En dålig start.

Ibland börjar det dåligt, och fortsätter sämre.
I morse klockan alldelesförtidigt skulle jag och Lilla Essingen vara redo för hemfärd från Gotland.
Inte missa färja.
Och jag nojade, eftersom jag höll på att försova mig när vi skulle åka dit.
Kollade iPhone-larmet. Att det var på. Att ringsignalen hördes. Att det var på. Och sen lyckades jag somna.

För att vakna två timmar senare.
Det är dåligt.
Det är då jag tar fram lurarna till iPhonen och lyssnar på lite musik en stund, eller ännu hellre någon bra bokinläsning. En bra röst, alltså. Innehåll är oväsentligt vid de här nattliga seanserna. Men nu var lurarna på rall. Och jag nojade över att jag skulle försova mig och jag nojade över att lurarna var borta. Att jag skulle åka färja en hel dag utan att kunna lyssna på radio, lyssna på mina kära P3-dokus, mina böcker.
Jag kunde inte tända, av hänsyn till de andra i stugan, och där låg jag och snurrade. Klockan blev ett, hon blev två, hon blev halv tre.

Då, där jag ligger på sidan i sängen, känner jag att något ramlar på min kind.
WTF!?

Jag vispar bort det, och reser mig upp, och i dunklet ser jag något mörkt mot lakanet.

En jävla tvestjärt?!?

Behöver jag säga att jag sovit klart då?

Kanske slumrade jag lite strax innan fem, men jag var vaken när iPhonen ringde (ja, det gjorde den!) och gick upp utan dröjsmål. Plockade ihop det sista, bar ut min bag i bilen, och barnvagnen. Lilla Essingens pappa, som skulle skjutsa oss, kom stapplande i, och strax bar jag ut ett sovande litet barn i bilen. Svepte en filt om honom, pyamasen och blöjan, och såg honom hinna somna om under de få minuter som bilfärden tog.

Färjan avgår i tid, och vi köper frukostbricka ombord. Lilla Essingen petar i sig en macka och en yoghurt och håller sig någorlunda i skinnet. Spelar lite TocaBoca-Doctor och ger mig faktiskt lite lugn och ro.
Sen vill han vila, och jag blir lite förvånad, men lägger honom i vagnen och fäller ryggstödet. Ännu en liten stund senare säger han – och jag påminns om vilket tappert barn jag har – “Mamma, ja måj dålit i magen”.

Båtjävel

Och jag förstår mycket fort varför han är trött. Nu ska vi ut på däck snabbt. Genom hela färjan, upp genom en hiss och sen tillbaks mot aktern. Fem meter innan dörren ut i friska luften kommer kräkset, all rosa yoghurt hulkas upp och jag torkar, klär av honom ute i snålblåsten, lindar in honom i den där (välsignade) gosefilten och vi blir sittande så. Då är klockan åtta på morgonen och vi har två timmars båtfärd kvar.

När vi väl kommer hem, där vid lunch är jag slut. Min dag är färdig, min kropp har kväll och resten av dagen handlar om överlevnad, om att hålla ett nu piggt och hungrigt barn i schack.

Nu, när barnet somnat, jag fått mitt kvällste och tänderna är borstade tänker jag gå isäng.
Att klockan är halv nio struntar jag i.