Jag hade en plan.

Det visade sig sedan att det var en ganska dålig plan, men jag hade en plan.

Min plan gick åt skogen, ungefär en bråkdel av vad jag tänkt hinna göra hans med.

Först upptäckte vi att spacklet som skulle spacklas på, hade frusit.

Då måste man åka och köpa nytt spackel, och det tar tid, värdefull arbetstid en lördagmorgon som redan hunnit bli förmiddag eftersom man varit lite seg i starten.

Redan där sprack det.

För egentligen var tanken att spacklandet skulle blivit gjort redan på fredagkvällen, och fått torka i lugn och ro under natten.

Dessutom fanns där ingen ballofix, där under tvätthon i tvättstugan, så helt plötsligt kunde man inte ta bort hela den där fula och klumpiga hon, eftersom ingen står ut speciellt länge i ett hus med helt avstängt vatten.

Så min plan sprack fullständigt.

Jag som tänkt att glasfiberväven skulle vara upplimmad nu, få torka över natten, så att vi kunde måla ett lager i morgon på morgonen och nästa på eftermiddagen, jag fick istället försöka hantera min frustration över att min plan sprack.

Grovt.

Jo. Den var lite optimistisk, det var den. Det där med fredagskvällar är svårt.

Men.

Jag avskyr när mina planer spricker.

I synnerhet när det beror på att jag tänkt fel, inte kollat allt själv (“Jo, jag har spackel”) och inte ens tänkt tanken att det inte skulle gå att stänga av vattnet till bara just den tvätthon. (Nu vet jag att spackel antagligen inte bör stå i garaget, eftersom det inte tål kyla. Vilket det står på burken. Vilket han som ställt det i garaget uppenbarligen inte heller tänkt på. Vilket jag inte kollade)

Sånt här gör mig frustrerad.

Jag är helt enkelt duktigt dålig på att stå ut med att mina planer spricker.

Även om det bara gäller arbetsordningen kring en tvättstuga som ska renoveras.

Den tapeten… #horror