis gör en kontroll över smuggleri, och tar hjälp av fk för att jaga ekonomiska brottslingar, men använder informationen de får in till annat? Som att ifrågasätta huruvida man är sjuk eller inte, vad gör man då mer?

Hur lång tid tror ni det tar innan vi läser en artikel i dn om någon som mailat till en präst eller journalist, och där information i den konversationen plötsligt hamnat i helt nya sammanhang?

Du känner väl till sagan om den kokta grodan? Bilden tillhör Purpleslog (Flickr) och är cc-licensierad

Jag hoppas att det här är för dumt för att vara sant.
Snälla DN, FK, säg att det är så.

——————————————

För övrigt tycker jag fortfarande att Jocke har rätt, därav mitt generösa citerande.

Band kvinna vid rullstol

Posted on by
2

Jag läser i DN:

En kvinna i Värmland bands fast vid sin rullstol och lämnades ensam i en timme av en av sina personliga assistenter, i väntan på att hemtjänsten skulle komma för kvällen. Nu är assistenten avstängd och händelsen är lex Sarah-anmäld, uppger lokala medier.

Artikeln, eller snarare notisen är kort, mycket kort, och jag har ingen aning om omständigheter eller förutsättningarna kring just den här händelsen.

Nej.
Självklart får man inte binda fast någon i sin rullstol, lika lite som man får låsa in människor. Jag antar att det går att rubricera som olaga frihetsberövande.

Men.
Assistentens arbetstid var slut. H*n hade kanske bara inte kunde stanna kvar efter jobbet just den här dagen. H*n kanske inte såg någon annan lösning.

Jag har stannat kvar efter jobbet många gånger. Min avlösare har varit försenad av ett eller annat skäl. Någon har blivit sjuk. Någon gång har jag helt enkelt fått jobba både dubbla och tredubbla pass. Jag har också kommit insladdande med taxi på Dagis gård, en kvart före stängning.

De flesta av oss gör så gott vi kan.

Säger inte den här händelsen en del om den situation som både brukare, som inte får tillräcklig hjälp, och assistenter (allt för ofta helt utan utbildning) som gör vad de kan när de är där, men som faktiskt måste få gå hem när arbetsdagen är slut?

Det finns mycket att förbättra här, minst lika mycket som inom äldreomsorgen, men här är vi tystade, vi assistenter, för vi är hårdare bundna av sekretessen eftersom vi ofta jobbar med bara någon eller några få brukare. Allt vi skulle kunna berätta går att koppla till en enskild person, och med det riskerar vi fängelsestraff.

Så vi biter ihop och gör så gott det går.

——————

Uppdaterat:
Värmlands Folkblad skriver utförligare om händelsen här

Sikta mot stjärnorna?

Posted on by
Reply

Vi har fått en ny lekplats på vår gård, barnen klättrar lyckligt i den stora klätterställningen, gungar i kompisgungorna och till och med de minsta har fått en alldeles nästan riktigt polisbil att köra. Lyckan är stor i kvarteret och det fullständigt kryllar av ungar där om eftermiddagen är varm och solig. Vi vuxna är glada för att arkitekten tänkt på att ställa dit lite bänkar och bord, vilket gör vårt häng betydligt trevligare och tålamodet längre.
Jag var med på en informationsträff redan i vintras om den här lekplatsen, och fick se bilder på det förslag som presenterades.
Klätterställningen är imponerande och jag tänkte iskallt: Det är lugnt, den där tar sig inte Lilla Essingen upp i i första taget.

Vi kan väl säga så här.

Jag hade fel.

Han klättrar som en liten apa, högt upp i den, uppskattningsvis tre meters fallhöjd om något skulle gå snett och jag sitter med hjärtat i halsgropen.
För hur ska jag göra, ska jag förbjuda honom från att leka i den, när den är så vansinnigt rolig och spännande?
Den är alltså i princip utanför vår port. Det är inte helt lätt att undvika att hamna där ideligen.

Och jag funderar lite, en smula, på hur man bygger lekparker.
För jag minns mötet, hur vi resonerade och hur klokt och bra det tänktes, och jag tittar på den lilla skylt som finns på denna klätterställning, och jag trampar prövande i den lite sviktande gummiasfalten. Man bör alltså vara sex år för att klättra här.

