Jag läser hosDeeped om passion och engagemang och klickar vidare till Martin Palacios frustrerade utbrott i samma ämne och jag tänker på den jag är och den jag var och jag kan inte låta bli att än en gång sucka.
På många sätt saknar jag henne, hon jag var innan jag blev sjuk. Hon som jobbade, var ambitiös, passionerad och hungrig.
Jag lönades inte.
Jag betalade ett högt pris och jag förändrades.
På både gott och ont.
Jag saknar passionen. Viljan och energin att förändra det stora. Nu har jag fokus på det lilla. Bara det lilla.
Min värld är min pojke.
Min värld är mina vänner.
Mitt jobb är inte min värld. Där är jag bara. Jag gör ett bra jobb medan jag är där. Jag är nödvändig och engagerad – tills jag loggar ut. Då släpper jag det helt. Helt borta. Helt.
En gång i tiden hade jag drömmar. Jag skulle bli något. Jag ville vara igenkänd som duktig och kompetent. Eftertraktad. Ja, jag ville göra karriär, tjäna pengar, vara en av de där som kliver framåt och jävlar så jag slet och kämpade.
Och så suckar jag, här i nattmörkret.
Hon, den jag var då, är långt borta. Så långt borta.
Jag har en lön i dag som är uppskattningsvis 40% längre än jag hade då – för snart tio år sedan. Hur hade mitt liv sett ut om jag fortsatt inom it-branschen? Vad hade jag jobbat med? Vad hade jag haft inkomster, för ansvar, för visioner?
Min värld är min pojke nu.
Jag tror inte en sekund att han skulle ha varit mindre viktig om jag fortfarande hade det där drivet kvar.
Alltså.
Jag har förlorat något som berikade mig.