Om makt – eller om det är ansvar?

“Varför glädjas åt att spädbarn tvingas på medlemskap i religiösa församlingar?”

Åsikten rullade förbi i mitt twitterflöde och jag provoceras som vanligt av det, av fördömmandet  i den.

Varför inte låta föräldrar göra som de vill?

För mig var det en målbild när jag väntade Lilla Essingen (och kräktes och kräktes och kräktes…) Jag skulle få stå med honom i famnen i Flens fina lilla kyrka, med min familj och mina vänner och tillsammans skulle vi välkomna honom, rituellt, till vår familj. All tacksamhet för det att han alls finns. Tacksam för att han är frisk och att allt gick bra.

Jo. Jag är helt övertygad. Vi hade mer hjälp än den som läkare och sköterskor bidrog med. Så tänker jag.

I att vara förälder ingår att vara förmyndare. Att ta ansvar för sitt barn, det ansvar som barnet själv inte är moget att ta själv. Alla föräldrar vet att man i vissa situationer till och med måste tvinga sitt barn till somligt, till att sova eller inte sova, till att ta medicin som är äcklig eller sprutor som gör ont, till att åka bort eller hem fast man inte vill.

Det innebär också att man står för en etisk grund, som genomsyrar ens tillvaro.  För mig innebär det till exempel att mitt barn ska få tälta för första gången nu i sommar – det vet han inte än så säg inget! – därför att det är viktigt att få lära sig att tycka om att vara i skog och mark, annars är natur inget att vara rädd om och skydda, utan bara en snygg kuliss till speciella händelser. Mitt barn ska få lära sig vad en tordyvel är och kunna se skillnad på baldersbrå och kamomill och också förstå att det finns ett samband mellan abborrarna vi metar upp och fisken vi sedan äter till middag.

Jag har också valt att vaccinera mitt barn. Både inför utlandsresor, och vi har följt det vanliga vaccinationsprogrammet. Nej. Barn riskerar inte att bli autistiska av mässlingsvaccin. Det är ljug från början till slut.

Det viktigaste jag kan ge till mitt barn är trygghet och en god självbild. Att han får växa upp i ett sammanhang som är tillåtande och öppet, där vi kan prata med varandra om högt och om lågt. Där det finns ramar och gränser men också en öppenhet i varför de gränserna finns och tydliga konsekvenser kring vad som händer när gränserna  överträds.

För mig var det självklart att låta döpa mitt barn, och vi går tillsammans till kyrkan lite då  och då och tänder ljus och tänker på de vi tycker om, och jag är glad över att andra gör på andra sätt, och det står dem fritt att välja att inte döpa sina barn om de inte vill det.

Jag respekterar det beslutet men begär också att bli respekterad för mitt, och är väldigt väldigt trött på att bli utpekad som någon som “tvingar på mitt barn en religion”

—-

Förtydligande.

Föräldrar låter döpa sina barn, i roll av att vara barnets förmyndare. Sedan, när barnet är “tillräckligt stort” kan barnet själv välja att bekräfta dopet, eller välja att INTE göra det. Det kallas konfirmation. Ett dop är inte ett beslut ristat i sten. Svenska Kyrkan är inte en organisation man inte kan gå ut ur.

 

 

En ny start?

Ja.

Det är ganska länge sedan jag bestämde mig för att bli med domän, och lyfta över blogggen från wordpress.com till att ha en .org-installation.

Nu har jag den.

Men jag vet inte riktigt vad jag ska ha den till. Vad tycker ni? Vad vill ni se här?

 

Nåväl.

Jag tar i alla fall chansen att vaccinera ännu en hop ungar.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

UNICEF vaccinerar i Elfenbenskusten © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Punka!

Det är punka på pojken igen!.

Men den här gången gick det bättre. Barnmorskan RosMarie på BVC är van vid små barn och henne känner vi, så hon anförtros uppdraget. Även om jag, rent principiellt inte gillar när människor gör mitt barn illa.

Hon förklarar för honom att det kommer att göra lite ont, att det är hon som gör honom illa (och inte mamma) och att det är viktigt med vaccinationer. Han tittar storögt på henne och hon ger honom en spruta i varje ben. Förskräckt tittar jag på nålen. Liten och tunn, men djupt in i benet, in i musklerna, inget litet tablodprov-stick. Pojken skriker självklart som en stucken…pojke, men det går över ganska fort, lite varm mamma-famn och lite sjungande och gullande.

Under eftermiddagen är han lite slak, sover i flera timmar och jag går förbi apoteket och köper flytande alvedon. Inte för att jag tror att han behöver det nu men rätt som det är så behöver man, och då kanske det inte är så kul att dra ut på stan och shoppa. Inte med en febrig skorv i famnen.
Men febertermometer, en sån behöver jag. Själv använder jag ju en muntermometer, men det känns varken säkert att använda på honom – den är ju så spetsig! – och hur “rätt” visar den när jag inte riktigt vet var i munnen den hamnar?
…Och såna där termometrar man mäter med i örat, hur är de?

Ni som varit med förr, vilken sort är bäst; man vill ju både mäta rätt och säkert, och samtidigt inte generera hemska barndomsminnen, trauman och framtida psykologräkningar…!

Dagen avslutas väldigt mycket bättre än den börjat.
Familjen utökas.
Pingvinparad!