Nog hade det varit skönt om en så kort människa som min Lilla Essingen faktiskt inte KUNDE ta sig så högt upp.
Inte förrän om kanske en decimeter eller så. Nästa sommar.

20110908-155052.jpg

20110908-155205.jpg

20110908-155308.jpg
Notera skylten som förbjuder barn från att klättra utanpå rutschkanans rör, rörets mycket klättervänliga konstruktion, de underdimensionerade Klättra-inte-här-hinder och pojkens innovativa nyttjande av just dessa skyddande hinder.

Mammafamnen

Posted on by
Reply

Alldeles för sent kommer jag i säng, efter alla kvällens ord och tankar. Glad i hjärtat men också återigen gråtmild och tacksam. Yrvaket kommer Lilla Essingen snubblande, med famnen full av bilar, tåg och en sandsil (?!!) men utan napp. Snabbt fram med en reservnapp och snabbt somnar han om. I precis den här minuten ligger min kind mot hans hjässa och hans andning är tung.

Tack gode Gud för att han finns och för att jag kan få ha honom hos mig.

Kanske kanske kanske kan en mamma någonstans i Sverige snart få ha sina två små barn hos sig.

Den där ångesten

Posted on by
6

Med en duns rasar posten ner genom brevinkastet och jag slår en lov ut i hallen för att hämta den.
Så ser jag vad det är.
Det förhatliga orangea kuvertet som årligen påminner mig om att jag har två alternativ. Antingen gifta mig rikt eller skjuta mig när kroppen inte orkar arbeta längre.
Jag vänder på klacken, att alls ta i eländet kräver en kraftsamling, i synnerhet om man ska öppna det också. Jag sjunker ner i soffan och distraheras av Lilla Essingen som yrar omkring.

Rätt som det är kommer han farande, i full fart, med kuvertet i ena handen och dess förhatliga innehåll i den andra. Jag räddar det som räddas bör och suckar. Jobbar jag tills jag blir 65 kommer jag ha en pension på 11000 kr. Före skatt.

Ja, just, jobba vidare med det där jobbsöket var det, ja. Pust.

…och tack, älskade barn, för hjälpen.

Glappkäfts motsats

Posted on by
1

Jag skulle hålla truten.
Rent av ljuga.

Skulle jag vinna de där 217 miljonerna skulle jag inte säga något till någon.
Inte till mamma.
Inte till mina vänner.
Inte till Lilla Essingens pappa.

Jag skulle göra ingenting i några dagar.

För det tar nog lite tid att förstå en sån sak.

217 miljoner är inte mycket pengar.
Det är shitloads med pengar. Det är tillräckligt mycket pengar att man lätt kan leva på räntan av så mycket pengar.
Så jag skulle behöva lite ställtid.
För att förstå.
Hur många nya volvosar kan man köpa för 217 miljoner? Man kan fylla ett mindre parkeringsgarage.
Hur många hotellnätter kan man köpa för 217 miljoner? Långt fler än man vill ha innan man får hemlängtan.
Hur stort hus kan man köpa för 217 miljoner? Väldigt mycket mer än man ids dammsuga.

Ja, Så jag skulle nog ta ledigt från jobbet några dagar. Ta en promenad på stan, unna mig en fika eller två och kanske en ny trollkula. Köpa en fin blus från Linnea Braun och ta med Lilla Essingen på Skansen. Ta några dagars paus.

För vad sjutton skulle jag ha 217 miljoner till??

Jag skulle bli oerhört lycklig om jag vann EN miljon.

EN miljon skulle förändra mitt liv.
Det skulle ge mig en grundtrygghet, skulle ge mig och Lilla Essingen en stabil och trygg bas.
Vi är inte speciellt dyra i drift, men det kostar onekligen pengar att leva i synnerhet om man vill göra något mer än att bara överleva.

Med EN miljon i fickan skulle jag bli skuldfri, jag skulle skaffa en liten bil, så miljövänlig som möjligt, och jag skulle våga boka in fem veckors semester på Orrhammar (Min familjs Ställe)
Jag skulle antagligen unna mig att gå ner i arbetstid, så att vi slapp väcka FanSjälv på vägen till “Dadi”
Framförallt skulle jag ha en grundläggande trygghet.
Jag skulle ha DraÅtHelvete-Pengar.
Ni vet, den sortens pengar man behöver ifall man antingen faktiskt skulle behöva draåthelveteellernågonannanstans ett tag eller om man bad någon annan att göra det. Pengar som gör att man alltid alltid alltid klarar sig. Pengar som gör att jag inte någonsin behöver oroa mig för att jag ska klara att försörja mig och Lilla Essingen.

