Ja! Jag ska bli “utbränd”, så jag slipper att jobba i ett år eller två eller tre! Åh, så härligt, det finns inget som går upp mot en fläskig och fin depression!
Mums!!
Eller inte.
Ja. Till och med i semestervilan, i min mentala nyhetsstiltje når något fram, något om ändrade riktlinjer gällande utmattningsdepression, socialstyrelsen och försäkringskassan… Men vad pratar dom om, de är ju verkligen inte riktigt kloka.
Inga sjukskrivningsdagar alls?!
Vänta, hur tänker de nu..??
Jag vet ju.
Jag har ju gjort just den resan, och en sak säger jag: Det är INTE ett smart karriärmove. Det är inget man väljer och det är sannerligen en erfarenhet jag kunnat vara utan. (Även om jag idag är en godare och klokare människa än jag var innan jag blev sjuk)
Jag läser i Svd
I dag är den genomsnittliga sjukskrivningen 119 dagar för utmattningssyndrom. I normalfallet ska den vara noll dagar, vid svåra sömnstörningar kan det bli flera veckors sjukskrivning och riktlinjerna förutsätter en åtgärdsplan.
Genomsnittliga sjukskrivningstiden för depression är 341 dagar. Lätt depression ska ge noll dagar och måttlig depression tre månader, medan allvarlig depression kan ge ett halvårs sjukskrivning.
Riktlinjerna har tagits fram i diskussion med grupper av medicinska experter.
Dessa har utifrån sin kunskap och kliniska erfarenhet resonerat sig fram till vad som är rimligt utifrån allvarlighetsgrad och vad individen har för arbete, säger Jan Larsson på Socialstyrelsen.
Så minns jag, minns hur jag satt och grät och grät och grät och bara ville dö och faktiskt också då och då trodde att jag skulle dö. Inte av ångest utan helt enkelt av hjärtinfarkt. Så kändes det.
Jag var så fokuserad på att arbeta att jag… Om någon tror att jag blev glad över att bli sjukskriven… Åh, nejnej. Jag skämdes som en hund, jag tordes knappt gå utanför lägenheten för att någon skulle se att jag inte var på jobbet, om någon undrade vad jag gjorde hemma mitt på dagen, jag skämdes över att lämna mina kollegor i sticket och jag skämdes för …egentligen allt och vad som helst.
EKG:erna visade att jag inte hade haft en hjärtinfarkt, och det var ju bra. Vad hade hänt med mig om jag inte blivit sjukskriven? Hade jag varit mindre sjuk då? Självklart inte.
Det tog mig mer än de där första tre månaderna att faktiskt inse att jag var sjuk, att jag inte var en kverulant, fuskare, vekling.
Jag ville verkligen jobba, trots att jag inte alls stod ut, och bara tanken på att sätta mig på bussen och åka till min arbetsplats gav mig hjärtklappning.
Sjukskrivningen var, för mig, ett absolut nödvändigt steg för att förstå att jag var sjuk och innan den insikten finns finns ingen möjlighet att förändra tillvaron så att man blir frisk.
Vidare, i samma artikel i Svd.
– Många gånger har vi kanske av slentrian sjukskrivit för länge och utan riktiga insatser under sjukdomstiden. Det är jättesvårt att komma tillbaka till arbetet efter en lång sjukdomsperiod. Min ingång är att riktlinjerna ska vara till stöd och hjälp, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson.
Ja, när jag då faktiskt börjat förstå att något var fel, att jag inte var lat och egennyttig som inte var på jobbet, vad hände då?
Inte mycket.
Jag började slita för att få tillbaks en dygnsrytm igen. (Nä, det kanske inte är normalt att vakna i vargtimmen varje natt, gå upp och spy upp galla, för att sedan, några timmar senare somna om? Man ska sova mer än tre-fem timmar per dygn?)
Det hade jag inte klarat utan sömntabletter som Propavan och Stilnoct.
Tror ni jag, med tacksamhet, tog emot dem?
Nejnej. Jag skulle inte ha några piller. Jag var livrädd – som de flesta är – för såna piller, tabletter som gör en konstig (Hallå, jag var rätt konstig redan, jag var ju helt SJUK!!) och kanske beroende.
Nu, många år senare, när jag betraktar mig själv som frisk och återstäld så har jag svårt att ens återberätta det här, svårt att minnas vad som skedde när i processen.
Jag var hel- och deltidssjukskriven i drygt tre år.
Ungefär nio månader efter den där första läkarkontakten, som givit en hög sömntabletter som jag inte ville ha samt en sjukskrivning jag skämdes över fick jag äntligten tid hos en psykoterapeut, Rein. Jag kallade honom för “skruvdragaren” i mina dagboksanteckningar – skämtsamt för att han skulle hjälpa mig att få ordning på mina lösa skruvar. (Skratta åt eländet, eller dö av det…)
Tänk om jag fått den hjälpen fortare… Varför ska man vara tvungen att vänta i nio månader på en specialistläkares hjälp? Tänk om man gjorde likadant med hjärtinfarktpatienter??
