I ensamheten gror enfalden. Brist på perspektiv ger inskränkta åsikter, rädsla för det som sticker ut och det i sin tur spär på fördomarna vi bär på.
Idag har rättegången mot terroristen från Utöya inletts och den tredje akten påbörjats.
Jag erkänner.
Jag undviker nyheterna i största möjliga mån. Jag orkar inte med nyhetsfesten.
Det är makabert och osmakligt, och vad värre är, jag är helt övertygad om att Behring Breivik njuter av den lika mycket som jag avskyr den.
Så genom att försöka se de viktiga frågorna som hans agerande lyft, utan att i överigt bry mig om honom – han är oviktig! – försöker jag förstå varför det som hänt hände.
Hur hanterar vi människor som hellre stänger ute det avvikande, skräms av det, hatar det?
Alla åsikter kan drivas in i extremism och undantagslöst trivs just det extrema i skuggorna, där motståndet saknas, dit dialogen inte når.
Religion. Politiska -ismer. Miljöengagemang.
En människa som ställer sig på sidan av samhället, tar avstånd från det, hatar det. Som bara stöter sina tankar mot liksinnade, som befinner sig i en Ja-kultur, och i en sektliknande kontext, där behovet av att stänga ute allt annat och hävda sitt eget perspektiv till varje pris, hur når vi en sån människa?
Oavsett om personen är militant vegan, högerextrem nynazist eller taliban?
Jag tror att det finns två sätt att tänka:
Antingen stänger man in, eller så öppnar man upp.
Antingen drivs man av rädslan för det främmande, eller av kärleken till det annorlunda.
Så enkelt är det. Rädsla eller kärlek.
I mitt flöde på twitter dök den här bilden upp.
Just idag kändes den sällsynt träffande.
______________________________
Missa inte Helle Kleins ledare idag.