Men 217 miljoner?
Jag skulle antagligen behöva hjälp av någon pengavan människa att ens förvalta och förstå så mycket pengar.
Jag skulle helt säkert dela med mig, men göra det mycket diskret.
Det skulle roa mig enormt att överraska någon vän, någon som har det tufft, med en weekendresa någonstans, eller med en nyservad bil eller vad som nu skulle hjälpa den vännen. Jag är en generös människa redan nu, varför skulle det förändras?
Jag skulle ge bort pengar. Till Stadsmissionen, till Lutherhjälpen. Jag skulle ta kontakt med Fryshuset och jag skulle vilja påverka samhället vi lever i. Microkrediter är en “biståndsform” som jag tror på: Hjälp till självhjälp.
Jag skulle fundera mycket och jag skulle ta ledigt en tid från jobbet och åka bort med Lilla Essingen.

Jag skulle komma hem, fortsätta livet ungefär som vanligt, fortsätta jobba och köpa en duplolåda eller två till oss båda.
Jag trivs faktiskt rätt bra i vår lilla hyresrätt.
Om några år skulle jag kanske eventuellt köpa ett radhus, så att Lilla Essingen får ett eget rum, och så att jag får en rabatt att gräva i och en uteplats för grillen.

Ja.
Pengar är viktigt – men egentligen bara när man inte har dem.

Om IfallDetGårÅtHelvete

Posted on by
Reply

Jag har aldrig haft inbrott. (Nej, Murphy. Ge fan.)
Jag har aldrig fått bilen stulen. (Nej, Murphy. Nu HAR jag ingen bil)
Jag har inte råkat ut för någon brand. (Tackgodegudfördet. Du kan ge fan i det också, Murphy)

Men jag har en hemförsäkring.
När jag ägde en bil hade jag en (dyr!) försäkring på den.

När jag kommit hem från BB ordnade jag en liv- och sjukförsäkring för Lilla Essingen. En dyr en, en bra en. Själv är jag sämre försäkrad. Gammalt vrak, helt enkelt.

Lilla Fröken Morrhår var försäkrad, vilket jag var tacksam över när hon blev sjuk och behövde sjukhusvård flera dygn.

Jag kontaktade försäkringsbolaget.
Inga problem.
Jag betalade min del.
De betalade sin.
No Big Deal.

Jag arbetar. Jag betalar skatt. Man använder min skatteslant till att bygga vägar, betala personligassistent-löner, skolböcker, korvtilldesomgörlumpen, mjölktilldagisbarnen.
En solidarisk tanke: Vi hjälps åt att betala det vi alla behöver. Förr eller senare. Eller, om vi har tur, inte alls. För jag tänker nog inte sitta i fängelse, även om det finns en poäng med ett rättssystem.

Så varför är det så traumatiskt att få till en fungerande sjukförsäkring?
Sen när blev den försäkringen till ett lotteri?

Fungerar den inte vill jag inte ha den.
Då vill jag försäkra mig, mitt barn, min inkomst någon annanstans, hos någon som jag kan lita på.

Om det här kommer att bli en valfråga?

You bet.

Peppar!

Posted on by
7

Pepparpeppar.
Jag inleder inlägget med den skyddande ramsan, för att inte utmana Murphy.
Men.
Lilla Essingens sovrutiner har blivit bättre.
Märkbart bättre, stabilt bättre.
Nu, när det gått någon månad törs jag tro på det, och planera utifrån det.
Förut krigade vi ju nästan varje kväll, och … vem gillar krig?
Jag nötte på med vår kvällsrutin och helt plötsligt började det bara funka. En kväll så vaknade han inte efter de där 20 minuterna, inte efter 45 heller..?
…och nu är han trött tröttare tröttast där strax före sju och oftast somnar han vid halvåtta, med en slurk kvar i vällingflaskan.
Senare under kvällen piper han till:

Mamma!! Var är du?!?

