Livet är inte alltid så lätt, men jag är välsignad med en speciell förmåga, som hjälpt mig många gånger.
En av de talanger som fått mig att överleva.
Jag adopterar.
Nya familjemedlemmar.
När jag inte orkar med de ordinarie, eller när de känts för långt borta, när huden varit för tunn, förtroendet för lågt.
Då adopterar jag.
De där vännerna.
De man faktiskt väljer.
Hon jag kallar syster. Hela hennes familj var som min egen under de där jobbiga åren när mina föräldrar skildes, och likaså min dåvarande pojkvän. (Undrar var du är i världen, M. Jag hoppas innerligen att du lever ett underbart liv.)
Sen, när marken rämnade, när jag blev sjuk, när kärleken tog slut, då hade jag tur att hitta en hemlig trädgård på Internet, en sluten community full av osedvanligt kloka och roliga människor.
En av dem har sedan dess döpt mitt barn, och när hennes dotter föddes tog jag hand om hennes son.
En av dem är gudmor till mitt barn.
Två av dem bjöd på NästanDop för ett par veckor sedan.
Två av dem låter mig vara kattvakt lite nu och då.
När jag var höggravid och knappt kunde gå, och skulle flytta… då kom de. Bar, bokade bil, packade och städade.
Välsignade välsignade är de.
De förgyller mitt liv.
De är lika viktiga för mig som min familj är.
Hålen efter de i den kretsen som seglar vidare åt ett annat håll i livet, utan mig, är lika stora och smärtsamma som de efter ett bortsprunget syskon.
“Extended Family” kallas det visst.
Fick jag som jag ville skulle jag samla er alla, ha ett stort område med en massa hus, så vi kan bo närmre varandra, låta våra barn leka ihop, skruva i varandras bilar och äta middag ihop.
Oftare.
Nu åker jag en hel del tunnelbanapendeltågbuss istället.
Det är en oerhörd välsignelse att vara så älskad som jag är.
Något att vara mycket tacksam för och ödmjuk inför.