Christina Husmark Pehrsson har rätt i det att det är svårt att komma tillbaka när man varit borta länge. Det är svårt. Man behöver hjälp tillbaks, man behöver behandling när man är sjuk, det är inte tillräckligt med bara sjukskrivning, men man blir inte frisk UTAN sjukskrivning, no way!!.
Jag slet i samtalen med Rein, jag åt antidepressiv medicin och jag började arbeta halvtid. Så småningom gick jag upp till 75%. Jag slet som en hund, jag ville verkligen tillbaks. Efter mindre än tre månader på hundra procent gick jag hem igen, förstod att det inte gick, att jag…helt enkelt inte kunde vara där, i den miljön, med de människorna och de förutsättningar som fanns. (Eller snarare inte fanns)
Miljön som gjorde mig sjuk var ju fortfarande lika sjuk. Inget hade förändrats, hur skulle jag, som var skörare än förut, kunna bli friskare av att vara där?
Jag blev inte sjuk av att min livssituation var komplicerad. Det var den iofs, men det gjorde mig inte sjuk.
Jag blev sjuk för att min arbetssituation var orimlig och skadlig, och för att jag inte hade möjlighet att förbättra den.
Jag hittade ett behandlingsprogram, som jag fick min arbetsgivare att betala.(eftersom försäkringskassan vägrade. De ville att jag skulle säga upp mig och bli Arbetsförmedlingens problem istället)
Jag hittade en frivillig samtalsgrupp i Svenska Kyrkans regi.
Kort sagt.
Jag – som var skitsjuk – såg till att jag fick den hjälp som en läkare borde ha ordnat.
Tänk om jag fått den direkt, när jag blev sjuk, tänk om jag bara behövt vara sjuk i ETT år istället för helt- och delvis i tre!
Det hade varit en välsignelse!!
Men rör inte sjukskrivningen för den som är sjuk.
Få saker gjorde mig så orolig och så livrädd som telefonsamtalen och träffarna med försäkringskassan under den här perioden. Jag var – bokstavligen talat – panikslagen vid varje telefonsignal, av rädsla över att det skulle vara Försäkringskassan som skulle slå undan fötterna under mig.
Jag törs inte tänka vad de som är sjuka nu upplever av de här tidningsskriverierna…
Idag ger Jörgen Herlofsson svar på tal på DN Debatt.
Det är skönt att läsa att Socialstyrelsens galenskaper inte får stå oemotsagda.
Utmattningsdepression är en sjukdom på samma sätt som hjärtinfarkt, magsår och levercancer är det. Att säga att man inte behöver vara sjukskriven när man är sjukt är befängt och grovt kränkande. När man är sjukskriven har man en enda skyldighet mot sig själv och mot det samhälle man lever i: Att göra allt man förmår för att bli frisk men då ska samhället i sin tur ge en den hjälp man har rätt till och inte lägga hela ansvaret för återfrisknandet på individen.
Oavsett om man har levercancer, hjärtproblem eller utmattningsdepression.
Den här boken hjälpte mig att förstå vad utmattningsdepression är för något, och att det är en sjukdom som är behandligsbar på samma sätt som andra sjukdomar, och att den inte är avhängig t.ex. en bristande personlig karaktär (“Det är jag som är svag som blir sjuk, det är mitt fel”) utan att det handlar om hormonnivåer i hjärnan som styr hur vår kropp fungerar. (
Den här boken hjälpte mig att förlåta mig själv för att jag var så misslyckad att jag inte ens hunnit göra karriär och bli rik och framgångsrik innan jag “gick i väggen”. Den gjorde det också tydligt att det finns ett genusperspektiv att reflektera över.
Den här boken hjälpte mig att skratta åt eländet istället för att gå under. Den var också till ovärderlig hjälp när jag försökte förklara om hur jag upplevde tillvaron för andra.
Läs gärna Karin Långström Vinge: I den bästa av världar och Deep|Edition – Jan Larsson anser att deprimerade kan ta livet av sig
Uppdatering
Missa absolut inte dagens Brännpunkt i Svd där författarinnan Johanna Nilsson skriver:
“Ut. Bränd. Det betyder att man är Utanför sina vanliga cirklar. Och att man har Bränt sig rejält. Då ska man inte vara en Duktig Flicka eller Duktig Pojke. Då behöver man inte någon som säger ”ryck upp dig lilla vrak”.
Det är så kortsiktigt och uselt tänkt, det här nya förslaget till sjukskrivningsregler för utbrända, att jag börjar brinna, denna gång av ilska, inte av trötthetslågor.”
Slutsats:
Man kan korta sjukskrivningstiderna för människor med utmattningsdepression – lämpligen genom att behandla sjukdomen.