…och jag studsar upp ur min fåtölj, lägger händerna om hans kinder och han svarar genast:

Åh, där var du ju, jag behövde bara kol…

…och så har han somnat om.

Jag njuter av att ha fått tillbaks kvällarna.
En stund i lugn och ro.
En tekopp, något skräp på TV (Det är verkligen sällan något att se?) och återigen faktiskt en och annan DVD-film.
Jag har startat ett broderi.

Jag har saknat den här sortens “egentid” men tänker inte börja räkna med den.
För gör jag det så blir jag sur och frustrerad den kvällen som rutinen inte funkar; när något är bakåfram, utåin och på något annat sätt bara fel.

För min pojk är aldrig ivägen.
Jag har bestämt att så lyder regeln. Aldrig ivägen.

Men likväl.
Han är oerhört näpen där han ligger i sin spjälsäng, och jag går förbi och tittar till honom då och då under kvällen och gläds åt att han nu blivit så stor att han litar tillräckligt på tillvaron för att våga sova själv utan min famn, utan min doft helt nära.

Så väldigt mycket för tidig jag var som försökte få honom att somna iegen säng utan min kropp intill sig när han var fyra månader, han var redo när han var sju! Se, där är något att lära sig av: Lyhördhet!
Varje natt vaknar han till, och då lyfter jag över honom från spjälsängen till min stora säng och jag medger gärna: Han stör mig lätt, det blir lite för varmt, han ligger helst som ett litet plåster intill mig och…men åh, så härligt det är att hålla armen om honom och snusa honom i nacken.

Förening. Förgrening. Förorening

Posted on by
14

Jag är bra på somligt.
Jag är till exempel en ganska social och solig själ. Ofta glad. Ofta får jag höra att jag är pigg och engagerad.
Jag är bra på att laga mat. (I det ingår INTE begreppet “städning” och “ordning”)

En av mina absolut stora talanger är dessvärre en inte helt BRA förmåga: Jag har svart bälte i att oroa mig.
Ganska lätt kan jag förstöra något gott genom att oroa mig för allt som kan bli jobbigt, som kan bli svårt, som eventuellt kan gå åt helvete, och så känner jag precis hur stor min förtvivlan kommer vara då, hur fattig jag kommer att vara, hur obetalda räkningarna blir och …

…så kan jag hålla på.

Det är ett effektivt sätt att kontaminera en välsignelse.
Ganska snabbt lägger jag en film av klibbig oro över den största glädjen av alla.

…och mina vänner mobiliserar: Jo, vi finns här för dig, det kommer gå bra.
…och min mor skäller på mig: Jo, VI finns här, självklart gör vi det, och vi ser FRAM mot att få finnas för dig, och det KOMMER att gå bra.

…och jag tänker: Men i mörkret, om natten, då min förtvivlan är som störst, då är jag till syvende og sidst alltid ensam…

För oron lyssnar jag på.

Men från ett oväntat håll kommer en annan röst, från någon jag egentligen inte alls känner.
Ett nytt perspektiv.

“Det är lättare när man är själv”.

Va..?!

Jo, då behöver man inte anpassa sig till någon annan. Man kan göra det som fungerar utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Det blir lättare så.

…och jag tänker på det som kommer. Jag lägger händerna på min, nu tydligt runda, mage och tänker: Lilla skorv, kanske är det så? Kanske kommer vi få en fullständigt underbar sommar ihop, du och jag, på landet? Kanske är det en välsignelse att jag blir själv med dig där, så vi kan lära oss leva med varandra i lugn och ro, utan att behöva bry oss om någon annan?
Kanske får han helt enkelt skylla sig själv, som inte vill vara med oss, som missar något så underbart. Kanske behöver vi honom inte alls?

…och för första gången under den här tiden kan jag verkligen känna förväntan och lycka.

…och så känner jag hur du rör dig inuti mig, det är en mycket surrealistisk känsla, som jag firar med ännu en tugga leverpastejsmörgås.

Lilla, lilla Skorv.
Välkommen till världen (Fast vänta gärna tills du växt dig redo!)
Jag kommer ta hand om dig, och älska dig.
Runt dig spinner jag en kokong av omsorg och kärlek.
Till dig får bara de komma, som förtjänar det.